Trosbekännelse [A1]

Trosbekännelse För den Kristna Tron

Introduktion [i]

Kapitel 1. Gudomligheten

1.1 Gud Fadern

1.2 Jesus Guds Son

1.3 Den Helige Ande

1.4 Den Helige Andes förhållande till Kristus och mänskligheten

1.5 Kristus förhållande till Satan och Värdarna till Gud

1.5.1 Kristus som Guds Son

1.5.2 Läran om Antikrist

1.5.3 Guds Namn och Överhöghet

Kapitel 2. Planen för Frälsning

2.1 Mänskligheten Fall

2.2 Mänksligheten Frälsning

2.3 Bibeln som Inspirerad Sanning

2.4 Ånger och Omvändelse

2.5 Dopet

Kapitel 3. Läran rörande Mänskligheten Ansvar

3.1 Bön och Dyrkan 12

3.1.1 Gud som Mål för Bön och Dyrkan

3.1.1.1 Målet och Syftet med Dyrkan

3.1.1.2 Målet och Syftet med Bön

3.1.1.3 Den Individuella och Gemensamma Böner för Andras Räkning

3.2 Förhållandet mellan Frälsning och Lagen

3.2.1 Gud är Vår Klippa

3.2.2 Frälsning genom Nåd

3.2.3 Förpliktelser under Lagen

3.2.3.1 Varför Kristna håller Lagen

3.2.3.2 Kristna som Guds Tempel

3.2.4 De Tio Budorden

3.2.5 Andra Lagar som Styr Människornas Uppförande

3.2.5.1 Matlagarna

3.2.5.2 Sabbaten

3.2.5.3 Nymånadsdagarna

3.2.5.4 De Årliga Heliga Dagarna

3.2.5.5 Äktenskap

3.2.6 Finansiellt handhavande

3.2.6.1 Gentemot Gud

3.2.6.2 Gentemot Andra

3.2.7 Krig och Röstande

3.2.7.1 Kris

3.2.7.2 Röstande

Kapitel 4. Läran rörande Messias

4.1 Kristus för-existens

4.2 Korsfästelsen och återuppståndelsen

4.3 Kristus and Ankomst

4.4 Kristus Tusenårsrike

Kapitel 5. Ondskans problem

5.1 Ondskans Existens Genom Värdarnas Uppror

5.2 Lärorna Rörande Förutbestämmelse

5.3 De Dödas Tillstånd

5.4 Återuppväckandet av de Döda

5.5 Straffande av de Dåraktiga

Kapitel 6. Kyrkan

6.1 Vilka eller Vad är Kyrkan?

6.2 Kyrkans Organisation

6.3 Kyrkans Syfte och Mål

6.4 Helgande

Kapitel 7. Guds Kungarike

7.1 Upprättandet av Guds Kungarike

7.1.1 Det Andliga Kungariket

7.1.2 Kristus Tusenåriga Styre

7.1.2.1 Messias Återkomst

7.1.2.2 Israels Samlande

7.1.2.3 Herrens Dag

7.1.3 Guds Eviga Kungarike

7.1.3.1 Guds Ankomst

7.1.3.2 Den Nya Jorden och det Nya Jerusalem

7.1.3.3 Mänskligheten Riktning och Öde

Appendix

Introduktion

I sjuttonhundra år har kristendomen varit knutet till ett teologiskt system som har varit baserat på grekisk filosofi och ett system besläktat med ny-Platonism. Den unitariska enkelheten i det bibliska budskapet, och föreningen med Guds uppenbarande för människan i både det Gamla och det Nya Testamentet har blivit ändrat och fördolt till förmån för makt herravälde över den kända världen

Slutresultatet av detta är vad som kom att kännas som ordningen som fastslogs vid kyrkomötena i Nicea (325 e. Kr.), Laodicea ( c:a 366 e. Kr.), Konstantinopel (381 e. Kr.) och Kalcedon (451 e. Kr.). Denna ordning förändrade förståelsen för Gud längs metafysiska tankegångar vilket slutligen ledde till utvecklandet av begreppet rörande treenigheten. Kyrkomötet vid Laodicea (kanon 29) förbjöd också Sabbaten, med straffpåföljd, och införde de redan accepterade hedniska högtiderna med både söndagsdyrkan och decembers solfest och det påsksystem som kom att ersätta den judiska påsken. Vad som också kom att förändras var det sätt som förståelsen av den bibliska ordningen och lagen kom att tolkas på. Lagen så som den gavs till Moses ansågs inte längre vara relevant och de nytestamenteliga texterna omtolkades så att de skulle rättfärdiga de hedniska traditionerna.

Till exempel ansågs det att matlagarna skulle avlägsnas genom att felaktigt anföra Apostlagärningarna 10 och andra texter. Effekten av detta på människornas hälsa var omedelbar. vad värre var, slutresultatet och dess påverkan på miljön kunde bara i sin helhet ses efter ungefär tvåtusen år. sammanbrotten i livsmedelskedjan, kan tillskrivas till hög grad, den konsumtion som försiggår men som är förbjuden enligt biblisk lag.

Förfallet inom reglerna för marken kan endast bevittnas i sin helhet efter det att marken har blivit utsugen genom bristen att efterleva jubileumsordningen och markens Sabbater, för dessa är skiljaktigt förenade med kalendern som baseras på nitton års måncykler. Införandet av solkalendern var i sig självt ett viktigt steg i riktning att förstöra förståelsen av de mönster, cykler och rörelser som Gud har upprättat för den naturliga harmonin.

Modern kristendom har i både stort och smått väldigt lite gemensamt med den ursprungliga kristendomen. Islams uppgång och de senare krigen med Islam är utan tvekan resultatet av det falska kristna systemet som upprättades i Europa och västra Asien genom det grekiska teologiska systemet som använde sig av den Kappadociska teologin som baserades på en treenig Gud och försöken att uppgå en mystisk förening med Gud och som Gud.

Det treeniga systemet fungerar helt enkelt inte. Slutresultatet av dessa sjuttonhundra års inflytande av denna felaktiga lära har lett till ett närmast ttoalt förstörande av planeten och förföljelsen av de folk som ärligt försöker följa och lyda de bibliska lagarna.

Syftet med detta verk är att urskilja, på tydligaste och enklaste sätt, det ursprungliga budskapet i Bibeln, och Nya Testamentets Kyrka under Jesus Kristus och apostlarna. Utan tvekan kommer vissa omtyckta fabler och sägner bli utmanade och raserade av vad som fastslås i denna text. Detta arbete har skrivits så att det ligger så nära som möjligt en mängd bibliska uttalanden eller anspelningar av vilka de stödjande texterna har citerats. På detta sätt kan det anses att arbetet i det långa loppet är mindre oklart och dess syfte framstår klart. Där så är möjligt är samtliga de olika texterna för ett tema eller ämne uppräknade så att det skall gå att undvika den alltför vanliga ovanan att citera utan sammanhang eller att citera felaktigt uppbyggda texter. Vissa bibliska texter är helt enkelt förfalskningar ( t. ex. 1 Joh. 5:7 (KJV); 1 Tim 3:16 (KJV från Codex A), eller felaktigt översatt (1 Kor 15:28 (RSV) etc.; Upp. 3:14 (NIV) bland många andra), utformade för att förneka avvikande texter eller texter i motsättning, eller felaktigt tolka texter så att de kommer att verka som om de stöder det treeniga eller det Kappadociska systemet när de betraktas i sin enskildhet.

När Messias återkommer kommer han att införa i sin helhet lagen och den ordning som han gav till Moses i Sinai. Varje kristen har en skyldighet att igenkänna och införa det system och den ordning av dyrkan som är nedtecknad i Bibeln. De kristna är förpliktigade att efterfölja det levnadssätt som Jesus Kristus levde och leva efter den ordning som Kristus införde och levde efter både som människa och före hans inkarnation. Detta arbete är ämnat att skapa ett helt system och en ordning på ett konsekvent och tydligt sätt så att den falska ordning som rått de senaste sjuttonhundra åren kan föras åt sidan, och så att den ursprungliga och sanna vägen kan urskiljas och införas i alla människors liv, vadhelst de gjort i det förgångna. Vår uppgift är att kalla alla människor till ånger och förnyelse av livet.

Kapitel 1

Gudomligheten

1.1 Gud Fadern

Den högste Gudomligheten i detta vårt universum är Gud. Han är allsmäktig, skaparen och upprätthållaren av himlarna, jorden och alla ting därinom (1 Mos. 1.1; Neh. 9:6; Ps. 124:8; Jes. 40:26,28; 44:24;Apg 14:15; 17:24-25; Upp. 14:7). Han är odödlig (1 Tim. 6:16). Han är vår Gud och Fader och Gud och Fader till Jesus Kristus (Joh. 20:17). Han är den Högste Guden (1 Mos. 14:18; 4 Mos.24:16; 5 Mos. 32:8; Mark. 5:7) och den Ende Sanne Guden (Joh. 17:3; 1 Joh. 5:20).

1.2 Jesus Guds Son

Jesus är den förstfödde (proototokos) av skapelsen (Kol 1:15) och därför begynnelsen (arche) av Guds skapelse (Upp. 3:14) Han är den enfödde (monogene) Sonen till Gud (Matt. 3:17; Joh 1:18; 1 Joh. 4:9), befruktad av den Helige Ande och född av jungfru Maria (Luk. 1:26-35). Han är Kristus eller Messias (Matt. 16:16; Joh. 1:41) sänd av Gud för att vår frälsare och återställare (Matt. 14:33; Joh. 8:42; Ef. 1:7; Tit. 2:14). Han är kallad den Högstes Son (Mark. 5:7). Han var skapad Guds son i kraft enligt Anden av helighet genom sin uppståndelse från de döda (Rom. 1:4). Han är given Davids tron att regera över Jakobs hus för evigt och hans kungadöme skall inte ha något slut (Luk. 1:32).

1.3 Den Helige Ande

Den Helige Ande (Apg 2:4) är den essens av Guds kraft som Kristus lovade att sända till de utvalda (Joh. 16:7). Det är ingen person utan en förlängning av den levande kraften hos Gud. Det är det medel genom vilket vi blir dektagare i den Gudomliga Natur (2 Pet. 1:14), genom att bli uppfyllda med den Heliga Ande (Apg. 9:17; Ef. 5:18) och således alla söner till Gud (Job 38:7; Rom. 8:14; 1 Joh. 3:1-2) och gemensamma arvtagare med Kristus (Rom. 8:17; Gal. 3:29; Tit. 3:7; Heb. 1:14, 6:17, 11:9; Jes. 2:5; 1 Pet. 3:7). Det är givet till alla som ber om det (Luk. 11:9-13) och lyder honom, vilar i de som håller Guds budord (1 Joh. 3:24; Apg 5:32). Den Helige Ande är den omhändertagare som leder Guds tjänare in i all sanning (Joh. 14:16, 17, 26). Den Helige Ande överför kraften till vittnena (Apg. 1:8). Den sköter gåvorna så som det är nedtecknat i Första Korinthierbrevet 12:7-11 och har frukterna beskrivna i Galaterbrevet 5:22-23 som inte ges genom mätning (Joh. 3:34 (RSV); Rom. 12:6). Det är det medel genom vilket Gud slutligen blir till alla i alla (1 Kor. 15:28; Ef. 4:6).

1.4 Den Helige Andes förhållande till Kristus och mänskligheten

Den Helige Ande verkar redan före dopet. Anden drar individen till Gud genom Kristus (Heb. 7:25).

De första frukterna av Anden ges till individen vid dopet, som vi ser i Romarbrevet 8:23, som klart konstaterar att adoptionen inte infaller förrän befrielsen från synd ges kroppen.

Så är vi födda men fortsätter attväxa i Anden dagligen genom Kristus Jesus tills vi når Guds ära. Den Helige Ande är Sanningens Ande (1 joh. 4:6, 5:6) och genom att tala sanning i alla sammanhang växer vi för Kristus vår ledare i alla aspekter (Ef. 4:15). Den Helige Ande är Guds Ande (Rom. 8:14) och trons Ande (2 Kor. 4:13) vilken söker alla ting och vet alla ting (1 Kor. 2:10-11, 12:3 ff).

Således är den Helige Ande inte en oberoende del av en treenig Gud, utan det medel genom vilket vi blir till elohim (Sak. 12:8). Anden visar Gud en förståelse av våra tankar och vårt varande, som tar vägen genom Jesus Kristus som vår medlare och förmedlande elohim och theos (Ps. 45:6-7; Sak. 12:8; Heb. 1:8-9) den möjliggör för Kristus att hjälpa, lära och omhänderta oss och möjliggöra för oss att utföra Guds makt. Anden ges till varje människa de attribut Gud begär till förmån för kroppen som uppställd i Första Korinthierbrevet 12:7-11

Anden kan släckas (1 Tess. 5:19) genom att förbises eller sorg (Ef. 4:30) och således erkänner vinster och förluster för individen.

Den Helige Andes frukter är Kärlek som ses i Galaterbrevet 5:22. Därför, om vi inte älskar varandra är inte den Helige Ande tydlig.

Anden är medlet genom vilket vi dyrkar Gud så som konstateras i Filippinerbrevet 3:3, Därför kan det inte vara Gud som ett objekt för dyrkan och därför jämstölld med Gud Fader. Det är en kraft som bemundigar Kristus. Kristus är således en evigtvarande Fader (Jes 9:6) av vilka det finns många faderskap i himlen och på jorden (Ef 3:15). Kristus blir evigtvarande fader genom delegation.

Alla dessa faderskap eller familjer är benämnda för Gud Fadern vilket är orsaken att vi göjer oss för Gud Fadern, och dyrkar honom ( Ef. 3:14-15).

Kristus var den förstfödde i skpelsen För honom var alla saker i himlen och på jorden, synliga så väl som osynliga, i fall av troner eller styren eller furstendömen eller myndigheter, alla dessa ting var skapade genom honom och för honom. Han är före alla ting och inom honom hålls alla ting samman (Kol. 1:16-17). Men det var Gud som gjorde honom och som ville att skapelsen skulle existera och underordnas Kristus. Därför är Kristus inte Gud i något hänseende, Gud Fadern är Gud och den som allena är odödlig (1 Tim. 6:16) Existerade i vilande evighet.

Kristna är kallade ut ur denna värld till ett liv i tjänst och hängivenhet. Många är kallade men få är utvalda (Matt:16, 22:14). Kristna är utvalda, så som Kristus var utvald av Gud (Luk. 23:35). De utvalda var valda av Kristus (Joh. :70, 15:16,19), under ledning av Gud (1 Pet. 2:4).

För att hjälpa kyrkan är de utvalda, som utgör kyrkan eller ecclesia, givna förståelse av Guds mysterier. Den Helige Ande var den mekanism genom vilken de var givna förståelsen av Guds mysterier och Guds Kungarike (Mark. 4:11). Ty Guds visdom är uttalad i ett mysterie (1 Kor. 2:7), vilket är förklarat av Guds tjänare (1 Kor 2:7, 15:51). Ty Guds vilja är förklarad så som ett mysterie (Efesierbrevet 1:9) vilket Gud gav till Hans tjänare genom uppenbarelse. Vidare är mysteriet styrt av Kristus genom de utvalda. Paulus skrev

… 2 ni har ju hört om Guds plan med den nåd han gav mig med tanke på er;

3 genom en uppenbarelse avslöjades hemligheten för mig så som jag redan i korthet har skrivit.

4 Och när ni läser det kan ni förstå att jag har fått insikt i hemligheten med Kristus.

5 För människorna i tidigare släktled hade den inte avslöjats så som den nu har uppenbarats i anden för hans heliga apostlar och profeter:

6 tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör Nya Testamentet samma kropp som vi och har del i löftet som vi.

1.5 Kristus förhållande till Satan och Värdarna till Gud

Det finns en mångfald entiteter som benämns i Bibeln så som Elohim eller Theoi, vilket betyder gudar. Kristus var en av dessa underornande entiteter som det Gamla Testamentet kallar för Elohim (se Sak. 12:8) Kristus benämns i det Nya Testamentet som varande den nya Morgonstjärnan vid sin återkomst till jorden. Här skall han dela denna ställning med de utvalda (Upp. 2:28, 22:16).

Gud anses av Bibeln att vara Gud och Fader till Kristus (från Rom. 15:6; 2 Kor. 1:3, 11:31; Ef. 1:3,17; Kol. 1:3; Heb. 1:1 ff; 1 Pet. 1:3; 2 Joh. 3; Upp. 1:1,6, 15:3). Kristus får sitt liv, sin kraft och sin myndighet genom befallning av Gud Fadern (Joh. 10:17-18).

Kristus underordnar sin vilja efter viljan hos Gud, vilken är Fadern (Matt. 21:31, 26:39; Mark. 14:36; Joh. 3:16, 4:34). Gud gav de utvalda till Kristus och Gud är större än Kristus (Joh. 14:28) och större än allt (Joh. 10:29). Sålunda sände Gud sin enfödde (monogene) Son in till världen så att vi må leva genom honom (1 Joh. 4:9). Det är Gud som ärar eller förhärligar Kristus (Joh 8:54), Gud är Större än Kristus (Joh. 14:28).

Gud är Klippan (sur) som en Gruva eller Berg ur vilket allt annat är utvunnet, flintan i Josua 5:2 vilken omskär Israel, den ursprungliga och verkande orsaken (5 Mos. 32:4). Gud är Israels Klippa, Klippan för deras frälsning (5 Mos 32:15), Klippan som gav dem liv (5 Mos. 32:18, 28-31). Första Samuelsboken 2:2 visar att Vår Gud är vår Klippa, en evigtvarande Klippa (Jes. 26:4). Det är från denna Klippa som allt annat är hugget så är också alla arvtagare till Abraham i tron (Jes 51:1-2). Messias är huggen ur denna Klippa (Dan. 2:34, 45) för att underkasta de världsliga väldena. Gud är Klippan eller grunden på vilken skapelsen är lagd och på vilken Kristus skall bygga sin Kyrka (Matt. 16:18) och på vilken han själv vilar. Meesias är den störste Grundstenen i Guds Tempel, av vilken de utvalda är Naaos eller de Heliga av Heliga, Den Helige Andes viloplats. Templets stenar är samtliga huggna ur den Klippan som är Gud, så som Kristus var och given till Kristus, den andliga klippan, (1 Kor. 10:4), den klippa man stöter emot och den sten man snavar på (Rom. 9:33) för att forma Templet.

Kristus skapar Templet så att Gud kan vara allt, i allt (Efes. 4:6). Gud har givit Kristus att vara allt i allt (panta kai en pasin Kol. 3:11) läggandes alla ting under hans fötter (1 Kor. 15:27) givit honom att vara överhuvud över alla ting för Kyrkan vilken är hans Kropp, hans fullkomlighet som fyller allt i allt (Efes. 1:22-23). När Gud lägger alla ting under Kristus, är det framställt att Gud är undantagen, den Ende som lägger tingen under Kristus fötter (1 Kor. 15:27).

När Kristus underkastar alla ting skall Kristus själv vara underkastad Gud som lägger alla ting under Kristus så att Gud kan vara allt i allt (panta en pasin 1 Kor. 15:28). Således motsäger de Platonska doktrinerna som söker att förena Gud och Kristus i Treenigheten Skriften. Kristus skall sitta på Guds högra sida genom Guds hänvisning (Heb 1:3, 13, 8:1, 10:12, 12:2; 1 Pet 3:22) och dela Guds tron som de utvalda skall dela den tron som är given Kristus (Upp. 3:21) vilken är en tron av Gud (Ps. 45:6-7); Heb. 1:8) eller Gud är din Tron översatt Din Tron Oh Gud (se fotnot till annotated RSV). Gud, som sänder, är större än han som är sänd (Joh.. 13:16), tjänaren är inte större än hans Herre (Joh. .15:20).

Kristus blev utmanad i öknen av Satan och egentligen gemonfördes Satans rättegång. Satan som var Morgonstjärnan, Lucifer eller ljusbringaren för denna planet (Jes. 14:12) som dess väktare och lärare, var, egentligen, en av Elohim som var underställda Gud Fadern.

Kristus skulle komma att vara den Stjärnan som skulle komma ut av Jakob (i 4 Mos 24:17). Så var det betecknat i Moses Böcker att en av Morgonstjärnorna som är benämnd som närvarande vid färdigskapandet av denna planet (i Job. 38:7), en av elohim, skulle komma att bli till en människa av Jakob och från David (Upp. 22:16).

Den elohim vi känner som Jesus Kristus var ännu inte Morgonstjärnan för denna planet. Denna ställning hölls av Satan (Jes. 14:12 och Hes. 28:2-10).

Kristus hade blivit smord som Israels elohim från Psalm 45:7) och smord över sina kollegor och partner. Dock var Kristus i realiteten inte i positionen som Morgonstjärnan och kommer inte att anta dessa förpliktelser förrän den andra ankomsten. Denna ställning och de förpliktelser skall delas med Kristus av de utvalda, som delar hans natur som Morgonstjärna i sina hjärtan (2 Pet. 1:19). De utvalda är lovade att delta i denna kraft från Uppenbarelseboken 2:28.

Satan, så som Morgonstjärna, hade utmanat Gud den Allra Högste eller Gud Fadern så som det förtäljs i Jesaja 14:12. Han försökte uppstiga eller översttälla sin tron, en tron av Gud, över Guds Stjärnors eller Elohims Råd. Detta Råd är Elohims Församling eller Guds Församling som hänförs till i Psalm 82:1. Det är av intresse att notera att Irenaeus, lärjunge till Polykarpos, som i sin tur var lärjunge till Johannes, ansåg att Psalm 82:1 hänvisar till Theoi eller gudar vilka alltså också inkluderade de utvalda, nämligen de av upptagningen (Against Heresies, Bok. 3, Kp. 6, ANF, Vol. 1, p. 419).

Det finns en mångfald av Guds söner sammanfattade i Värdarna (ur Job 1:6, 2:1, 38:7; Ps. 86:8-10, 95:3, 96:4, 135:5) som är kända som Bene Elyon elle de Högstes söner. De mänskliga utvalda är också inkluderade med de himmelska Värdarna som Guds söner ( se Rom. 8:14). Så Kristus och de utvalda som Guds söner är en med Gud genom den Helige Ande, förutsedd från skapelsen av världen. Kristus lade ned sin makt för att bli till människa. Han och alla utvalda skal få egenskap av söner i kraft enligt Andens helighet genom återuppståndelsen från de döda (Rom. 1:4).

Enligt Apostlagärningarna 7:35-39 var det en ängel som talade till Moses på Sinai och denna ängel var Kristus. I Galaterbrevet 4:14 liknar Paulus sig själv vid en av Guds änglar till och med Kristus Jesus.

Även vi kommer att bli liksom änglar (Matt. 22:30) som en order isaggelos (Luk. 20:36), being co-heirs with Christ (Rom. 8:17; Gal. 3:29; Tit. 3:7; Heb. 1:14, 6:17, 11:9; Jas. 2:5; 1 Pet. 3:7). Det Gamla Testamentet ser YHWHs Ängel som både Jehovah och Elohim (2 Mos. 3:2,4-6 där Gud eller elohim här var en ängel; jfr. Sak. 12:8).

Psalm 89:6-8 visar att det finns ett Råd av Heliga (qedosim eller qadoshim, även använt för människor) bestående av både ett inre och ett yttre råd. Detta skall förstås att vara ett himmelskt Råd av Elohim av Rättvisan.

1.5.1 Kristus som Guds Son

Satan försökte fresta Kristus på ett flertal sätt. Först benämnde Satan Kristus som Guds Son (i Matt. 4:3, 4:6; Luk. 4:3). Demonerna benämnde också Kristus som Guds Son (i Matt. 8:29; Luk. 4:41; Mark. 3:11). Satan försökte förmå Kristus att bevisa sin position som Guds Son (i Matt. 8:29; Luk. 4:41; Mark. 3:11). Satan försökte förmå Kristus att bevisa sin position som Guds Son genom en uppvisning av krafter, eftersom Gud hade gett löfte om att Han skulle ge Hans änglar i hans ledning (i Ps. 91:11-12). Satan undvek att efterfölja dig i alla dina vägar och tillade vid varje tillfälle. Sålunda, genom att förvanska Skriften, sökte Satan att ta Kristus liv.

Kristus rättade inte vid något tillfälle Satan eller demonerna genom att anföra att han var Gud, utan istället som Guds Son. I själva verket försökte ingen demon att anföra förvillelsen att Kristus var den Högste guden förrän efter hans död för att upprätta en lära som sade att Kristus var Gud på samma sätt som Gud Fader var Gud, och därigenom uppnå, efter hans död, en förvillelse att Kristus skulle ha felat under sin levnad. I varje av dessa försök var syftet att underminera Kristus lydnad under Gud och att ha, i praktiken, brutit Skriften. Satan sökte få Kristus att dyrka honom. Han lovade Kristus härskandet av planeten om då Kristus skulle dyrka honom.

Kristus utmanade inte hans rätt att överföra styret av planeten eller att han var härskare. Kristus svarade istället: Det är skrivet: Ni skall dyrka Herren er Gud och Honom allena skall ni tjäna.

Kristus sade inte till Satan att han skulle dyrka Kristus utan istället hänförde han till lagen. Kristus påstod aldrig vid något tillfälle under sin mission att han var Gud. Han sade att han var Guds son. Det var för denna orsak som han ställdes inför rätta.

Som konstateras i Matteus evangelium 27:43 Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagtatt han är Guds son.”

Det var här som Kristus skrek ut för att fullgöra Skriften i Psalm 22:1

Min Gud, min Gud, varför har du försakat mig?

Kristus ansåg helt klart inte sig själv som Gud. Att föreslå att han skulle vara del av den entiteten, till vilken han bad och klagade, på ett jämlikt plan, del som var blockerad, är helt absurt.

1.5.2 Läran om Antikrist

Läran om antikrist finns konstaterad i Första Johannesbrevet 4:1-2. Den korrekta antika texten Första Johannesbrevet 4:1-2 är rekonstruerat av Irenaeus, Kapitel 16:8 (ANF, Vol. 1, fn. s. 443).

Härigenom känner du Guds ande: Varje ande som bekänner Jesus Kristus kom i köttet är av Gud; och varje ande som skiljer Jesus Kristus är inte av Gud utan är av Antikrist.

Sokrates historikern säger (VII, 32, p. 381) att denna passage har blivit felaktigt förändrad av de som ville skilja Jesus Kristus mänsklighet från hans gudomlighet.

Kristus som Sonen är inte den Ende Sanne guden (Joh. 17:3) Även i Lukas evangelium 22:70 säger de alla Är du då Guds Son? Han svarade Ni har rätt i att säga att jag är. Han var ansedd som Guds son i

Matteus evangelium 27:54 där de säger ”Den mannen måste ha varit Guds son.”

Markus evangelium 1:1 säger att evangeliet är det av Jesus Kristus, Guds Son.

Lukas evangelium 1:35 konstaterar att den Helige som skulle födas skulle bli kallad Guds Son

För att förstå att Kristus är Guds son är en uppenbarelse från Gud.

Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” 17Då sade Jesus till honom: ”Salig är

du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. (Matt. 16:16-17)

Även Matteus evangelium 11:27 fastslår Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.

Så uppenbarar Fadern saker för individen och ger dem Kristus som då uppenbarar Fadern för dem.

1.5.3 Guds Namn och Överhöghet

Det finns inget tvivel att Gud är en singularitet och suverän. Ordspråksboken 30:4-6 visar Guds namn och att Han har en son. Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? Vem har fångat vinden i sina kupade händer? Vem har knutit in vattnet i sin mantel? Vem har märkt ut jordens gränser? Vad heter han, vad heter hans son – vet du det? Alla Guds [Eloah] ord är utan slagg, han är en sköld för dem som flyr till honom. Lägg ingenting till hans ord,

så att han inte kan anklaga dig för lögn.

Bibeln tolkar sig själv och Guds namn är direkt framställt i följande fråga och det är klart att denna entitet inte består av Fadern och Sonen, utan snarare att Han har en son.

Vidare, Nya Testamentet konstaterar klart att det är Fadern som är föremålet för dyrkan. Kristus varnade den Samaritiska kvinnan i Johannes evangelium 4:21 att det skulle komma en tid då de inte kunde dyrka Fadern, varken på hennes berg (Samaria) eller i Jerusalem. Men han säger tydligt i Johannes evangelium 4:23: Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall

tillbe honom

Kristus identifierar här föremålet för dyrkan som Fadern och inte honom själv. Det är klart hädiskt att anta att man skulle dyrka den upplyfta Kristus på grund av en förvridning av Johannes evangelium 3:41 där människosonen skulle lyftas upp så som Moses hade lyft upp ormen i öknen. Syftet med korsfästelsen var för att människan skulle kunne erhålla evigt liv, inte att Kristus skulle bli till ett objekt för dyrkan så som det felaktigt och falskeligen blivit antaget. På dessa falska grunder, är det också falskt antaget att kristna dyrkar Kristus kropp och blod i nattvarden.

Eloah är Guden i det Gamla Testamentet och Templet och Jesus Kristus Gud i det Nya Testamentet. Jerusalems Tempel var Eloahs Hus (Esra 4:24; 5:2,13,15,16,17; 6:3,5,7,8,16,17; 7:23). Han var Israels Eloah (Esra 5:1; 7:15), den Stora Eloah av Himlen (Esra 5:8,12). Han var objektet för offren i Templet (Esra 6:10) Där Han hade gjort så att Hans namn vilade (Esra 6:12). Han befallde Templets konstruktion (Esra 6:14) och prästerskapetstår i Hans tjänst (Esra 6:18; 7:24) och utför Hans vilja (Esra 7:18). lagen är Himlens Eloahs lag (Esra 7:12,14). De som känner Eloahs lag skall lära de som inte känner den (Esra 7:25) och domen är at vara genom Eloahs lagar (Esra 7:26). Denna varelse är Fadern som är den singulära Eloah och den Högste Guden och Messias fader och alla Guds söner.

Kapitel 2

Planen för Frälsning

2.1 Mänskligheten Fall

Mänskligheten var skapad till avbild och likhet till Gud (1 Mos. 1:26-27). Adam och Eva blev förbannade för sin olydnad (1 Mos. 3:16-19). som resultat av detta uppror, kom synd och slutligen döden uppå hela mänskligheten (1 Kor. 15:22; Rom. 5:12).

2.2 Mänskligheten Frälsning

Gud vill inte att något kött skall försvinna (2 Pet. 3:9). för att mänskligheten skall undfly straffen för synd, vilket är döden, uppställde Gud en frälsningsplan som innehöll ett offer i döden och uppståndelsen av Hans son Jesus Kristus (Joh. 3:16). Planen är en följd skördar där Kristus är den första frukten för de som dött (1 Kor. 15:20) Frälsningsplanen speglas i de årliga Heliga Dagarna i Bibeln (3 Mos. 23).

2.3 Bibeln som Inspirerad Sanning

Kristus sade: Det är skrivet: Människan skall inte leva av bröd allena utan av varje ord som utgår från guds mun (Matt. 4:4; Luk. 4:4). Bibeln känns som Skriften (Dan 10:21) och är riktad mot frälsningen för mänskligheten och uppenbarandet av Guds kraft (2 Mos. 9:16; Rom 9:17). Medlet för frälsningen är Kristus (Rom 10:11) som var förutsagd av Skriften från Moses och profeterna (Luk. 24:27), profetierna så som varande Skriften (Matt. 26:56; Rom. 1:2). Hela Skriften är inspirerad av gud och förtjänstfull för utlärande och predikan, för rättelse, för styrning och för träning i rättfärdighet, så att Guds människor må bli fullkomliga, utrustade för varje gott arbete (2 tim. 3:16).

Skriften vid tiden för Kristus och lärjungarna var det Gamla Testamentet (Matt. 21:42; Mark. 12:10; Apg 17:2). Det Gamla Testamentet är Skriften som refereras till som Gud inspirerade eller andades i Andra Timotheosbrevet 3:16. Det Nya Testamentet är tillagt till det Gamla Testamentet. Det ersätter inte det Gamla Testamentet.

Det gamla Testamentet var skrivet i äldre tider för vår vägledning och instruktion så att genom ståndaktighet och uppmuntran av Skriften vi kunde ha hopp (Rom. 15:4). Felaktighet utgår från en dålig kunskap av dessa Skrifter (Matt. 22:29; Mark. 12:24). Judarna i Beoria undersökte Skriften dagligen, och säkerställde och prövade om det som sades där i verkligheten var korrekt och sant. Detta uppmärksammades och ansågs som varande ädelt (Apg 17:11). Bilden av Bibeln i sin helhet är ursprungen från samtliga delar av Skriften, regel för regel, rad för rad (Jes 28:10). Skriften visar att Jesus var Messias eller Kristus (Apg. 18:28). Det är Kristus som, genom den Helige Andes medel, öppnar sinnet hos de utvalda som begynner med lärjungarna, så att Skriften kan bli förstådd (Luk. 24:45)

Skrifterna ur det Gamla Testamentet måste fullföljas (Matt. 26:54,56; Mark. 12:10, 14:49) och kan inte brytas(Joh. 10:35).

Mycket av skrifterna var riktade mot och uppfyllda i Kristus, eller kommer att uppfyllas i Kristus vid hans andra ankomst (Upp. 1:7, 12:10, 17:14, 19:11-21), vilken kommer att vara i kraft och ära.

2.4 Ånger och Omvändelse

För att mänskligheten skall leva eller få evigt liv kräver Gud ånger. Om de inte ångrar kommer de att utslockan (Luk. 13:3, 5). Kristus sändes att kalla mänskligheten till ånger (Luk. 11:32). Kristus påbörjade sin mission efter fängslande av Johannes Döparen (Mat. 4:12). Johannes fängslande skedde en tidefter Herrens påsk år 28 e. Kr. (Joh. 3:22-24, 4:12) varande Herrens påsk efter fortsättningen av Johannes mission under det femtonde året av Tiberius (Luk. 3:1). Från denna tid började Jesus predika genom att säga Ångra, för kungariket finns till hands (Matt. 4:17). Kristus beordrade sina lärjungar att predika evangeliet om ångern, och gav dem överhöghet över demonerna och de orena andarna (Mark. 6:7,12; Luk. 10:1,17-20).

Ånger var utlärd som ett förstadie för att utplåna synd (eller dåraktighet) (Apg 8:22) så att tiden för förfriskning kan komma ur Herrens närvaro, så Han kan sända Kristus som var utnämnd för oss (Apg 3:19-20).

Okunnighetens tid som den kallas översåg Gud, men efter Kristus befaller Han alla folk till ånger, och har satt domens dag för dem (Apg 17:30). således är ångern även utsträckt till de ofrälse (se också Apg 15:3).

Genom ånger och vändande till Gud, måste den ångerfulle syndaren utföra dåd värdiga ångern (Apg 26:20).

Kyrkan i Efesus kallades för att ångra och minnas vad det var de hade fallit ifrån och att återigen göra de arbeten de gjorde i början (Upp. 2:5). Likaså kallades kyrkan i Pergamon till ånger (Upp. 2:16). Så även kyrkan i Thyatira (Upp. 2:21-22) som hade avvikit från läran och kastats i säng med falska religiösa lärare. Kyrkan i Sardes kallades också till ånger annars skulle Kristus komma till dem som en tjuv om natten och de skulle inte veta vid vilken tid han skulle komma (Upp. 3:3) De som Kristus älskar ger han tillrättavisar och tuktar. Han befaller att de (i fallet Laodikeia)

Kyrkan i Sardes kallades också till ånger eller så skulle Kristus komma till dem likt en tjuv om natten och de skulle inte veta vid vilken tid han skulle komma (Upp. 3:3). De som Kristus älskar rättar han och förhärdar. Han kräver att de (i detta fallet församlingen i Laodikeia), ivriga och ångrar (Upp. 3:19). Ångern är fortgående för alla Guds Kyrkor som är ansvariga för alla (Jas. 5:19-20).

2.5 Dopet

All myndighet var överförd till Kristus följande ur hans uppståndelse (Matt. 28:18). Han befallde sina lärjungar att gå ut och göra lärjungar av alla folk och nationer och döpa dem i namn av Fader och Sonen och den Helige Ande (Matt. 28:19). Lära dem att göra allt det Kristus befallde. Så skulle han vara med dem alltid till tidens slut (Matt. 28:20).

Ånger måste åtföljas av dop för att överföra gåvan av den Helige Anden (Apg 2:38). Ni kan inte motta den Helige Anden om ni inte ångrar och är döpta och sålunda är födda pånytt. Om ni inte är födda pånytt så kan ni inte inträda i Guds Kungarike (Joh 3:3, 5). Ånger är förutsättning för dopet och mottagandet av den Helige Ande. Så är barndop logiskt uteslutet och står i motsats till Bibeln. Förutsättningen för ånger var tydligt och eftertryckligt belyst genom Johannes döparens mission och verk, vilken var föregångaren för dopet i den Helihe Ande i Kristus (Mark 1:4,8). Johannes slog fast att Kristus skulle döpa i den Helige Ande och med eld, rörande de utan ånger (beskrivna som agnar) (Luk. 3:16-17). Den Helige Ande är överförd av Guds direktiv. Genom efterfrågan, synliggjord och betecknad av handpåläggning, så inträder den Helige Ande i personen. Andes är så överförd för varje aspekt av arbetet. Den Helige Ande verkar från före dopet med att handha varje individ. Anden drar de utvalda till Gud genom Kristus (Heb. 7:25). De förstafödda av Anden ges till individen vid dopet, av Romarbrevet 8:23, vilken klart och tydligt fastslår att antagandet inte sker förrän kroppens frälsning och frigörelse från synden. Så är vi födda igen men fortsätter att växa i anden dagligen i Jesus Kristus till dess vi kommer in i Guds ära.

Detta överförande av den Helige Ande i dopet är det frälsningens källas vatten som utlovades av Gud genom Hans profeter (Jes. 12:3). Detta den Helige Andes vatten var Guds löfte till Jakob som finns upptecknad i Jesaja 44:3. Herren Gud är källan och ursprunget för det levande vattnet (Jer. 2:13, 17:13; även Sak. 14:8). Detta är den flod av livets vatten (Upp. 22:1). Israel är andligen renade av vatten från Hesekiel 36:25, vilket är livets vatten eller den Helige Ande. De utvalda tar av detta vatten utan pris (Upp. 22:17).

Kapitel 3

Läror rörande mänsklighetens ansvar och förpliktelser

3.1 Bön och Dyrkan

3.1.1 Gud som objektet och föremålet för Bön och Dyrkan

3.1.1.1 Föremålet för Dyrkan

Den primära hållningen och det grundläggande tecknet för de utvalda är och har alltid varit det om absolut monoteism och en tro på det underordnade förhållandet hos Jesus Kristus. Vi dyrkar ingen annan Elohim annan än Gud (2 Mos. 34:14; 5 Mos. 11:16) i annat fall skall vi förstöras (2 Mos. 30:17-18). Gud gav Hans första budord som

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar (elohim) vid sidan av mig. (2 Mos. 20:2-3).

Begreppet vid sidan av här är det av i stället för eller utan den Guds myndighet som vi förstår att vara Gud Fader.

Vi skall älska Herren vår Gud och skall tjäna Honom med hela vårt hjärta och hela vår själ, i betydelsen vår varelse och i gengäld skall vi få regn vid rätt årstid som skall ge oss skördar och bete för våra hjordar. Med andra ord, vi skall födas och näras med mångfald (5 Mos. 11:13-15). Men vi har ett nytt förbund där Herren upprättar Hans lagar i våra sinnen och skriver dem i våra hjärtan. Han är vår Gud och vi är Hans tjänare, vi dyrkar Honom, genom att hålla Hans Lag i vår rena natur (Heb. 8:10-13).

Vi skall dyrka inför Herren vår Gud (5 Mos. 26:10; 1 Sam. 1:3, 15:25). Denne Gud är den Ende Sanne Guden som är Gud Fader. Förutsättningarna för evigt liv är att vi känner Honom och Hans son Jesus Kristus (Joh. 17:3). Vi tillskriver Herren äran av Hans namn, vi dyrkar Herren i helig glans (Ps. 29:2, 96:9). Hela jorden dyrkar Honom och sjunger hyllningar för Hans namn (Ps. 66:4). Detta är profeterat och skall ske. Alla folk som Han har gjort skall komma att böja ned och skaka (Ps. 96:9) inför Honom, ära Hans namn, för Han allena är Gud (Ps. 86:9-10), Herren vår skapare. Han är vår Gud och vi år fåren av Hans hand (Ps. 95:6-7). Han är Helig (Ps.99:5, 9). Förståelsen för vem vi dyrkar är och visad genom två tecken som tillsammans med förståelsen för Guds natur utgör grunden för förseglingen hos de utvalda. De två tecknen är: Sabbaten (2 Mos. 20:8,10,11; 5 Mos. 5:12). Sabbaten är tecknet mellan oss och Gud som gör oss heliga (2 Mos. 31:12-14); och Herrens påsk. Herrens påsk är ett tecken eller en försegling, där, från Andra Mosebok 13:9,16, Påsken inklusive det Osyrade Brödets Högtid, är tecknet för Harrens lag (5 Mos. 6:8) och för Hans återgällning för Israel (5 Mos. 6:10) vilken, från det Nya Testamentet, utsträcks till alla de som är i Kristus (Rom. 9:6, 11:25-26).

Dessa lagens tecken, Sabbaten och herrens påsk, är särskilt menade att skydda mot avgudadyrkan (5 Mos. 11:16). Dessa två tecken är förseglingen på handen och pannan hos Herrens utvalda och med den Helige Ande, skall utgöra grunden för förseglingen av de 144,000 av de sista dagarna i Uppenbarelseboken 7:3. De leder in till de övriga av de Heliga Dagarna.

Kristus sade: Ni skall dyrka Herren er Gud och Honom allena skall ni dyrka (eller tjäna) (Matt. 4:10; Luk. 4:8). Således är att tjäna samma sak som att dyrka i bibliska termer.

Dyrkan av Gud genom mänskliga förtecken är fåfäng dyrkan (Matt. 15:8-9). För Fadern vill att människan skall dyrka Honom i ande och sanning (Joh. 4:21-24). För vi är den sanna omskärelsen som dyrkar Gud i ande och ära i Kristus Jesus (Fil. 3:3). Alla i de äldstes råd, inklusive Kristus, dyrkar inför Gud som skapade alla ting och genom vilkens vilja de var skapade och existerande (Upp. 4:10). Genom Kristi befallning, både i lagen (2 Mos. 20:3) och genom uppenbarlse, dyrkar vi Gud (Upp. 22:9).

3.1.1.2 Föremålet för bön

Mänskligheten ber till Herren Gud (Ps. 39:12; 54:2) som hör. Vadhelst du ber om i bön skall du få om du har tron (Matt. 21:22). Kristus var exemplet för mänskligheten om bönen till sin Gud och vår Gud som är Fadern (Luk. 6:12). Förklaringen på sättet att be återfinns i Herrens Bön som är en ritning över ordningen och strukturen i bön, given oss av Kristus (Luk. 11:2-4).

Det primära målet för de utvalda och kyrkoarbetet är bönen och arbetet eller tjänsten för ordet (Apg 6:49. De äldstes råd är given ansvar för övervakningen av helgonens böner (Upp. 5:8).

3.1.1.3 Individuell och gemensam Bön till förmån för Andra

Gemensam bön i harmoni är ett exempel hos apostlarna (Apg. 1:14). Detta är upptaget av hela kyrkan (Apg 12:5).

Bön är inte bara för kyrkan; det är för de som har ett mål, men som inte är upplysta och inte underkastar sig Guds

rättfärdighet. För Kristus är målet (eller föremålet) för lagen att alla som har tron kan bli rättfärdigade (Rom. 10:1-4).

Böner ger hjälp. Välsignelser givna till svar på många böner är passande givna tack för, också med många böner (2 Kor. 1:11). Bönen måste vara i anden (Ef. 6:18). Det måste vara övertygade (Kol. 4:2-4) och detta är ett stöd för förmågan att stå fast i tron och (Ef. 6:14).

Bönen från en rättfärdig person har en stor kraft i sin effekt. De beende i tron kommer att hela de sjuka och försäkra syndernas förlåtelse. Därför bekänner vi våra synder en till en annan och ber för andra som vi kan bli helade (Jas. 5:15-16).

3.2 Förhållandet mellan Frälsning och Lagen

3.2.1 Gud är vår Klippa

Gud är vår klippa, vår styrka och vår frälsning, i vilken vi tar vår tillflykt (Ps. 18:1-2). Vi litar på Honom och tror på Honom och är inte rädda (Jes. 12:2). Kunskapen om frälsningen är en funktion hos Kristus och profeterna (Luk. 1:77). Denna kunskap är utsträckt till Kyrkan där helgonen är hållare och ledsagare för Guds mysterier (1 Kor. 4:1). Frälsningen är för judarna (Joh. 4:22), men var utsträckt genom Kristus till de som dyrkar Gud i ande och sanning (Joh. 4:23-24). Det finns ingen annan frälsning under något annat namn under himlen, som är givet bland människor som kan rädda oss (Apg 4:12).Således gavs frälsning genom evangelierna, genom att vara Guds kraft för frälsningen för alla och envar som har tron, först kommen till judarna och därefter till de ofrälse. I evangelierna är Guds rättfärdighet visad och uppenbarad genom tro för tro, för den som är rättfärdig genom tro skall leva (Rom. 1:14-17). Gud bestämde inte mänsklighetens öde till vrede utan till at nå frälsning genom Jesus Kristus (1 Tess. 5:9).

Förståelsen för Gud resulterar i gudomlig sorg, som skapar ånger vilken i sin tur leder till frälsning (2 Kor. 7:10). Så är evangeliet sanningens ord och därför frälsningens evangelium som skapar en försegling för den ångerfulle med den Helige Ande (Efes. 1:13). Frälsning nås från den heliga Skriften. Genom att vara inspirerad av Gud, är Skriften förmögen att visa den ångerfulle vägen till frälsning genom tron på Jesus Kristus (2 Tim. 3:15-16). Trots att han var en Son, lärde han sig lydnad genom det lidande som han genomgick. Genom att han var gjord fullkomlig så blev han källan för den eviga frälsningen för alla som lyder honom (Heb. 5:8-9).

Så offrades han en gång för att agera mot synden och skall komma att uppenbara sig en andra gång, inte för att agera mot synd utan för att rädda och frälsa dem som så längtansfullt väntar honom (Heb. 9:28). Frälsning är således tillgänglig för alla och envar och var en gång för alla förmedlad och räckt till helgonen (Judasbrevet 3). Så finns ingen frälsning efter den som gavs till Jesus Kristus av Gud och som överlämnades till Johannes. Allt som behövs för mänsklighetens frälsning är innefattat i Bibeln. Frälsning och kraft och ära tillhör Gud och Han har uppenbarat det för Hans tjänare genom Kristus och det kan inte ersättas eller förändras (Upp. 22:18-19).

Den slutliga förseglingen av helgonen är genom den Heligen Ande som grundas på Guds lag så som den uppenbaras i Bibeln från det Gamla Testamentet fortsättande med uppenbarelsen i lagen.

Kristus gav lagen på berget Sinai, som Förbundets Ängel, eller Närvarons Ängel, Yahwehs Ängel. Hans sade att...Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som

stor i himmelriket.... (Matt. 5:18-19).

Således förringade Kristus på intet sätt lagen. Han höll lagen och befallde människorna att göra likaledes. Lagen och profeterna fanns fram till Johannes. Efter Johannes, predikas de goda nyheterna om Guds Kungarike, och alla inträder där våldsamt (eller trängs in dit) (Luk. 16:16).

Men förr skall himmel och jord förgå än en enda prick i lagen faller bort. (Luk. 16:16-17).

Lagen var given genom Moses, ändå hölls den inte (Joh. 7:19). De som syndar utanför lagen skall förgås utanför lagen. De som syndar under lagen skall förgås under lagen (Rom. 2:12) för synd är laglöshet eller överträdelse av lagen (1 Joh. 3:4). Omskärelsen är av hjärtat och hållande av föreskrifterna i lagen är medlet för omskärelsen. Den som håller lagen är omskuren i hjärtat, medan den som är fysiskt omskuren och inte håller lagen är som om han var en otrogen. De som är judar är de som håller lagen i deras hjärtan, varande judar inombords. Dock är de som säger sig vara judar, och som inte är så, hammnar i fördömning (Upp. 3:9) och kommer att fås att böja sig för helgonen. Detta böjande är också översatt som dyrkan och är lagt till Kristus och de utvalda).

Lagen är helig och budorden är heliga och rättvisa och goda (Rom. 7:12). Lagen, sålunda, orsakar inte döden, utan snarare synd, vilket är överträdelse av lagen, vilket verkar inom individen (Rom. 7:13).

Lagen är andlig men mänskligheten är köttslig, såld under sin synd (Rom 7:14). Den sant konverterade och omvända människan gläds av Guds lag i deras inre själv (Ps. 119:1 ff; Rom. 7:22). För lagen leder människor till Kristus som är lagens ände (Rom. 10:4). Genom att vara ledd av Anden befrias individen från att vara under lagen (Gal. 5:18). Inte för att den tar bort lagen, utan snarare för att den gör möjligt för lagen att hållas av inre längtan och rätt handling, vilket finns i vår själva natur (Heb. 8:10-13). Guds lag är eftersökt av tro och inte av förtjänster (Rom. 9:32. Lydnad inför buden är en nödvändig förutsättning återupprättelse av den Helige Ande som vilar i de som håller Guds bud. (1 Joh. 3:24; Apg. 5:32). Därför är det omöjligt att vara en kristen och älska Gud och Kristus utan att hålla lagen. Detta involverar av nödvändighet att hålla Sabbaten som det fjärde budordet.

3.2.2 Frälsning genom Nåd

Guds nåd har uppenbarats för alla människors frälsning, prövat oss att förkasta alla ickereligiösa och världsliga passioner, att leva nyktert, upprätt, och gudaktigt leva i denna värld, väntandes vårt välsignade hopp och uppträdandet av den store Gudens ära och frälsaren Jesus Kristus (Tit. 2:11 se Marshall's RSV Interlinear Greek-English New Testament). Kristus är därför uppenbarelsen av den Store Guden som är vår frälsare (Tit. 2:10). Nåd är således en produkt av Jesus Kristus handlingar.

Kyrkan är skyddad genom Guds makt genom tron för en frälsning redo att uppenbaras i den sista tiden (1 Pet. 1:5). utkomsten av tron är själens frälsning. Profeterna profetiade om frälsningen men visste inte tidpunkten eller personen Messias när de förutsade hans lidande och efterföljande ära (1 Pet. 1:9-10).

Synd kom in till världen genom Adam och regerade från Adam till Moses. Döden var resultatet av synden (Rom. 5:12). Synden existerade innan lagen Gavs till Moses (Rom. 5:13). således var följderna av lagen redan kända från Adam eftersom synd inte räknas där det inte finns någon lag. Nåd är därför övergiven på grund av människans ånger från synden och lagen. Där synd ökar, under lagen, där minskar nåden (Rom. 5:15-21). Genom en människas lydnad kommer många att bli rättfärdiga genom nåd vilken regerar genom rättfärdighet till evigt liv i den smorde Jesus (Rom. 5:20-21).

Det finns alltså inte fördömning för de som är i Kristus (Rom. 8:1). Lagen är så fullbordad i oss som vandrar i enlighet med anden (Rom. 8:4).

Anden styr sinnet i enlighet med dess syfte (Rom. 8:5). Ett sinne som är riktad på köttet är fientligt mot Gud. Det underkastar sig inte Guds lag och kan heller inte underkasta sig lagen (Rom. 8:7). Sålunda är det köttsliga och ickekonverterade sinnet igenkänt genom sitt motstånd mot att följa Guds lagar.

Anden hos Honom som reste Kristus från de döda lever i de Kristna, och ger liv genom Anden som vilar i individen (Rom. 8:11). Alla som leds av Guds Ande är Guds söner (Rom. 8:14) och detta är genom Guds nåd. Lagen gavs till Moses, nåd och sanning kom genom Jesus Kristus (Joh. 1:17). Därför ropar vi Abbas eller Fader och utvecklar samma sonskap (Rom. 8:15) som gavs till vår broder Jesus Kristus.

Lagen i sig ger ingen rättfärdighet. En person är rättfärdigad genom tro på Jesus Kristus (Gal. 2:16). Livet de lever är genom tro på Guds Son (Gal. 2:20). Genom lagen dör vi för lagen så att vi kan leva för Gud (Gal. 2:19). Men vi förringar inte Guds nåd genom att hålla lagen, för vi är inte rättfärdigade av lagen (Gal. 2:21). Vi håller lagen för att Anden leder oss och lagen utgår från Guds själva natur vilken vi har givits och av vilken vi är deltagare i (2 Pet. 1:4) så som också Kristus är.

Vi är inte frälsta av lagen utan av Jesus Kristus nåd (Apg. 15:11). Synd har ingen överhöghet över de utvalda för de är inte under lagen utan under nåd och är slavar till Gud (Rom. 6:14,15).

Vi är inte frälsta av lagen utan av nåden från Jesus Kristus (Apg. 15:11). Synd har ingen överhöghet över de utvalda för de är inte under lagen, utan under nåd och är slavar till Gud (Rom. 6:14,15). Ändå, vi syndar inte genom överträdelse av lagen för vi är Guds slavar och rättfärdiga och inte av synd, varande åtlydande från hjärtat till lärans ställning för vilken vi är hängivna (Rom. 6:17-18). Emedan innan vi var döda genom våra överträdelser, är vi nu gjorda levande tillsammans med Kristus genom nåd (Ef 2:5). Vi har blivit uppresta med och satta med Kristus, i de himmelska platserna så att Gud kan visa i de kommande tiderna storleken och rikedomen i Hans nåd och vänlighet mot oss genom Kristus Jesus (Ef. 2:6-7). För av nåd har vi blivit frälsta genom tro. Detta är inte individens handling och verk; det är Guds gåva och inte genom något verk en människa kan utföra (Ef. 2:9). Därför håller vi lagen genom Guds Ande genom nåd.

3.2.3 Förpliktelser under Lagen

Det finns en fortgående förpliktelse att hålla lagen vilken inte försvinner, eller blir förändrat som vi sett (Matt. 5:18; Luk. 16:17). Den hölls inte korrekt av judarna vid Kristus tid (Joh. 7:19), efter att ha blivit ändrad genom tradition (Matt. 15:2-3,6; Mark. 7:3,5,8-9,13) in till en börda eller ett ok av de judiska lärarna för tiden, som gjorde prövning av Gud (Apg. 15:10).

Det finns, från det ovan, en fortsatt förpliktelse att hålla Guds bud. Den finns fortfarande och kommer inte att försvinna förrän tidernas ände som berör den mänskliga existensen.

3.2.3.1 Varför Kristna håller Lagen

Kristna är frälsta genom nåd och inte av lagen. Varför är det då axiomatiskt och grundläggande att de håller lagen? Därför att: Guds Lag kommer ur den inneboende godheten i Hans natur.

Guds lag utgår från Guds natur, och således står den för evig för Gud själv är oföränderligvarande essentiellt god som navet i den yttersta godheten. I Markus evangelium 10:18 sade Kristus:The law of God proceeds from the nature of God and thus it stands forever because God Himself is unchangeable, being essentially Good as the centre of ultimate goodness. In Mark 10:18 Christ said: Why call me good? God alone is good or Why ask me about what is good? One there is who is good.Om du vill inträda livet, följ då lagen (Mat. 19:17). Guds godhet leder var och en av oss mot ånger (Rom. 2:4). Guds natur är oföränderlig godhet. Den himmelska Värden tar del i Hans natur. Således blir de konstanta i den gudomliga naturen och godheten.

På detta sätt är Kristus den samma igår, idag och in till tider (aioonas) (Heb. 13:8). De utvalde, genom att ta del i samma gudomliga natur (2Pet. 1:4), blir del i ett gudomligt prästeerskap , det av Melkisedek ssom inte är överförbart (aparabaton) ej heller går att förändra genom tiderna (aioona) (Heb. 7:24). Kristus har möjlighet att frälsa alla som närmar sig Gud genom honom (se Heb.7:25 Marshall's Greek-English Interlinear). Men han är inte föremålet för dyrkar ej heller Guden som befaller genom vilja.

Guds lag skall följas genom tron och inte arbete (Rom. 9:32). Vi har ett nytt förbund där Herren upprättar sin lag i våra sinnen och skriver dem i våra hjärtan. Han är vår Gud och vi är Hans tjänare, dyrkar Honom genom att hålla Hans lag i vår inre natur (Heb. 8:10-13). Alltså, yttre tecken är ingenting. Det är genom att hålla Guds budord inom oss som omskär oss (1 Kor. 7:19) som kristna och medlemmar i det andliga Israel. Hos dem som retar darken, genom att hållla budorden från Gud. Så är hållandet av Guds budord det som identifierar dem vi förföljelserna (Upp. 12:17). Dessa är de helgon som håller Guds budord och som håller ut (Upp 14:12).

3.2.3.2 Kristna som Guds Tempel

Helgonen är det Tempel eller skrin, naos, av Gud och Guds Ande vilar i dem. Om någon förstör Guds Tempel, så förstör Gud honom. För Guds Tempel är heligt och det Templet är vi (1 kor. 3:16-17). Av denna orsak,finns det förpliktelser på kristna att hålla deras kropppar i ett hälsosamt stadie som passande mottagare för Guds Ande. För Gud har sagt att Han lever i oss, och bland oss, och han skall vara vår Gud.Vi skalll hållas heliga och åtskiljda. Gud skall vara vår Fader och vi skall vara Hans barn (2 kor. 6:16-18 citerar ett antal av Gamla Testamentets texter; 3 Mos. 26:12; Hes. 37:27; Jes. 52:11; 2 Sam. 7:14).

Av denna orsak skall kristna inte umgås felaktigt med de som inte tror (2 Kor. 6:14). de skall rena dem själva från varje förorening av kroppen och anden, göra heligheten fullkomlig i fruktan för Gud. (2 Kor. 7:1). De är således valda från begynnelsen och frälsta genom helgande av Anden och tron på sanningen (2 Tess. 2:14). Sanning är alltså obligatorisk för den mentala hälsan och et märke på de utvalda. Det kan ses ur denna utveckling att de allmänna lagarna i Bibeln har en specifik mening och ett syfte. Uppskattandet av Templet för Gud tar sin plats i enlighet med dessa lagar. (Upp. 11:1).

3.2.4 De Tio Budorden

Kyrkan är hängiven att hålla de tio budorden i Andra Mosebok 20:1-17 och Femte Mosebok 5:6-21.

Det första budordet är: Jag är Herren er Gud, som bringade er ut ur landet Egypten, ut ur husen av slaveri. Ni skall inga andra gudar hava jämte mig.

Gud Fader är den ende sanne Guden (Joh. 17:3) och det finns inga elohim som står före eller jämsides med Honom. Det är inte möjligt att dyrka eller att be till någon annan entitet inklusive Jesus Kristus.

Det andra budordet är: Ni skall inte tillverka för er själva några skurna avbilder, eller likhet av något ting som är i himlen ovan, eller som är på jorden nedan, eler som är i vattnet eller under marken; Ni skall inte böja ned inför dem eller tjäna dem; för Jag Herren er Gud är en avundsjuk Gud, besöker orätten av fädren uppå deras barn till den tredje eller fjärde generationen för de som hatar mig, men visar en handfast kärlek till de som älskar mig och håller mina bud.

Det är således inte tillåtet att göra avbilder eller liknelser av någon enda beskrivning för användning i religiös dyrkan eller symbolik. Krucifixet är därför förbjuden för kyrkan som symbol. Budorden själva formar delarna av igenkännandet av religionen och dess system och är därför alla inslutna.

Det tredje budet är: Ni skall inte missbruka Herrens vår Guds namn; för Herren skall inte hålla honom utan synd som tar Hans namn i missbruk.

Namnet för Herren Gud överför myndighet och därför behandlar denna lag inte enbart med enkel världslighet utan sträcker sig till missbruk av kyrkans överhöghet och alla de som försöker agera i Guds riktning genom Jesus Kristus.

Det fjärde budet är: Minns sabbaten, och håll den helig. Sex dagar skall du arbeta, och utföra alla dina arbeten; men den sjunde dagen är en sabbat för Herren vår Gud; på den skall du inte utföra något arbete, ni eller era söner eller era döttrar, era manliga och kvinnliga tjänare, eller er boskap, eller de som tillfälligt uppehåller sig inom era portar; för under sex dagar skapade Herren himlen och jorden och haven och allt som finns i dem, och vilade den sjunde dagen; dörför välsignade Herren sabbatsdagen och helgade den.

Sabbaten den sjunde dagen är obligatorisk för tron. Ingen kristen kan tjäna Gud och brista i att hedra sabbaten, känd i den nuvarande kalendern som lördag. Upprättandet av en annan dag för dyrkan än den sjunde dagen bryter inte detta bud utan blir i sig själv en symbol för avgudadyrkan som står utanför den uttryckta viljan av Gud. Det är ett uppror och därför lika med häxkonst (1 Sam. 15:23). Sammankopplat med det andra budet, som innesluter det fjärde, blir det till avgudadyrkan. Upprättandet av en kalender som justerar veckan på en roterande grund har samma effekt.

Dessa första fyra bud bestämmer förhållandet mellan människa och gud och är igenkända under det första och främsta huvudet av lagen, nämligen: Ni skall älska Herren er Gud med hela ert hjärta och med hela er själ och med hela ert sinne, och med all er kraft; Mark 12:30). Detta är det stora och första budet (Matt. 22:37-38).

Den absoluta identifikationen med gud härstammar från trofast efterlevnad till dessa bud och avståendet av varje handling som skulle fördöma dem.

Det Andra Stora Budet

Du skall älska din nästa så som du älskar dig själv. Det finns inga andra bud högre än dessa (Matt. 22:39; Mark. 12:31).

Det Andra Stora Budet är inbäddat i förhållande under de sista sex budorden av de tio och dessa berör mänskligheten.

Det femte budordet är: Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Familjeförhållandet är den fundamentala byggnadsgrunden för varje folk och återspeglar de attityder och hållningar som uppvisas i en vidare religiös struktur och ordning.

Det sjätte budordet är: Du skall icke döda.

Kristna döms av en högre lag om att inte vara vreda på sina bröder. Att härbärgera vrede är att begå våld mot din granne Den som är vred mot sin broder skall vara ansvarig inför rådet; och var och en som säger ’din dåre’ skall vara ansvarig inför Gehenna (eller graven eller helvetet) (Mat. 5:22).

Det sjunde budordet är: Du skall icke begå äktenskapsbrott

Kristna döms av en högre lag om lust efter en annan person som inte är dess make eller maka (Matt. 5:28).

Det åttonde budordet är: Du skall icke stjäla.

Att stjäla är att begå våld mot din nästa och granne och att bryta ditt förhållande till Gud.

Det nionde budordet är: Du skall icke bara falsk vittnesbörd mot din nästa.

Rättfärdighet och rättvisa är kärnor i samma begrepp och är samma ord på hebreiska, därför kan en kristen inte vara rättfärdig utan att vara rättvis. Förvridningen av rättvisa genom falsk vittnebörd är i konflikt med frälsningen av de kristna.

Det tionde budordet är: Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

Begär är en process som sätter materiella ting eller sexuella förhållanden framför ens förhållande till Gud. Det är på detta sätt avgudadyrkan. Det gör ett annat objekt i fokus för längtan och står i kontrast til de andra budorden. På detta sätt är budorden cirkulära i och med att begäret blir det som orskara brottetav de andra och därför brott mot en del av lagen är ett brott mot den i sin helhet. Det finns därför ingen relativitet i synd. Synd är överträdelse gentemot lagen. Kristus gav en förklaring av den sanna förståelsen av lagen i Matteus evangelium 5:21-48; behandlade Andra Mosebok 20:13; Femte Mosebok 5:17, 16:18 och även Lukas evangelium 12:57-59.

Budorden skall läras ut av föräldrarna till deras barn på ett fortgående sätt. De skall vara ett tecken på handen och pannan (genom handlling och tanke) och placeras på husens dörr poster (5 Mos. 7:7-) (Deut. 7:7-9).

3.2.5 Andra lagar rörande Människors Uppförande

3.2.5.1 Matlagarna

Matlagarna finns i Tredje Mosebok 11:1-7 och Femte Mosebok 14:4-21. De är baserade på reglerandet av den mänskiga kroppen i ett riktigt hälsotillstånd och grundas på sunda fysiska principer. Befallningen skall vara helig och kroppen skall göras passande mottaglig för den Helige Ande. Det finns en sund vetenskapligt grund för matlagarna. Konsumtion avav blod är förbjudet i Femte Mosebok 12:16 och tillsammans med fett som är förbjudet i Tredje Mosebok 3:17. Inget som dör av sig själv, eller genom skada skall bli ätet (Hes 44:31) Förbuden mot att äta frukterna i lagarna rörande frukterfinns i Tredje Mosebok 19:23-2226. Dessa lagar har andliga innebörder.

3.2.5.2 Sabbaten

Sjundedagssabbaten skall hållas (från 2 Mos 20:8-11; 5 Mos. 5:12-15) som en uttryckt befallning och bud från Herren och ett av de tio budorden. Detta obrytbaraförordningar för alla människor. Sabbaten är helig. Var och en som fövärldsligar sabbaten lider döden och skiljs från sitt folk 2 Mos. 31:14-15). det är ett evigt förbund mellan Israels folk och ett tecken för evigt mellan dem och Gud, erkännande Honom som skapare (2 Mos. 31:15-16). Alla kristna är andligen av Israels folk och nation och alla ofrälse skall slutligen komma in till Israels nation. Därför är sabbaten ett tecken mellan Gud och Hans folk för all tid. Straffet för att förvärldsliga sabbaten är döden genom ett förkastande av den Helige Ande och därigenom bli förskjuten och lämnad till den andra uppståndelsen (se Upp. 20:5). Sabbaten är en glädje och skall hedras som en Helig Dag för Herren. Det är inde en dag av bara njutning utan för en helgad församling. (Jes. 58:13-14). Inga arbeten skall utföras och inga bördor skall bäras på den (Jer. 17:21-22).

Vår Herre höll sabbaterna under sin levnad (Mark. 6:2). Apostlarna höll sabbaterna (och de Heliga Dagarne) och vi skall hålla sabbaterna. Herren skall återinföra sabbaterna, Nymånadsdagarna och de Heliga Dagarna genom lagens kraft igen under tusenårsrikets återupprättelse under de sista dagarna av Messias styre, straffa de nationer som inte går med på det (Jes. 66:22-23; Sak. 14:16-19).

3.2.5.3 Nymånadsdagarna

Nymånadsdagarna krävs att vara hållna under lagen (4 Mos. 10:10, 28:11-15; 1 Krön. 23:31; 2 Krön. 2:4, 8:13, 31:3). Handel upphör vid dessa tider så som vid sabbat (Amos 8:5). Israel höll Nymånadsdagarna (Jes. 1:13-14; Esra 3:5; Neh. 10:33; Ps. 81:3; Hos. 2:11) så gjorde också kyrkan under århundraden. Kyrkan behöll Nymånadsdagarna med sabbaten och de Heliga Dagarna (Kol.2:16). Nymånadsdagarna skall hållas i återupprättelsen under Messias som sabbater (Jes. 66:23; Hes. 45:17, 46:1.3.6).

3.2.5.4 De årliga Heliga dagarna

De årliga Heliga dagarna återfinns i Tredje Mosebok 23:1-44 och Femte Mosebok 16:1-116. Dessa årliga Heliga dagara återspeglar Herrens frälsningsplan. De Heliga Dagrna består av:

Herrens påsk och det Osyrade Brödets dag

Pingst

Hornstötarnas dag

Försoningens dag

Lövhyddehögtiden

Den sista Stora Dagen

De är obligatoriska och bär specifika krav som tecken mellan Gud och Hans folk. Heliga Dagar utförs som en sabbat.

3.2.5.5 Äktenskap

Äktenskap är en helig institution. Den representerar föreningen av Kristus och Kyrkan under Gud (Upp. 19:7,9). Denna liknelse förklaras i Matteus evangelium 22:2-14. Det är en framåtsrkidande institution med Kristus (Matt. 25:10) som grundar sig på en andlig beredskap. Från tiden för den slutliga återföreningen kommer det inte att vara några mer äktenskap. Äktenskapet var gjort för människoan och är inte en institution av Värdarna (Matt. 22:30).

Därför, när människorn areser sig från de döda skall de varken ingå äktenskap och inte heller bli givna i äktenskap (Mark. 12:25). Detta är när de räknas värdiga till den andra åldern genom uppståndelsen. Då är de jämlika med änglar och är Guds söner (Luk. 20:34-36).

Således är äktenskapet en institution formad fär människor och kommer att uppphöra efter den mänskliga fasen av skapelsen är fullbordad. Från skapelsen av Adam, upprättades denna institution så att varje man lämnar sin fader och moder och hållar sig fast till och delar sig med sin fru, och de blir till en kropp (1 Mos. 2:24).

En hustru är en hustru genom förbund och Herren önskar gudfruktiga avkommor ur detta. Herren avskyr skilsmässa vilket är våld (Mal. 2:16). Skilsmässa var tillåten av Moses, men kristna skall inte föra bort sin äktenskapspartner annat i fall av otrohet och omoral (Mat. 5:31-32). Vad Gud har förenat skall inte bli skiljt av människan (Matt. 19:3-12). men en äktenskapspartner går med på att leva med en troende partner, då skall äktenskapet bestå (1 Kor. 7:10-16).

3.2.6 Finansiellt handhavande

3.2.6.1 Gentemot Gud

Finansiella förpliktelser gentemot Gud återfinns i Femte Mosebok 12:5-19. Det är ansvaret för varje kristen at stödja kyrkans aktiviteter. Principen kommer ur tiondet som offras till Gud genom prästerskapet och leviterna från Israels ockupation (5 Mos. 12:9-14) och föregår Templet. Tempelskatten upptogs för Försoningen. En avgift togs upp som upptecknats i Nehemia 10:32. Verket är fortgående genom upprättandet av Messias tusenårsrike (Mal. 3:1-6). I Malaki 3:7, befaller Gud återvändandet av nationerna och folken till Honom och Han skall återvända till dem. Återkomsten är är gjord med Guds verk och bemedlandet av det verket genom tiondet (Mal. 3:7). Brist i att betala tionde är jämställt med stöld God (Mal. 3:8-10).

Betalandet av tiondet skall följas kollektivt, försäkrande att Guds verk kan fortsätta och markens frukter försäkras av Gud i gengäld (Mal. 3:10-12).

Kyrkans ansvar inför gud kommer från apostlarna även om det inte alltid utövas, eller är borttaget av prästerskapet (2 Kor. 12:13-18). För Kristus uppdelade de äldste två och två, och de var stödda i sitt arbete av de i församlingen med vilken de arbetade (Luk. 10:1-12). De som är anställda i tempeltjänsten och förklarar evangelierna skall vara stödd av evangelierna (1 Kor. 9:13-14). Det är kyrkans ansvar att försörja för de som arbetar i lärande och evangelism på heltid (1 Tim. 5:17-18; jfr. 5 Mos. 24:14-15).

Tionden är acceptabla för Gud förutom då de uttryckligen konstateras som att varande från ohederlig förtjänst eller var offer för avgudar (1 Kor. 10:27). Tionde betalas till kyrkan så att den kan stödja de av dess antal som är i nöd (1 Tim. 5:9-10,16). Tionde samlas in på en lokal konferens nivå och grund och tiondet av tiondet skall betalas till konferensens huvudkvarter så som det utförs i Fjärde Mosebok 18:26 och Nehemia 10:37-39. Lagen om den första skörden kräver omedelbar betalning (2 Mos.. 22:29). De första av de första skördade eller födda skall bringas inför Gud omedelbart vid högtidens början; och speciellt på den första kvällen av Insamlandet eller Lövhyddehögtiden ( 2 Mos. 23:19). De förstfödda är också heliga för Herren (4 Mos. 18:15-18).

3.2.6.2 Gentemot andra

Han som inte försörjer sina släktingar och speciellt sin familj nekar tron och är värre än en utan tro (1 Tim 5:8)

Ingen kristen får förtrycka eller undanhålla lön får någon person (5 Mos. 24:15). De skall betala alla pengar de är skyldiga och under sabbatsåret förlåta alla skulder som människor av annan tro är skyldiga (5 Mos. 15:1-3; Neh. 10:31).

Tiondet för högtider är reglerade av ett antal texter. Det andra tiondet skall inte förbrukas inom bostäderna utan på den plats vilken Herren skall välja (5 Mos. 12:17-19).

Under det tredje året av sabbatens sjuårscykel, betalas tionde för de fattiga och nödställdas välfärd (5 Mos. 14:28, 26:12). Tredjeårstionde infaller under åren 1994-95, 2001-02, 2008-09, 2015-16, 2022-23, 2030-31. Det heliga året 2030-31 är det första året för tredje tiondet som infaller i den nya Jubileumscykeln, eller det nya milleniumet. Detta grundas på de jubileumsåren som inföll åren 27-28 och åren 77-78 från Hesekel 1:1. Förpliktelsen med det tredje tiondet kan tas bort eller ändras i enlighet med kyrkans författning i områden där ett social trygghetssystem är tillräckligt.

Sabbatsåret är ett år för markens vila, vingårdarna och fruuktodlingarna så att de fattiga kan äta och den naturliga faunan kan äta (2 Mos. 23:10-11). Sabbatsåren infaller på de heliga åren 1998-99, 2005-06, 2012-13, 2019-20, 2026-27 med Jubileumåret infallande åren 2027-28.

Den som är vänlig mot de fattiga lånar till Gud och Han skall återbetala honom för hans gärningar (Ords. 19:17) och han skall inte vilja (Ords. 28:27), att också ha en skatt i himlen (Mark. 10:21). Gud har möjlighet att tillse så att du kan försörja för varje god gärning eller arbete inte bara genom att tillhandahålla försörjning för det som viljes av helgonen utan också genom överflöden i tacksamhet inför Gud (2 Kor. 9:6-12).

3.2.7 Krig och Röstande

3.2.7.1 Krig

Helgonen är den Högste Gudens prästerskap. Det är opassande för en kristen att ta en annans liv (2 Mos. 20:13; Matt. 5:38-48; Luk. 6:27-36). Om Kristus tjänare var av världen så skulle de slåss för att de möjligtvis inte skulle överlämnas till de världsliga myndigheterna (Joh. 18:36). Trots att de lever i världen skall de inte genomföra världsliga krig (2 Kor. 10:3). Vapnen som används av de utvalda har en gudomlig kraft att förstöra befästningar (2 Kor. 10:4). Därför är de kristnas förpliktelse att stödja regeringarna i deras länder och att arbeta i bön och ärlig lydnad för deras nations välfärd, så att Gud kan skydda dem genom Hans kraft.

3.2.7.2 Röstande

Kristna skall upprätthålla landets lagar utom då de står i direkt konflikt med den bibliska lagen. Vi är krävda av lagen att rösta, kristna utöva vittnesmål i röstande då det inte finns någon konflikt med de bibliska principerna. Väljandet av ledare genom val kommer ur Femte Mosebok 1:9-14 och profetian om tidens ände av Hosea 1:11. inblandning i politisk kamp ses som en förlängning av krig.

Kapitel 4

Doktrinen rörande Kristus

4.1 Kristus för-existens

Jesus Kristus hade en förevarande existens som en andlig varelse. Han existerade från skapelsens begynnelse (Joh. 1:1) genom att vara den förstfödde i skapelsen (Kol. 1:15) och således begynnelsen av Guds skapelse (Upp. 3:14). Han var nämnd i det Gamla Testamentet som Yahwehs Ängel, Närvarons eller förbundets Ängel. Han var den ängel som förde Israels folk ut ur Egypten och genom det Röda Havet. Han var äneln i molnet och den ängel som talade till Moses på Sinai (Apg:35-38). Han var El Bethel eller El guden och överstepräst i Guds Hus (1 Mos. ,21-22, 31:11-13; Heb. 3:1). Kristus var HaElohims Ängel (1 Mos. -13). Han var utnämnd till elohim av sin elohim (Ps. 45:6-7) som var Gud Fader. Han var trofast gentemot Honom som utnämnde honom som en son, precis som Moses också var trofast i Guds hus (Heb. 3:2),men som en tjänare.

Kristus kom in till jorden för att bära vittnessbörd om sanningen (Joh. 18:37). Hans kungarike har ännu inte kommit till jorden. Har var förutbestämd före skapelsen av världen men blev manifesterad vid tidens ände

PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA