Guds Kristna Kyrkor

[036]

Egyptens Fall:

Profetian om Faraos Brutna Armar [036]

(Edition 2.0 19940618-20000820)

Profetian om Egyptens Fall undersöks från Hesekiel kapitel 29 till 32, i fem delar. Denna dåligt förstådda profetia har enorma konsekvenser för de sista dagarna och krigen för slutet. Serien om fem delar innehåller en överblick med fyra händelseutvecklingar som förklarar i detalj tidsramen som presenteras i översikten. De nämnda nationerna undersöks. Egypten anses ha upplevt ett detaljerat profetiskt händelseförlopp som visar att Gud kommer att ta itu med det landet som en del av händelseförloppet vid underkastelsen av nationerna som snart kommer att ske. Förståelse för denna profetia är viktig för det allmänna ramverket för Messias återkomst och krigen för Värden och tidens slut för de Ofrälse.

Egyptens Fall: Profetian om Faraos Brutna Armar [036]

Profeten Hesekiel gavs en vision av en central profetia i världshistorien. Den rörde nationen Egypten. Egypten användes som en nyckelnation i världshistorien av ett antal orsaker. Först och främst var det en av de äldsta av kungariken och för det andra för att det representerade konflikten i världssystemen, vilka uttrycktes hos Daniel under rubrikerna kungen från Norr och kungen från Söder. Profetian rörande Egypten återfinns i Hesekiel 29:1 till 32:32. Denna profetia följs omedelbart av väktarnas varning i Hesekiel 33:1 ff. Detta är en varning till Israel som följer från profetian om Egyptens fall. Detta görs för att förstärka poängen att uppfyllandet av profetian om Egypten är central för de sista dagarna. Profetian har framhållits som en ofullbordadprofetia av orsaker vilka skall förklaras.

Den riktiga orsaken till sådana antaganden är för att betydelsen har dolts i en nyckel som förstås under de sista dagarna och uppenbaras för folken genom förklarande varningar. Detta är i sig själv en profetia som ges i Jeremia 4:15 f., som kommande från bergen i Efraim.

Denna profetia hänger samman med en serie andra profetior. Varje välkänd profetia, som till exempel Daniel Kapitel 2 och 7, kunde ha valts för att visa på händelseföljden och detta arbete kunde ha utgjort en förklaring snarare än en text som visar tidsramen. Detta gjordes inte på det sättet just för att denna text anses av dagens forskare att vara den svagaste av profetior. På grund av detta används texten för att visa på kraften i profetian och hur långt Guds ords natur sträcker sig.

Profetian om Egypten följer från profetian om Tyros i Hesekiel 28:1 ff. Denna profetia gäller fallet för den Smorda Beskyddande Keruben (Hes. 28:14), Morgonstjärnan Asasel eller Satan (RSV etc försöker få det att framstå att entiteten var satt med en beskyddande kerub, men KJV är korrekt, se även The Interlinear Bible). Således är Satans fall föregångare till Egyptens problem, men kommer även att hänga samman med Babylons fall som vi kommer att se av Jesaja 14:1 ff. nedan.

Fas 1 Del 1

Den sammankopplade naturen i profetiorna är kanske mest uttryckt av placeringen av texten i Hesekiel 28:25 till 29:21 mellan Andra Mosebok 9:35 och 10:1 i Soncinokommenatrerna. Det finns ett antal viktiga iakttagelser som skall kopplas till denna text. Hesekiel 28:25-26 talar om upprättandet av Israel och upprättandet ses vara kopplat till Egyptens fall i dessa texter. Kommentarerna av Kimchi vid vers 25 anser att de förklarar Herrens bestraffning för de som skadat Israel. Rashi anser att vers 26 till Min tjänare Jakob refererar till:

Israel i exilen som skall återbördas till sitt land, ett rymligt och rikt land med outmärkta gränser, så som lovat av Gud till patriarken Jakob (jfr. 1 Mos. 28:14). (till svenska från den engelska översättningen av övers.)

Varningen till Egypten inleds i Hesekiel 29.

Hesekiel 29:1-3 1 Under det tionde året, på tolfte dagen i tionde månaden, kom Herrens ord till mig: 2 Människa! Vänd dig mot farao, Egyptens kung, och profetera mot honom och hela Egypten. 3 Du skall säga: Så säger Herren Gud: Jag skall ta itu med dig, farao, Egyptens kung, feta krokodil som dåsar i Nilen och säger: ”Nilen är min, jag har skapat den.”

Den feta krokodilen (den stora draken i den engelska texten, övers. anm.) anses handla om kungen av Egypten, med Nilen representerande Egypten själv (av Rashi och Kimshi, Soncino). Vi har således att göra med konceptet om härskande över Egypten. Det verkliga styret över Egypten kom från den angeliska Värden då de gavs styre över folken av Gud (se nedan). Styret av Egypten vilade hos Prins Mastema enligt midrashim och traditionerna (se särsk. Jubileumsboken 48:13 ff.). Således utkämpade Yahweh slaget mellan Guds styrkor och styrkorna för den fallne Värden under Mastema. Det kanaaneiska styret var hos Prins Yam och slagen i öknen och för Israel stod mellan Yahweh och Värden för Gud.

Konceptet om El Elyon som Yahovah (Jehovah) för Värdarna stående över Yahweh (eller Yahovah) är ett väldigt gammalt koncept från Moseböckerna som hårt försökt döljas. Hayman Monotheism: A Misused Word in Jewish Studies, Journal of Jewish Studies 42, 1991, sidor 6-7 samt även Mark S Smith The Early History of God, Harper, San Francisco, 1990, sid. 7 noterar både att texterna kan ifrågasättas. Smith drar slutsatsen att den ursprungliga Gud för Israel var El. Detta på grund av att El inte är ett Yahwistiskt namn. Därmed var El den ursprungliga huvudguden för den grupp som kallades Israel. Smith finner stöd i Första Mosebok 49:24-25 som visar namn för El skilt från nämnandet av YHVH i vers 18. Han noterar även att Femte Mosebok 32:8-9 sätter YHVH i rollen som en av sönerna till El, här kallad El Elyon.

När den Högste (elyon) gav nationerna deras arvedel, när [H]an skilde mänskligheten, [H]an fastslog gränserna för folken i enlighet med antalet gudomliga varelser. För Yahwehs andel är hans folk, Jakob hans tilldelade arvedel (Smith sid. 7).

Soncino översätter den Masoretiska Texten (MT) som enligt antalet av Israels barn. Så nexus vilar hos de tolv stammarna och de kanaaneiska territorierna.

Rabbi Rashbam anser att Den Högste tilldelade folken deras utsedda territorier och skilde dem efter Noas död. Ingenting sägs om territoriernas storlek som tillhör de andra arvtagarna till Noa. Så den utsträckta naturen hos tilldelandet är erkänd även av MT och kommentarer. Dock verkar texten ha blivit ändrad. MT lyder bene yisrael medan LXX lyder aggelon theou och Qumran lyder bny 'ilhym [eller beny eliym] (jfr. Smith fotn. 37 tar även upp Meyer, och Skehan BASOR 136 (1954): 12-15). Hayman hävdar också (sid. 6) att i stöd för en förändring av Yahweh till Elohim att den ursprungliga texten troligtvis löd:

När den Högste gav till nationerna deras arvedel, när han skilde människosönerna, slog han fast gränserna för folken i enlighet med antalet gudar (-!*1" / .*-!*1"). Och Yahwehs del var hans folk Jakob, Israel hans tilldelade arvedel.

Hayman noterar att:

MT har tagit bort referensen här till gudarna eller änglarna och ersatt det med 'Israels söner'...

Fotnot 23 har påståendet att det identifierar antalet nationer (1 Mos. 10) med antalet av Jakobs (Israels) söner (1 Mos. 46:27).

Det är inte tolkningen i kommentarerna. Antalet söner till Israel var 12. Antalet var även det för Kanaan och hans 11 söner (Sh). Av det ovan skiljer Rashbam tydligt de andra territorierna. Hayman har således fel. Hayman anser även att vers 9 i MT identifierar Yahweh med Elyon genom att läsa %&%* 8-( *, medan LXX förutsätter en hebreisk text som hade %&%* 8-( *%*&. Hayman noterar att Lemche säger:

Den hebreiska texten identifierar den "Högste " (Elyon) med Yahweh, medan den grekiska versionen uppenbarligen rankar Yahweh bland sönerna till den Högste, det vill säga, behandlar honom som en medlem av gudarnas pantheon, vilka är underordnade den högre Gud, El Elyon (Hayman sid. 6 citerande Lemche Ancient Israel, sid. 226).

Hayman säger att:

I judiska källor efter exilen och senare finns det självklart ingen medvetenhet om att El Elyon [endast använt i 5 Mos. 32:8; 1 Mos. 14:18 och 4 Mos. 24:16] någonsin var någonting annat än Yahweh själv, men trosmönstret som uppenbaras i denna text kvarstod.

Hayman tror att föreställningen att Gud tilldelade nationerna har ett kanaaneiskt ursprung och har liknande föreställningar i den grekiska religionen. Han stöder detta genom referens till de sjuttio sönerna till Athirat i Baal/Anat eposet, (J.C.L. Gibson Canaanite Myths and Legends, Edinburgh, 1977, sid. 63). Sambandet med grekisk religion hämtas från Martin Hengel Judaism and Hellenism, London, 1974, Vol. I, sid. 187. Denna föreställning att Gud tilldelade varje av jordens nationer till en av den angeliska Värden har inte ett kanaaneiskt ursprung. Av referenserna ser vi att även grekerna hade den uppfattningen. Israeliterna använde även strukturen för att upprätta ett system för styre vid Sinai innan de inträdde Kanaan. Hela systemet var utformat som en kopia av den himmelska strukturen som vi ser i Hebreerbrevet 8:5. De sjuttio äldste var formad efter konceptet om det yttre rådet hos Värden. Antalet i sig själv utgör grunden för tilldelandet av folken. Föreställningen handlar även om exilen som återfinns i Daniel. Mikael ansågs var en av de högsta furstarna (Dan. 10:13). Messias är furstarnas furste (Dan. 8:25). Därför är inte Messias Mikael som det felaktigt antas av vissa.

Det skulle komma en furste från Persien som motstod Guds Ängel i tjugoen dagar (Dan. 10:20). Dessa furstar är en del av den fallne Värden då de slåss mot Herrens budbärare, och upprättar i följd de riken som profeterades skulle ske i Daniel 2 och 7. Daniel 10:20 konstaterar att där även var en furste av Grecia som sulle komma efter fursten av Persien. Varelsen som talade till Daniel hade bara Mikael till stöd.

Hayman säger att kunskapen om vilka dessa änglar ursprungligen var är förlorad i tradiotionen, ändå verkar Enok tydlig nog. Han verkar oriktigt begränsa konceptet. Därtill är inte användandet av Yahweh slutet till en entitet som vi har sett av texten ovan. Det finns även en överlägsen Värdarnas Yahweh och en underordnad Israels Yahweh. Detta subordinationistiska koncept löper genom hela Bibeln. Det uttrycks i termer Guds Son eller Guds Söner. Det råder inget tvivel om att den Högste Gud anses ha söner av Första Mosebok 6:4 och Job 2:1 där Satan är bland Guds Söner. Job 38:7 visar att elohim hade rang av Morgonstjärnor och Guds Söner i allmänhet. Definitivt från  Ordspråksboken 30:4, har Gud en Son i synnerhet. Från Ordspråksboken 30:5, identifieras Gud som Eloah. I Job 40:2, är Eloah den Allsmäktige.I Job 37:22-23 är Eloah, den Allsmäktige, hemsk stor. Således härför ordet för Gud i singularis till Gud Fader. Job 37:14 verkar relatera El och Els verk till dispositionen för Eloah som gjorde så att ljuset kom Hans moln att skina. Således är El här Molnens El som är underordnad till Eloah. Därmed verkar den El som är Israels moln (och alltså YHVHs Ängel) för Eloah eller Elyon.

Så de senare rabbinska kommentarerna verkar försöka upphöja Israels Yahweh.

Hayman översätter texten i Shema från Oxford MS. 147 redigerad av Saul Lieberman (Midrash Debarim Rabbah, Jerusalem, 1940, sid. 65):

Hör, Oh Israel (5 Mos. 6:4). Detta hänför till Lam. 3:24 - 'Herrens del, säger min själ'. Vad är 'Herrens del'? När den Helige, Välsignad vare Han, delade ut sin värld till världens nationer, som det sägs, När den Högste gav till nationerna deras arvedel (5 Mos. 32:8), och var och en av dem valde sin egen gud, valde en för dem själva Mikael, en Gabriel, ännu en annan valde solen och månen. Men Israel valde för sig själva den Helige, Välsignad vare Han, som det sagts, För Herrens del är hans folk, etc. (5 Mos. 32:8).

Två saker följer av denna text. Det första är att av texten uppfattades hänvisningen att Värdens nationer var fler än de tolv stammarna, där de har försökts begränsas till av en ytlig syn i MT. Detta verkar visa att MT har ändrats efter Qumrantiden. Kommentarerna verkar även vända på tillskrivandet från nationerna till furstarna till det att nationerna skulle välja vem de ville dyrka och mer speciellt att Mikael och Gabriel skulle tillåta en sådan handling i områden som var deras ansvar. Hayman visar på faran med identifikation av Mikael och Gabriel med hedniska gudar. Texten i Daniel konstaterar klart att Mikael står för Israel, därför kan den rabbinska kommentaren vara en iakttagelse av en avfällig utövning annorstädes.

Även Midrash (samt även från 5 Mos. R jfr. Lieberman, sid. 68. jfr. P Schäfer, Rivalität zwischen Engeln und Menschen, Berlin, 1975, sid. 47 f.) som citerad av Hayman noterar som Den Helige uppstigande till Sinai. Således är Den Helige för Israel ihopblandad med den underordnade Israels Yahweh (Yahovah) som diskuteras där.

När den Helige, Välsignad vare Han, steg ned till berget Sinai, säger R. Ammi från Jaffa, så nedsteg det med honom 22,000 av de styrande änglarna, som det sägs 0!1: *5-! .*;"9 .*%-! ",9 (Ps. 68:18). Vad är 0!1:? De mest vackra och prisade balnd dem, nämligen Mikael och hans grupp och Gabriel och hans grupp. Och Israel såg dem och såg att de var värda att prisa och vackra och det slogs av stumhet. Och när den Helige, Välsignad vare Han, såg dem så sade han till dem, Gå inte iväg efter en av dessa änglar som kommer ned med mig; de är samtliga mina tjänare. Jag är Herren er Gud.

Hayman anser att det fanns ett verkligt och utövande judiskt system för ängladyrkan som omnämns i ickejudiska texter. Hayman noterar (30) Kerygma Petrou citerande:

Dyrka ej heller honom på judarnas sätt, för inte heller de, som tror att de allena känner Gud, förstår, de dyrkar änglar, månader och månen (jfr. E Hennecke (övers. R. McL. Wilson), New Testament Apocrypha London, 1965, Vol. II, sid. 100) (Hayman citerar även Kol. 2:18 som stöd denna slutsats).

Syftet med midrashim antogs vara att nedgradera änglarna och hävda Israels överhöghet över dem. Konceptet är likt det hos fundamentalistiska sekter idag, som hävdar underlägsenheten hos den angeliska Värden och deras underkastelse genom missbruk av Första Korinthierbrevet 6:3 som ignorerar Kristus kommentar i Lukas evangelium 20:36 angående deras jämlikhet. Dessutom finns det ett krav att bekänna inför Guds änglar i Lukas evangelium 12:8-9. Således kunde de knappast ses ha lägre status av NT. Hurtado (One God One Lord, SCM Press, 1988, sid. 39) förkastar kunnigt slutsatserna för judisk ängladyrkan från Kerygma Petrou (sid. 33; menat att förkasta högtiderna). Han argumenterar korrekt att gudomliga sändebud verkar där Gud är en unik figur över varelser som agerar för Honom som till exempel storvisiren vid ett kejserligt hov och att detta koncept verkade inom den traditionella judiska, rörande Gud unikhet. Med andra ord verkade Yahwehs Ängel som en viceregent för Gud och alla änglarna verkade som härskare under gudomlig ledning. Ingen av de huvudsakliga figurerna sågs ha delat den unika dyrkan utom Gud allena, eller så var den judiska monoteismen ändrad i grunden av intresset som visades dessa figurer (Hurtardo, sid. 19).

Hesekiel 29 fortsätter:

Hesekiel 29:4 Jag skall slå krokar i dina käftar och låta Nilens fiskar fastna i dina fjäll. Jag skall dra upp dig ur din Nil, dig och Nilens alla fiskar som sitter fast i dina fjäll.

Rashi och Kimshi anser att orden Nilens alla fiskar refererar till det faktum att furstar och vanliga människor kommer utplånas med kungen (eller härskaren, här representerad som en drake; se Soncino). Job 41:15 konstaterar kategoriskt om Leviathan, att hans fjäll är hans stolthet. Således är avlägsnande av draken även fallet för hans värd som tillber honom i stolthet, kanske på grund av hans styrka eller hans eller självständighet eller upphöjande av vilja i upproret (det finns inget mjukt i fjällen på hans buk (Jesaja. da Trani)).

Hesekiel 29:5 Jag skall slunga dig ut i öknen, dig och Nilens alla fiskar. Du blir liggande på bara marken, ingen hämtar och begraver dig. Åt markens djur och himlens fåglar ger jag dig som föda.

Texten ut i öknen anses av Kimshi referera till det faktum att människor skall falla i strider på land. Fiskar kan inte leva på torra land och således vilar detta koncept på avlägsnandet av grunden för deras stöd. Den andliga naturen om stöd i och med att floden är ett andligt system och fisken representerar människor är inte helt utvecklad, men förstås inte dets mindre av de stora judiska auktoriteterna.

Hesekiel 29:6 Då skall alla i Egypten inse att jag är Herren. För Israels folk är Egypten en stav av vassrör.

Israel hade, genom hela sin historia, sett till Egypten i stället för till Gud. Detta var allmänt då de skulle behandlas för sina synder genom att använda nationerna som Gud hade valt att resa upp från norr (se även Soncino; och jfr. Jes. 36:6).

Hesekiel 29 fortsätter:

Heskiel 29:7 När de griper tag i dig kommer du att splittras och fläka upp handen på alla. När de stöder sig på dig kommer du att brytas och få dem alla att vackla.

Så fort en människas stöd har försvunnit så är han tvigad att stå allena, säger Rashi och Kimshi (Soncino).

Hesekiel 29:8-11 8 Därför, säger Herren Gud, skall jag rikta svärdet mot dig och utrota människor och boskap. 9 Egypten skall bli till ödemark och ruiner. Då skall de inse att jag är Herren. Du säger: ”Nilen är min, jag har skapat den.” [stolthet är en synd för Gud, straffad genom förödmjukelse jfr. Soncino] 10 Därför skall jag ta itu med dig och din Nil. Jag skall göra Egypten till en enda ruin, en ödemark, från Migdol till Assuan och ända till gränsen mot Kush. [från Migdol till Syene, så långt som till gränsen av Etiopien [Från Migdol eller fortet nära Pelusium vid den norra gränsen (jfr. Ex. 14:2; Jer. 44:1)] till Syene eller Sewneh eller Assuan vid den Etiopiska gränsen]. 11 Ingen människa skall sätta sin fot i landet, ingen boskap skall trampa där. Det skall ligga obebott i fyrtio år. (med emfas).

Denna period om fyrtio år (jfr. Hes. 4:6 där ödeläggelsen av Judéen förutspås för en lika lång period) är avgörande för förståelsen av profetian. Det finns även en förståelse att denna period relaterar till den utlovade svälten i Egypten. Egypten profeterades (enligt traditionen; Midrash), att ha  fyrtiotvå års svält under Josefs dagar; men vid slutet av det andra året (jfr. 1 Mos. 45:6) flyttade Jakob till Egypten och svälten upphörde. Rashi och Kimshi ansåg att de återstående fyrtio åren skulle genomlidas under denna tidsperiod; se Soncino. Betydelsen är att denna text alltid uppfattades ha en delad innebörd eller en dual tillskrivning. Konceptet är att Israel är en befriare, i form av Messias under de sista dagarna, som Jakobs säd. Egyptens återkomst försades genom andra profeter (jfr. Jes. 19:24; Jer. 46:26).

Heskiel 29:12 Jag skall göra Egypten till ett öde land bland andra ödelagda länder. I fyrtio år skall dess städer ligga i ruiner bland andra ödelagda städer. Och jag skall skingra egypterna bland folken och sprida ut dem i främmande länder.

Tillståndet av ödeläggelse i Egypten kommer att vara så extremt att det kommer att framstå så tydligt även i jämförelse med andra länder som har blivit sargade av en invaderande armé (Soncino).

Hesekiel 29:13 Så säger Herren Gud: Efter fyrtio år skall jag samla ihop egypterna från de folk bland vilka de skingrats.

Soncino gör följande kommentar till den text Efter fyrtio år kommer Egypten blir återuppfört, men endast för att rankas som ett svagt kungarike med dess forna prakt krossad. Återuppbyggandet vid den nämnda tidsperiodens slut sammanfaller troligen med nedgången av det babyloniska imperiet. Slutet för båda systemen sker således samtidigt - det ena används för att förstöra det andra.

Hesekiel 29:14 Då skall jag vända egypternas öde och låta dem komma tillbaka till Patros, landet de härstammar från. Där skall de bli ett obetydligt kungarike,

Jag skall återupprätta rikedomarna tolkas i Soncino som Jag skall vända fångenskapen (den duala innebörden noteras i Hes. 16:53). Land av deras ursprung återges av Rashi och Kimshi som Landet för deras vistelse. Pathros eller det södra landet var namnet på Övre Egypten. Herodotus anser det vara platsen varifrån det egyptiska styret utvecklades (Soncino).

Hesekiel 29:15-16 15 obetydligast bland riken. Aldrig mer skall de få förhäva sig gentemot andra folk. Jag skall göra dem så fåtaliga att de inte kan härska över andra. 16 Israeliterna skall inte längre förlita sig på dem och röja sin synd genom att vända sig till dem. Då skall de inse att jag är Herren Gud.

Kimshi noterar detta som en brist på tilltro till Gud genom att delägger sin tillit hos Egypten (Soncino). Eftersom Egypten var en källa till stolthet fall för Israel så skulle de göras så låga att de aldrig skulle bli jämlika andra nationer. Det skulle inte bara bli låga utan underlägsna alla andra (Soncino; se även Hes. 21:28 och 4. Mos. 5:15). Frasen de skall veta ses gälla (av Metsudath David) nationerna i allmänhet.

Hesekiel 29:17-18 17 Under det tjugosjunde året, [av Seder Olam uppfattas detta som Nebukadnessars tjugosjunde år ellr 578 f.Kr, moderna forskare noterar detta som i vers 1, alltså 586 f.Kr. härav 570 f.Kr.], på första dagen i första månaden, kom Herrens ord till mig: 18 Människa! Nebukadnessar, Babyloniens kung, har låtit sina krigare slita ont vid Tyros. Deras huvuden är kala, [genom att bära packning (R, K)] deras skuldror flådda. [av tunga bördor; de var utslitna av belägringens långa tid (R, K)] Men varken han eller hans här har fått någon lön för all sin möda vid Tyros. [förstörelsen av Tyros skedde genom översvämning från havet (R, K)].

Avlägsnandet i det urgamla systemet är att avskiljas utan att lämna några spår. Detta kommer att bli tydligt då temperaturhöjningar och krigen av de sista dagarna tillsammans med jordbävningar och tsunami kommer att utplåna denna världs civilisationer.

Hesekiel 29:19-20 19 Därför, säger Herren Gud, ger jag Egypten åt Nebukadnessar, Babyloniens kung. Han skall föra bort dess rikedomar, ta byte och plundra. Detta skall bli lön åt hans här. 20 Jag ger honom Egypten som lön för hans möda, för allt de har gjort åt mig, säger Herren Gud.

Texten för allt de gjort för mig (den engelska texten de utförde för mig; (wrought, ark. verk, övers anm.) eller för att de arbetade för mig) är underligt nog tolkat som för det onda de gjort Mig då de blivit opålitligt stöd för Israel (R, K följande Targum). Dessa kommentatorer, som följer Targum, och kastar därmed om konceptet om att Gud använder nationen, vilket i sig är ett Ofrälse system, som ett straff av Egypten. A.J. (Soncino) förstår således inte att alla nationer var Guds instrument, inklusive Babylon.

Hesekiel 29:21 Den dagen skall jag ge Israel kraft. Jag skall öppna din mun inför folket. Då skall de inse att jag är Herren.

Kimshi uppfattade texten som refererande till Kyrus som benämns Guds smorde, alltså Messias (jfr. Jes. 14:1; se Soncino). Kimshi uppfattade att restaurationen av Egypten skulle sammafalla med gryningen för Egyptens befrielse från fångenskap. Således uppfattade de rabbinska kommentatorerna att detta var en dual profetia som relaterades med restaurationen. Soncino noterar att:

Hesekiel förutsäger i allmänt ordalag att i framtiden kommer Israel bli återupprättad i sin forna glans.

Således uppfattades händelseförloppet gå bortom babylonierna. Här har vi kärnpunkten i profetian fastslagen. Denna attack på Egypten kan fastställas med absulot historisk säkerhet och detta i sig utgör inledningen på dateringssystemet. Året i fråga är 605 f.Kr. Egypten hade verkligen givits i händerna på assyrierna från 669-663 f.Kr.. Denna assyriska invasion togs upp i profetian, men utgjorde inte i sig själv det viktiga datumet, och nämndes således efter den följande invasionen av Nebukadnessar och inte före den invasionen som man kunde anta. Förklaringen kommer att bli tydlig senare. Återigen, och som viktigt är, från dessa konflikter är det högst otroligt att en israelisk återbosättning från 667-665 f.Kr.. skulle ha ägt rum med ett stort fälttåg på i söder.

Än mer viktigt är det från dessa invasioner att ett horn skjuter in i Israel (Kyrus till rabbinerna; men som Herrens smorde var det sekvensiellt över nationerna) och talar så att nationerna vet att Gud styr (v. 21). Hesekiel var stum och hans tal ansågs vara en profetia. Gud var också tyst tills Han tog itu med Israel (från Hes. 3:26-27 och 24:27). Profetiorna angående andra nationer kom från Hesekiel 29 till 32. Hesekiel 33 är kapitlet om väktarnas varningar till Israel. Varningen till Israel i de sista dagarna och den efterföljande restaurationen är det huvudsakliga ämnet för Hesekiels profetior. Det är absurt att föreslå att profetiorna om nationerna från Hesekiel 29 till 32 är begränsade till åren 669-525 f.Kr. och är ofullständiga och sedan föreslå att Hesekiel behandlar sluttiden och Restaurationen och Millennieprofetior. Hesekiel är med denna tolkning meningslös.

Hesekiel 30 fortsätter:

Hesekiel 30:1-3 1 Herrens ord kom till mig: 2 Människa! Profetera och säg: Så säger Herren Gud: Jämra er: ”Ack, denna dag!” 3 Ja, dagen är nära, Herrens dag är nära. Det blir en dag av moln, stunden är inne för folken.

Ingen datering är tillskriven denna profetia. texten liknar i ord Joel 2:1-2 som talar om de sista dagarna. Vi har här att göra med domens tid för nationerna. Detta stycke talar inte om en nation utan om nationer. Gud gjorde upp med Egypten men denna profetia är expansiv och handlar om när Gud skall ta itu med världens nationer och deras system för vilka Egypten var arketypisk. Därmed refererar profetian till sluttiden. Således sträcker sig profetian över en lång period och inte bara över den omedelbara erövringen från 605 f.Kr. som kan ha föreslagits. Egypten, en världsmakt och centrum för den hedniska dyrkan skall förlora både sina attribut. Babylon är instrumentet (se Soncino).

Herrens dag i vers 3 förstås vara:

tillfället då Guds dom kommer att fällas över världen (Soncino) en dag av moln. Så som molnen ulovar en storm, så kommer Herrens dag bringa kraftigt straff över dem som förtjänar det. Nationernas tid. Alla hedniska folk kommer att bli involverade, Egypten bland dem (Soncino).

Hesekiel fortsätter:

Hesekiel 30:4-9 4 Svärdet skall drabba Egypten, och Kush skall darra när egypterna dräps och stupar. Deras rikedomar förs bort, deras fasta grund raseras. 5 Män från Kush och Put och Lud, [se även Hes. 27:10], [och alla [de blandade folken jfr. Jer. 25:24] Arabien, och Libyen [egentligen Cub, en nation som inte har blivit identifierad], och folket från landet som är i denna allians] legoknektar från alla håll, även män från förbundets land, skall falla med dem för svärdet. [Här har vi att göra med en vidare samling av nationer som är med Egypten i dessa tider. Identiteten för vissa kan endast gissas] 6 Så säger Herren: De som stöder Egypten skall falla, dess stolta styrka bli kuvad. Från Migdol till Assuan [Syene]skall de falla för svärdet, säger Herren Gud. 7 Landet skall ligga öde bland andra ödelagda länder, städerna bland ödelagda städer. 8 Jag skall sticka Egypten i brand, och alla som har bistått det skall krossas. Då skall de inse att jag är Herren. 9 Den dagen skall mina budbärare komma på skepp och sätta skräck i Kush [Etiopien], som har trott sig tryggt. När Egyptens dag är inne skall Kush darra. Den kommer.

Lofthouse kommenterar Gud talar som om Han hade kommit personligen till Egypten, som en andra och mer förskräcklig Nebukadnessar. De judiska kommentatorerna förklarar mer korrekt att det är vid Min vilja, på Min befallning (Soncino).

Konsensus verkar också vara att nyheterna om den annalkande domen kommer att röra etiopierna lika mycket som det rörde Egyptens sammanbrott. Etiopierna och länderna söderut kommer inte undkomma denna terror.

Denna profetia relaterar alltså direkt till den babyloniska invasionen år 605 f.Kr. – således upprättande konceptet av en utsträckt tidsram som är central för den invasionen. Hesekiel fortsätter:

Hesekiel 30:10-12 10 Så säger Herren Gud: Genom Nebukadnessar, Babyloniens kung, skall jag göra slut på Egyptens rikedomar. 11 Han och hans här, grymma hedningar, [jfr. 28:7; 31:12; 32:12], skall föras dit för att skövla landet. Med draget svärd skall de angripa Egypten och fylla landet med lik. 12 Jag skall torrlägga Nilen och sälja landet till onda män. Jag skall låta främlingar förhärja landet och allt vad det rymmer. Jag, Herren, har talat. [Nilen har ännu inte torkat ut vad känt är].

Egypten är således sända i fångenskap eftersom det har varit en källa till religiöst fall för Israel och världen.

Hesekiel 30:13-16 13 Så säger Herren Gud: Jag skall utplåna gudabilderna och förinta avgudarna i Memfis. [Ptah och Apis] Ingen egyptisk furste skall längre finnas. Jag skall ingjuta fruktan i Egypten. 14 Jag skall ödelägga Patros, sticka Soan i brand [Tanis eller San på östra banken av Nilens andra arm (jfr. 4 Mos. 13:22; Ps.78:12,43)], och verkställa min dom över No (Thebes) [Benämnnd No-amon i Nahum 3:8, jfr. Amon av No, Jer. 46:25, som förknippas med dyrkan av Amon]. 15 Jag skall tömma min vrede över Sin, [troligen] (Pelusium,)Egyptens värn, och förstöra Nos rikedomar. 16 Jag skall sticka Egypten i brand. Sin skall vrida sig i smärtor, No skall stormas, och för Memfis skall dagen bli till mörker. [bokstavligen Noph, motståndare till dagen].

Den verkliga lydelsen i texten återfinns i Soncino. Koncepten förstås inte av kommentatorerna för att betydelsen hos de egyptiska hieroglyferna var inte tillgängliga för dem. Den Egyptiska Dödsboken är som vi nu vet Kapitlen om Framkommandet av Dagen. Således hade fienden till dagen en religiös betydelse som inte uppfattades vid den tiden

Hesekiel 30:17-19 17 De unga männen i On [eller Aven; Heliopolis, centrum för soldyrkan, därför Beth-shemesh eller Solens Hus; se Soncino] och Pi-Beset [eller Bubastis, Tel Basta, staden för den kattformade avguden, nära Kairo] skall falla för svärdet och kvinnorna föras bort. 18 I Tachpanches [se även Jer. 2:16; 43:7 ff] skall dagen förmörkas, när jag bryter sönder Egyptens ok och dess stolta styrka knäcks. Staden skall höljas i moln och dess kvinnor [Targum tolkar det som invånarna av hennes städer] föras bort. 19 Så skall jag verkställa min dom över Egypten. Då skall de inse att jag är Herren [Således hämnas Gud suveränitet].

Alla städer som uppräknas i vers 13-18 var centrum för olika former av avgudadyrkan. Referensen här i vers 18 är att täcka Egypten med ett moln och henes döttrar skall hamna i fångenskap. Specifikt slår det fast att det inte längre skall finnas en furste i Egypten. Men det fanns furstar efter Egyptens fall. Detta är antingen en falsk profetia eller så handlar det om en utsträckt tidsram som involverar de sista dagarna. Håll i minnet att vi har att göra med följden från fallet av keruben symboliserad av Tyros och att Egypten som är symbol för världssystemen förstördes då arbetarnas löner var medverkande till förstörelsen, symboliken går vidare och skall tolkas vara sekvensen som leder till den Messianska ankomsten, då vi skulle predika befrielse från fångenskap etc. och proklamerandet av Herrens godkända år (Luk. 4:18) som primär handling inom tidsperioden som är inblandad och slutligen ta fångenskapen fången (Efes. 4:8). Israel under Molnet som var och är Messias skulle placeras i sitt eget land och uppsökas av främlingar som skulle splittra Jakobs hus. Folket kommer att ta tillfånga de som tog dem tillfånga och de skall styra över de som förtryckte dem (Jes. 14:1-2). Denna handling inleds med babyloniernas invasion under Nebukadnessar, men slutresultatet kommer även bli den slutgiltiga förstörelsen av babylonier och deras religiösa system.

(Upp. 17:5 och 18:2) och hela världen kommer vara i fred (Jes. 14:3-7).

Denna profetia i Jesaja 14 är den välkända profetian som relaterar inte bara till Babylon men även till förstörelsen av Satan, den nuvarande Morgonstjärnan eller Ljusbringaren i den Messianska ankomsten (Jes. 14:8-21). Staden som refererades i Josephus Acts of the Jews XV, II, 2 var en annan stad vid Tigris nära Bagdad vilka båda senare refererades till som Babylon. När Uppenbarelseboken 18:2 skrevs så hade Babylon sedan länge varit förstörd, ändå nämndes den i profetior om de sista dagarna. På liknande sätt skrev Petrus från Babylon (1 Pet. 5:13) där Satans säte var. Så profetiorna binder samman hela strukturen av Daniels staty i Daniel 2 som en utsträckning av det babyloniska systemet. Uppenbarelseboken kunde knappast referera som en framtida händelse någonting som hade skett omkring 600 år tidigare. Det är knappast en profetia. Dessutom talar vi om världsliga religiösa system som är sammanlänkade med politiska riken. Det råder inget tvivel överhuvudtaget om att rikena som refereras till i Daniel 7:3-8 förklarar strukturen i Daniel 2 och att de innefattar det romerska systemet som ett rike av järn och att riket av järn och lera var dess efterföljare. Det riket kan endast ha varit det Heliga Romerska Riket. Dessutom visar Daniel 7:9 att dessa system fortsatte till de sista dagarna och kullkastandet av tronerna innan de Urgamla Dagarna och den följande domen.

Daniel 7:11 tolkar även vem Israels horn var som refereras till i Hesekiel 29:21. Det lilla hornet i Daniel 7:8,11 var den falske profeten i de sista dagarna och förstörelsen av odjuret. De andra odjuren eller nationssystemen i Daniel 2 tilläts leva lite längre, men deras makt togs bort. Detta är millennierestaurationen av Messias.

Hesekiel 30 fortsätter:

Hesekiel 30:20-22 20 Under det elfte året, på sjunde dagen i första månaden, kom Herrens ord till mig: 21 Människa! Jag har brutit av armen på farao, Egyptens kung. Ingen har förbundit den och läkt den, ingen har spjälat eller lindat den, så att den blivit stark nog att lyfta svärdet. 22 Så säger Herren Gud: Jag skall göra upp med farao, Egyptens kung. Jag skall bryta hans armar, både den friska och den brutna, så att han släpper svärdet.

Nyckeln till profetian ges här. Egyptiernas armar bryts. Båda armarna bryts och en arm bröts tidigare för att försvaga Egypten. Symboliken ges på detta sätt för att göra det tydligt att det tidigare brottet under assyrierna inte var den nödvändiga invasionen som profetian refererade till. Det är axiomatiskt att en nations armar bryts genom besegrandet av dess styrkor vilka själva refereras till som armar för nationens styrka. Således ser vi här till tre invasioner av Egypten. Den första är en förberedande handling. Egypten erövrades av kungen av Nubien år 750 f.Kr., och han blev den första faraon av den 25:e dynastin (Se Colin McEvedy World History Fact Finder, sid. 20 ff. för referenser). Alltså var nubierna involverade.

Soncino menar att det föregående brottet var framryckningen av Farao Hofra för att befria Jerusalem då det var belägrat av babylonierna. Den egyptiska armén drog sig tillbaka och babylonierna tog till attack igen (Jer. 27:5 ff.). Egyptens klara förlust inför Nebukadnessar finns upptecknad i Andra Kungaboken 24:7. Profetians utsträckning är större än detta skulle medge. Profetian involverar assyrierna som besegrades och absorberades av babylonierna, därav brottet, vilket inte gick att läka, föregick troligen den mindre besegringen av Hofra som nämns i Soncino.

Egypten hade blivit ett mäktigt kungarike efter att Ahmose, furste i Thebes hade besegrat Hyksos (c:a 1600-1500 f.Kr.) och förvisat dem från Egypten och så grundat den så kallade 18:e dynastin, som markerar början för Egyptens Nya Kungarike. Farao Tutmoses I och III av Egypt (1500-1400 f.Kr.) tog Egyptens makt till sin största omfattning genom att erövra Palestina och Syrien fram till Eufrat och Nubien ända till den fjärde katarakten av Nilen (McEvedy, sid. 16). Den 18:e dynastin förlorade Syrien och petered out with de religiösa reformationerna av Aknaton och hans son Tutankamon. Den 19: dynastin inleddes med Ramses (Ramesses) I. Ramses II försökte återerövra Syrien under det trettonde århundradet f.Kr. motstods av av hittiterna. Under det tolfte århundradet f.Kr. stod egypterna under ledning av Ramses III, den första faraon av den 20:e dynastin, en invasion av Pereset eller Folket från Havet som sedan slog sig ned i Israel. Israel var tvungna att erkänna deras överhöghet som filistéerna. Deras framgång berodde på vapen av järn. Således började järnåldern.

Under det 11.e århundradet f.Kr. Egypten delades egypten mellan faraonerna av den 21:a dynastin som styrde från Tanis i Deltat och översteprästerna i Thebes som häskade över övre Egypten. Nubien var självständigt. Under denna tidsperiod, och kanske på grund av det, möjliggjorde uppkomsten av monarkin under Saul i Israel. Sauls uppgift var stor då han var tvungen att ena Israel och befria det från filistéernas överhöghet. Uppgiften var alltså satt av Gud som en av systematisk konsolidering av Levanten först av Saul och därefter av David så att Templet kunde byggas av Salomon.

Tiden under David och Salomon var Israels största. Enigheten kunde dock inte existera utan sunt ledarskap. År 924 f.Kr. tog Shishonk, förste farao av den 22:a dynastin, en tribut av Juda och Israel. Egyptens försvagande av Juda och Israel sådde faktiskt fröet till sin egen undergång.

Under det nionde århundradet gjorde Assyrien ett nytt försök till överhöget under Shalmaneser III som slogs mot en koalition, under Hadad, bestående av Hadad av Damaskus, Irhuleni av Hamath och Ahab av Israel.

År 879 f.Kr. byggde Assurnasirpal II den andra assyriska huvudstaden vid Kalah (numera Nimrud) som ersatte Nineve.

År 841 f.Kr. tar Shalmaneser III tribut från Levanten inklusive Israel. Åf 806 f.Kr. Adadnirari III tog Damaskus men assyrisk överhöghet i Levanten föll samman på grund av kriget med kungariket Urartu eller Ararat, norr om Assyria, som hade bildats som en makt under det nionde århundradet f.Kr. (se McEvedy, sid. 19).

Således återvänder vi till omständigheterna som utgjorde scenen för uppkomsten av de stora maktslagen mellan norr och söder i det åttonde århundradet f.Kr. Som vi sade erövrade Nubiens kung Egypten år 750 f.Kr. och upprättade den 25:e dynastin. år 732 f.Kr. annekterade den assyriske Tiglath Pileser III Damaskus och gjorde Israel och Juda till lydstater. År 729 f.Kr. annekterade Tiglath Pileser III Babylon och Shalmaneser V (år 724-721 f.Kr.) annekterade Israel år 722 f.Kr. Hans efterträdare Sargon II deporterade de tio stammarna.

År 710 f.Kr. invaderade Kimmererna trans-Kaukasus från de ryska stäpperna. De förstörde Urartu och det frygiska kungariket i Anatolien. År 705 f.Kr. dödades Sargon II i slag mot Kimmerer. År 701 f.Kr. Sennakaribs armé drog sig tillbaka oväntat från ett väldigt våldsamt fälttåg i Judéen. År 720 f.Kr. hade Sargon II upprättat den assyriska Dur Sharrukin eller Fort Sargon. År 701 f.Kr. över Sennakerib övergivit Fort Sargon och gjort Nineve till huvudstad igen. Det verkar således vara en återkoncentration för profetiorna angående Nineve.

År 669-663 f.Kr. nådde det assyriska riket sin största utsträckning med erövringen av Egypten av Esarhaddon och Assurbanipal. En 26:e satellit dynasti upprättades vid Sais i det Egyptiska deltat.

Under det sjunde århundradet f.Kr. erkände fenicierna, efter ökande makt för assyrierna, Kartogos överhöghet bland de västra kolonierna. Skyterna invaderade även transkaukasus under denna period. Assyrierna var också under hot från elamiterna, en av stammarna i öster i Persien.

År 646 f.Kr. krossade Assurbanipal Elam som också var ockuperat av perserna på deras reträtt.

År 626 f.Kr. började nedgången för det assyriska riket med en revolt i Babylon i och med Assurbanipals död.

År 614 f.Kr. rannsakades Assur av mederna. År 612 f.Kr. rannsakades Nineve av babylonierna och mederna. År 610 f.Kr. besegrade babylonierna den sista assyriska armén vid Harran och ändade den assyriska staten.

Denna fas utmärker den viktigaste punkten i imperierna i historien. Profetian i Daniel 2 handlar om uppkomsten av den nya världens kungariken som inleds med babyloniernas guldhuvud under Nebukadnessar. Bakgrunden till de senare imperierna uppstod vid dessa skeenden. Under denna period 750-701 f.Kr. hade det förekommit vågor av grekiska immigranter till södra Italien och Sicilien som grundade Syrakusa, Catania, Reggio, Tarentum och Sybaris. Under det sjunde århundradet f.Kr. emmigrerade de till stränderna av Propontis eller Marmarasjön: denna tidsperiod såg grundandet av Chalcedon, Bysantium, Abydos och Lampascus.

Rom hade grundats, enligt traditionen, år 753 f.Kr. förknippad med uppkomsten av de etruskiska stadsstaterna i norr. Sålunda är scenen satt för uppkomsten av imperierna i Daniel 2, de fyra stora odjuren i Daniel 7 och 8. Händelseförloppet är uppsatt först genom beskrivandet av det babyloniska imperiet under Nebukadnessar i Daniel 4. Detta kungarike skulle bindas vid en pinne och lämnas tills sju tider hade passerat över det (Dan. 4:25) så att det kunde visas att den Hlgste härskar över människornas kungariken (Dan. 4:26).

Denna profetia hölls först för sju år, men tidsföljden om sju tider refererar till perioden om sju gånger 360 dagarys (ett profetiskt år) eller 2,520 years. Denna profetia är viktig och kommer att bli tydlig allt eftersom vi fortsätter.

Det största eller viktigaste slaget för profetian börjar sedan från Nebukadnessar år 605 f.Kr. Således bröts den första av Egyptens armar av babylonierna och hade tidigare brutits av assyrierna. Farao Neko marscherade till stöd för assyrierna vid slaget om Harran år 610 f.Kr. då de blivit underkastade dem år 669-663 f.Kr. Han attackerades av Israel och dödade kung Josia vid Megiddo (609 f.Kr.). Så är betydelsen av Megiddo fastställd vid den senaste konflikten.

År 605 f.Kr. besegrades Neko av Egypten av den babyloniska kungen vid slaget om Karkemish. Sålunda erövrades Egypten, men det inträddes inte av armén. Detta avgörande slag markerade invasionen av babylonierna som då införde en strukturerad period om omkring fyrtio år. Egypten började då skapa sitt oberoende igen.. År 567 f.Kr. cirka 38 år efter det första nederlaget, besegrade återigen Nebukadnessar Egypten. Således fullbordades de första fyrtio åren av de brutna armarna.

År 598 f.Kr. tog Nebukadnessar Jerusalem och deporterade judarna till Babylon men lämnade den judiska staten intakt. År 587 f.Kr. tog han igen Jerusalem och förstörde det första Templet. Betydelsen av profetian kan ses ha direkt förbindelse med Templet och täcka de viktigaste nationerna som var involverade. Den fulla betydelsen kommer att uppenbaras varefter vi utvecklar profetian.

Babylon var själv erövrat at mederna och perserna under Kyrus vilka Gud förde fram i syfte inte bara att förstöra babylonierna, utan även för att återupprätta Israel och skapa grunden för återupprättandet av Templet.

Dessa händelser som involverade Kyrus var centrala i förståelsen av följden av de sista dagarna. Från denna restauration och återupprättelse bestämdes tidsperioden för Messias mission och sammanlänkades med Jonas Tecken och förstörelsen av Templet år 70 e.Kr.

Restaurationen och förstörelsen av Jerusalem följde från profetian om de sjuttio årsveckorna (Dan. 9:25). De sjuttio veckorna för år upphörde med förstörelsen år 70 e.Kr. Den upphörde inte år 27 e.Kr. som felaktigt lärts ut av modern kristendom.

De fyrtio åren, från Messias död till förstörelsen av Templet och Jerusalem år 70 e.Kr., fullbordar således det andra elementet i den första fasen av Jonas tecken (se uppsatsen Jonas Tecken och Historien om Återuppbyggandet av Templet (Nr. 13)). Faserna i Jonas Tecken spänner över de sista fyrtio jubiléerna av perioden om 6000 åren, en cykel om ungefär 2000 år. Symboliken om tre perioder om fyrtio jubiléer som ger 6000 år identifierades i livet av Moses så som det beskrivs i uppsatsen Moses och Egyptens Gudar [105].

Hesekiel 30 fortsätter:

Hesekiel 30:23-26 23 Jag skall skingra egypterna bland folken och sprida ut dem i främmande länder. 24 Jag skall ge kraft åt den babyloniske kungens armar och sätta mitt svärd i hans hand, men faraos armar skall jag bryta, så att han jämrar sig inför den andre som en dödligt sårad. 25 Jag skall ge kraft åt den babyloniske kungens armar, men faraos armar skall hänga maktlösa. Jag skall sätta mitt svärd i den babyloniske kungens hand, och han skall lyfta det mot Egypten. Då skall de inse att jag är Herren. 26 Jag skall skingra egypterna bland folken och sprida ut dem i främmande länder. Då skall de inse att jag är Herren.

Således bröts Egyptens makt. Från Hesekiel 30:26, bröts deras makt så att de skulle kunna förstå att Gud är den Högste Gud. Assyrien, själv stolt och ett exempel på självupphöjelse och arrogans, hölls upp mot Egypten som exempel eller förebild för Egyptens dom. Hesekiel 31 fortsätter:

Hesekiel 31:1-4 1 Under det elfte året, på första dagen i tredje månaden, kom Herrens ord till mig: 2 Människa! Säg till farao, Egyptens kung, och till hans larmande hop: Vem är lika väldig som du? 3 Det växte ett ståtligt träd, [Assyrierna var (MT)] en ceder på Libanon. Den hade vackra grenar och skuggade andra träd. Den växte sig reslig och hög, toppen sköt upp bland molnen. [termen ashshuris utvecklades till te'ashshur, trädet som nämndes i Jes.41:19 översatt som lärkträd; se även 27:6]. 4 Vattnet gav den näring, av djupet fick den växtkraft. Djupets flöden strömmade kring platsen där den stod, och vattnet rann i bäckar till markens alla träd.

Denna text hänvisar till en underjordisk vattenreservoar från vilken träden tog sin näring.

Soncino fortsätter denna tankeprocess om att de stora floderna inte bara fyllde de stora floderna för cedern, utan även fyllde de smalare kanalerna som närde de andra träden. Så Assyrien mottog en verkligt stor tillgång så deras makt ökade över deras. Så tillskrivningen av nationernas styrka disktueras. Konceptet om nationssystem är inte vad som avhandlas, det är härskarna i dessa system som erhöll sin makt ursprungligen av Guds Ande.

Hesekiel 31:5-14 5 Så växte den sig högre än markens alla träd. Kronan blev tät, med vidsträckta grenar, av vattenflödet som spred sig dit. 6 Himlens alla fåglar byggde bo i dess krona. Markens alla djur födde ungar i grenarnas hägn. Alla de många folken bodde i dess skugga. 7 Den stod där så stor och skön, med vidsträckta, lummiga grenar, ty rötterna nådde ner till flödande vatten. 8 Ingen ceder i Guds trädgård kunde mäta sig med den. Ingen cypress hade sådana grenar, ingen platan en sådan krona. Inget träd i Guds trädgård var dess like i skönhet. 9 Jag hade gjort den så skön, med täta, lummiga grenar, att Edens alla träd i Guds trädgård måste avundas den. 10 Så säger Herren Gud: Cedern växte sig hög och sträckte sin topp upp till molnen, och den greps av högmod över sin höjd. 11 Därför prisgav jag den åt de främmande folkens anförare. Han behandlade den som dess gudlöshet för tjänade – jag hade förskjutit den. 12 Främlingar, grymma hedningar, högg ner den och lät den ligga. Grenarna spreds över berg och dalar, de låg brutna i jordens alla bäckfåror. Alla jordens folk som bott i dess skugga drog bort därifrån och lät den ligga. 13 Himlens alla fåglar bygger bo på den fällda stammen. Markens alla djur söker läger bland grenarna. 14 Därför skall aldrig mer några träd vid vatten växa sig höga och sträcka sin topp upp till molnen, aldrig mer skall träd som har gott om vatten vara sig själva nog, hur höga de än må bli. De är alla prisgivna åt döden och skall sjunka ner i underjorden till de människor som har lagts i graven.

Förvirringen som orsakas av denna text är betydelsefull. Assyrien används som en förebild för Egyptens fall, och ändå kom arvtagarna till assyrierna, nämligen babylonierna, vilka grekerna också kallade assyrier, att bli instrumentet. Vidare skulle babylonierna bli huvudet av guld i Daniel 2 vilket var början för en serie av imperier, vilka själva skulle förstöras och ersatta av det Messianska kungariket. Betydelsen är således svår att följa i enkla termer om nation mot nation. Det måste förstås att Gud utser Värden och ger makt och straff.

Denna text visar en mycket djupare innebörd till profetian än vad som först kan antas.

Betydelsen av Värdens uppror är klart är klart syftat till genom markerandet av nyckeltexterna med direkt referens till den Smorde Lucifer eller Ljusbäraren, den rådande Morgonstjärnan. Drickandet av vatten är en direkt referens till givandet av den Heliga Anden från Jesus Kristus till mänskligheten. Värden hade den Anden och gjorde uppror och försökte störta Gud. Anden kanaliserad genom Värdens elohim gjorde så att Värdens träd eller stjärnor växte stort. Mänskligheten skall ges den Anden och skall ledsagas av skräcken av upproret. Det faktum att Anden gavs till Värden och gjorde att de växte stort skall inte misstolkas som bidrag till Satan högmod och därmed orsakade ondska. Värdens storhet given genom den Heliga Ande är inte en orsak till ondska. Det faktum att de utvalda kan synda trots deras innehav av Anden är samma koncept. Anden är inte en orsak till ondska. Fri moral skapar inte synd; den tillåter endast missbruket av makt även i de som har den Heliga Ande. Således kunde Satan och Kristus synda och Satan syndade. De utvalda skall ta del av Andens vatten som refereras till som vatten i pluralis.

Jesaja 12:3 Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor.

Guds löfte till Jakob gavs i Jesaja 44:3 där Gud sade:

Jesaja 44:3 Jag skall gjuta vatten över törstande mark, floder av vatten över torrt land, och jag skall utgjuta min ande över dina barn, min välsignelse över dina ättlingar.

Anden sprids ut likt vatten. Dessa källor av vatten finns noterade i Jesaja 49:10 som citeras i Uppenbarelseboken 7:16 där Lammet skall leda de utvalda till levande källor av vatten. Detta är en direkt referens till den Heliga Ande och det faktum att det kanaliseras genom den förmedlande Värdens elohim. Herren är källan av levande vatten (Jer. 17:13). Detta floden av livets vatten (Upp. 22:1). Från Gud kanaliseras det sedan till var och en av Värden genom Hans förmedlande elohim, i vårt fall Jesus Kristus. Kristus sade att från honom flödade det levande vattnen (Joh. 4:10-14; 7:38 jfr. Jes. 12:3; 55:1; 58:11; Hes. 47:1) talande om Anden (Joh. 7:39). Kristus utvecklade konceptet om evvigt vatten ur upprättelsen i Jeremia 2:13 och 17:13, var Gud var källan av levande vatten och även i Sakarja 14:8. Kristus röst är som ljudet av många vattenflöden (Upp. 1:15). I restaurationen skall dessa vatten flöda från Jerusalem (Sak. 14:18) utgående från det heliga (Hes. 47:12). Det finns en vattnens ängel i Uppenbarelseboken 16:5.

Kommentarerna i Jeremia, Hesekiel och Uppenbarelseboken har en bokstavlig och en andlig betydelse. Israel är andligen renad av vatten i Hesekiel 36:25. De utvalda tar del i livets vatten utan kostnad (Upp. 22:17). Detta är den grundläggande förståelsen av dopet och återfödelsen i den Heliga Ande som refereras till i Matteus Evangelium 28:19-20.

Kmapen mellan de andliga krafterna finns även noterad i Sakarja 9:9-17 i direkt referens till Messias. Messsias kommer att befria Israel och upprätta det för evigt. Den betydelsefulla referensen i denna text är i vers 11:

Sakarja 9:11 I kraft av blodsförbundet med dig skall jag släppa dina fångar ur den tomma brunnen (avgrunden i KJV).

Referensen till avgrunden där det inte finns något vatten är återigen en referens till Andens vatten, vilket hålls borta från avgrunden och den fallne Värden; och ger således eftertryck till konceptet i Hesekiel. Konflikten som är speciellt omnämnd i Sakarja är den om Israel och Grekland i vers 13. Vi behandlar det andliga slaget som komma i sinnena hos de utvalda, genom användning av det grekiska systemen för att underminera den andliga förståelsen hos de utvalda genom teologiska strukturer, vilka utmanade Guds natur och den bibliska ståndpunkten. Trinitarism är ett direkt resultat av de grekiska filosofiska strukturerna som inte har någon biblisk grund. Slutresultatet av denna kamp ses i Sakarja 9:15.

Sakarja 9:15-16 15 Herren Sebaot (Värdarnas Herre i den engelska översättningen, övers. anm.) skall ge dem skydd, stenarna från hans slunga skall förtära och underkuva, skall dricka blod som vin, fyllas som offerskålar, dränkas i blod som altarets hörn. 16 Herren, deras Gud, skall rädda dem, den dagen skall han valla dem som får. Som ädelstenar i ett diadem skall de stråla över hans land.

De kommer att fyllas av den Helige Ande och de kommer att vara säkerhetspunkter så som altarens horn var. De skall vara Israels prästerskap.

Denna tid vid slutet bevittnar frånvaron av herdar (Sak. 10:2). Guds vrede mildrad mot herdarna och getterna (Sak. 10:3). Kriget av de sista dagarna finns beskriven också i Sakarja 10:3-12. Juda och Efraims hus görs till mäktiga män och Herren skall kalla Efraim. Herren säger i Sakarja 10:8-12:

Sakarja 10:8-12 8 Jag skall vissla [signalera; RSV] på dem och kalla dem samman, ty jag har friköpt dem, och de skall bli lika talrika som förr. 9 Om jag sprider ut dem bland folken och de tänker på mig därborta, så skall de och deras barn få leva och komma tillbaka. 10 Jag skall låta dem återvända från Egypten, och från Assyrien skall jag samla dem. Till Gilead och till Libanon skall jag leda dem, och inte ens där skall de rymmas. 11 Floden skall drabbas, dess vågor skall slås ner, Nilens alla djup skall torka ut. Assyriens välde skall störtas och Egypten förlora sin spira. 12 I Herren har de sin styrka, hans namn skall ge dem ära. Så lyder Herrens ord.

Konceptet i detta stycke refererar till slutets krig och restaurationen av millenieriket eller det Messianska Kungariket. Det nya exodus och samlandet av Israel sker med förstörelsen av de världsliga systemen, vilka utmärks av Egypten och Assyrien. Flodernas djup som torkar upp är en direkt referens till Nilen som torkar som det står i Hesekiel 30:12. Ödeläggelsen av Egypten från Migdol till Syrene refererar till sträckan av Nilen till Assuan vid dammnen. Detta skall komma att ske.

Slaget mellan Värdens andliga krafter är vidare beskrivet i analogin som används mellan Israel, Egypten och Babylon. Profetian om förstörelsen av världsmakterna och deras angeliska herrar visas bli ersatt med det Messianska Kungariket. Detta kan även ses i Hesekiel 17:1-2.

Hesekiel 17:1-2 1 Herrens ord kom till mig: 2 Människa! Ge israeliterna en gåta, berätta en liknelse för dem.

Gåtan (eller det förbryllande problem som förts fram för lösning) kombineras med en liknelse (som är jämförelse av en sak med en annan). Således är denna text ett gudomligt mysterie som kräver en lösning och som jämförs med mottypen. Denna text refererar först till Stora Örnar. Detta tolkas traditionellt som kungen av Babylon. Kungen av Babylon är inte bara en fysisk kung. Det refererar även till den främsta typen av övernaturliga härskare. De Stora Örnarna är Keruberna (2 Mos. 25:20; 37:9) eller Elohims Ärkeänglar. Israels Stora Örn var Jesus Kristus Yahwehs Ängel, på vilkens vingar Israel togs ut ur Egypten (2 Mos. 19:4) och vilken hjälpte Israel som Kyrkan i öknen (Upp. 12:14). På liknande sätt kommer Människosonen i ära, där kommer de (angeliska) örnarna samlas (Matt. 24:28; Luk. 17:37). Straffet för avgudadyrkan och olydnad i Femte Mosebok 28:49 var att ett folk skulle drabba Israel (snabbt) slå ned som en örn (flyger). Dessa nationer under den angeliska Värden används för att straffa nationer. Innebörden i texten undersöks nedan.

Hesekiel 17:3-4 3 Du skall säga: Så säger Herren Gud: En stor örn med väldiga vingar och långa vingpennor, med tät och färgrik fjäderskrud, kom till Libanon. Han tog cederträdets topp 4 och bröt av det översta skottet. Han förde det till krämarlandet och satte det i köpmansstaden.

Traditionellt refererar detta till fångenskapen av Jehoiachin vilken han tog till Babylon (Jeconiah eller Coniah) (se även v. 12 och Jer. 22:23-24).

Hesekiel 17:5-6 5 Sedan tog han en planta som växte i landet och satte den i fruktbar jord. Som en strandväxt satte han den vid ett flödande vattendrag. 6 Den skulle spira och bli till en vinstock med låg och krypande växt. Rankorna skulle sträcka sig mot örnen, rötterna växa i hans hägn. Så blev den till en vinstock, fick grenar och sköt skott.

Denna text refererar traditionellt till upprättandet av Zedekia som vassalkung av Israel.

Hesekiel 17:7-8 7 Men ännu en stor örn kom. Han hade väldiga vingar och tät fjäderskrud. Mot honom vände vinstocken sina rötter, mot honom sträckte den sina rankor från den bädd där den planterats, för att han skulle ge den vatten. 8 Ändå var den planterad i bördig jord vid ett flödande vattendrag för att bilda rankor och bära frukt och bli till en praktfull vinstock.

Detta refererar till Egypten och Farao Hofra. Zedekia hade svurit sin ed om lydnad till babylonierna men vände sig till Egypten. Hesekiel 17 fortsätter:

Hesekiel 17:9-21 9 Säg: Så säger Herren Gud: Kommer det att gå den väl? Kommer inte rötterna att ryckas upp och frukten att förstöras? Kommer inte de friska skotten att vissna? Det krävs varken stor kraft eller en väldig här för att skilja den från rötterna. 10 Den har planterats. Kommer det att gå den väl? Kommer den inte att förtvina när östanvinden ansätter den, vissna i bädden där den spirat? 11 Herrens ord kom till mig: 12 Säg till det motsträviga folket: Förstår ni inte vad detta betyder? Säg till dem: Kungen av Babylonien kom till Jerusalem och tog kungen och furstarna och förde dem till Babylon. 13 Sedan utsåg han en man av kunglig börd, slöt förbund med honom och lät honom svära en ed. Stormännen i landet förde han bort. 14 Detta skedde för att riket skulle hållas nere och inte resa sig utan hålla fast vid förbundet med honom. Då skulle det få bestå. 15 Men kungaättlingen trotsade hans vilja och sände budbärare till Egypten för att få hästar och en väldig här. Kommer det att gå honom väl? Skall han som gjorde detta komma undan? Skall han få bryta förbundet och komma undan? 16 Så sant jag lever, säger Herren Gud, i Babylon skall han dö, där den kung finns som gjorde honom till kung, ty han visade förakt för den ed han svurit och bröt det förbund som kungen slutit med honom. 17 När belägringsvallarna kastas upp och stormningsramperna byggs och många människor dödas, skall farao inte bistå honom i kriget med sin stora här och sitt väldiga uppbåd. 18 Han visade förakt för den ed han svurit och bröt förbundet. Trots att han gett sitt löfte gjorde han allt detta. Han skall inte komma undan. 19 Därför säger Herren Gud: Så sant jag lever skall jag låta honom plikta för att han visade förakt för den ed han svurit i mitt namn och bröt förbundet. 20 Jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall fastna i mina garn. Sedan skall jag föra honom till Babylon, och där skall jag ställa honom till svars för hans trolöshet mot mig. 21 De bästa soldaterna i hans trupper skall falla för svärdet, och de som blir kvar skall skingras för alla vindar. Då skall ni inse att jag, Herren, har talat.

Störtandet av Zedekiah finns upptecknad i Jeremia. Israel ville inte lyda Guds direktiv och bestraffningar. De hade syndat och Gud straffade dem; ändå skulle Han ha skonat Templet och Juda ställning om de hade hållit hans föreskrifter och lytt dem Han hade fört fram.

De lydde inte och vände sig till de egyptiska systemet för hjälp att höja sig över det imperialistiska system som Gud hade tillåtit upprättas och vilket Han visat genom Daniel att Han skulle tillåta att fortsätta fram till restaurationen under Messias, vilken är händelsen som beskrivs i Daniel 2. Den stora figuren har olika delar av kroppen i olika metaller som representerar olika egenskaper hos de olika imperialistiska systemen. Men de är samtliga delar av samma kropp som fortsätter över hela tidsperioden för de Ofrälses tid, fram till att det systemet förstörs av Messias. Därför var babylonierna stubben som var kedjade i sju tider. Dock var stubben sammansatt av assyrierna, mederna och perserna som efterträdde Nebukadnessar. Det ariska systemet som hade tagit över efter det semitiska Babylon kom till Europa som det romerska och senare det heliga romerska rikena i norr, i centraleuropa.

Kroppen i Daniel 2 är inte sammansatt av olika kroppar; det är en kropp sammansatt av olika delar. Dess största makt uppnås i de sista dagarna då storheten från det assyro-babyloniska systemet är återupprättat för att ta itu med Israel som blev ett folk som fallit från tron. Återupprättelsen av Israel sker genom Grenen (vilken det även refereras till i Sak. 3:8 and 6:12).

Denna Gren är själv cedern eller den andliga härskaren av Israel. Hesekiel 17:22-24 fortsätter:

Hesekiel 17:22-24 22 Så säger Herren Gud: Jag skall bryta en kvist från det höga cederträdets topp, ta ett litet skott från den översta kvisten och själv plantera det på ett högt och mäktigt berg. 23 På det höga berget i Israel skall jag plantera det. Och det skall få grenar och bära frukt och bli till en praktfull ceder. Fåglar av alla de slag, en mångfald bevingade varelser, skall bo i dess hägn, i grenarnas skugga skall de ha sina bon. 24 Då skall alla markens träd inse att jag, Herren, gör det höga trädet lågt och låter det låga trädet växa högt. Jag låter det friska trädet förtorka och får det torra att skjuta skott. Jag, Herren, har talat, och jag skall göra som jag har sagt.

Slutresultatet är tagandet av den högsta grenen av cedern som är Israel. Denna kungliga ättelinje skall bli Messias osm är den goda cedern. Under Messias skall alla levande tingen finnas. De världsliga systemen skall förstöras. Cedern som var den ursprungliga Morgonstjärnan, den beskyddande keruben Asasel eller Satan, ersätts av Davids ätt, den nya Morgonstjärnan vilken är Messiah (Upp. 22:16). De som vistas under hans grenar ges del i Morgonstjärnan (Upp. 2:28).

Händelseförloppet av denna övergång ges i liknelser om Egyptens fall och den slutliga användningen av, och förstörelsen av, det babyloniska systemen. Satans upproriska system används emot Satans system.

Det är då lätttare att se symboliken av cedern och användandet av analogin om Sheols Avgrund eller Graven och det slutliga förloppet för uppståndelsen. Vattenväggarna handlar om kontrollen över nationerna genom kanaliserandet av Anden så som den är tillgänglig för Värden. Hesekiel 31:15-18 har således en större betydelse.

Hesekiel 31:15-18 15 Så säger Herren Gud: Den dag cedern störtade ner i dödsriket försänkte jag djupet i sorg och förseglade det, jag hejdade strömmarna och höll tillbaka vattenflödet. Jag klädde Libanon i sorgskrud för cederns skull, och markens alla träd vissnade. 16 Folken bävade vid dånet av dess fall, när jag störtade den ner i dödsriket till dem som lagts i graven. Detta blev till tröst för Edens alla träd i underjorden, de yppersta som vuxit på Libanon, alla som haft gott om vatten. 17 Liksom cedern hade de störtat ner i dödsriket, ner till dem som dräpts med svärd. De som hade bott i dess skugga skingrades bland folken. 18 Var något av Edens träd lika praktfullt och väldigt som du? Ändå skall du störtas ner i underjorden liksom Edens träd. Du skall ligga bland de oomskurna, bland dem som dräpts med svärd. Cedern är farao med hela hans larmande hop, säger Herren Gud.

Det finns ett antal koncept här. Edens träd som refereras till är de som en gång tog del i den gudomliga naturen, men som gjorde uppror. De föll ned i avgrunden. På samma sätt hamnar alla av nationerna i avgrunden, i Sheol, i döden. Eden används inte här i referens till Assyrien på grund av att det geografiska området för Eden ligger i Assyrien. Eden var Levanten. Det närde både Tigris-Eufrat systemen men även området söder om Egypten och Nordafrika. Eden används inte och har inte används för att åsyfta Assyrien. De som dricker av vattnet skall bli omhändertagna i dödsriket.

Alltså har vi att göra med koncepten om de olika stadier i uppståndelsen bestämd av den Helige Ande. Hänvisningen till vatten visar också på, och stoppar tillgängligheten för, många. Således ligger de oomskurna och Edens träd med världens system och deras härskare, både materiella och andliga. Det borde vara uppenbart att materiella träd inte är tryggade i den nedre världen.

Vårt slag är emot andlig ondska.

Efesierbrevet 6:12 Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.

Det skulle således vara uppenbart att vi har att göra med ett avgörande andligt slag för restaurationen av Guds Kungarike. Slaget innehåller övernaturliga krafter, vilka är krafterna som i verkliheten styr den här världen. Profetiorna behandlar sålunda dessa krafter som faktiska realiteter. Modern kristendom försöker förneka realitetan av den fallne Värden som denna världs härskare. De har trons ord, men förnekar dess kraft. Det kommer att bli ett gigantiskt slag för restaurationen av denna planet, och det kommer näst intill att förstöra den. Det verket är inte för de svaghjärtade. Ni har redan sett vissa som försöker förneka profetiornas realitet och som hoppas att undvika slaget genom att låtsas att det inte kommer att ske. Ni såg denna attityd framhållen av tidigare Kyrkor, där olika strategier användes som innehöll säkerhetsplatser eller hänryckning eller världsliga kungariken av Kyrkan.

Gud är vår styrka och vår frälsnings klippa. För de utvaldas skull skall han intervenera för att rädda denna planet och inte av någon annan orsak. Han skall deklarera sin vilja och Han kommer att uppnå den. Orsaken till att människor inte ångrar sig under denna process är att de förnekar verkligheten i vad som händer med dem. Det var för på grund av detta som de ville döda sina profeter. De dödade budbäraren i den falska förhoppningen att om de låtsades att det inte skulle ske så skulle det inte ske. De slöt sina öron så det inte skulle höra och så skall Gud sluta Hans under den perioden.

Fas 1 – Del 2

Vi kan nu se de betydelsefulla slagen som förs av Värden under en kontinuerlig period. Kriget som vi står inför är inte ett fysiskt slag, utan snarare mot principer och krafter som är i uppror mot Guds vilja. Krigen besrkivs för oss i Bibelns profetior och vi har ett ansvar som väktare av Guds Mysterier att förstå och tolka dessa mysterier. Så som tidigare förklarats valdes denna profetia som den centrala ramen just för att den hålls upp som en ofullbordad profetia, och just för att den inte förstås av mänskligheten. Ramen kunde lika väl ha varit Uppenbarelseboken eller Daniel eller Jesaja och använt alla de andra för att förklara händelseförloppet. Faktum är att de är sammankopplade och visar mot Guds Kungarike. Det Kungariket kommer att upprättas på denna planet i malt och ära. Det är dock nödvändigt att varna världen för processen. Som förklaras i uppsatsen De Sista Dagarnas Varning (Nr. 44) så gör Gud ingenting innan Han varnat de som berörs genom Hans tjänare. Denna profetia gavs i en följd över tvåtusen år sedan. Den uppfylls på en fortgående basis. Ingenting kommer att stoppa det.

Hesekiel 32:1-8 1 Under det tolfte året, på första dagen i tolfte månaden, kom Herrens ord till mig: 2 Människa! Sjung en sorgesång om farao, Egyptens kung: Förintad är du, folkens lejon! Du var som odjuret i havet. Du frustade i dina floder, rörde upp vattnet med fötterna och grumlade dess flöden. 3 Så säger Herren Gud: Jag skall kasta mitt nät över dig, ett uppbåd av många folk skall dra upp dig i min not. 4 Jag skall slunga dig upp på land, kasta dig på bara marken, så att himlens alla fåglar kan flockas på dig och markens alla djur kan äta sig mätta på dig. 5 Jag skall kasta din kropp på bergen, fylla dalarna med ditt kadaver. 6 Jag skall dränka jorden med blodet som väller ur dig, bäckarna skall fyllas av ditt blod. 7 När jag släcker ditt liv skall jag täcka över himlen och fördunkla stjärnorna. Solen höljer jag i moln, månen slutar lysa. 8 Alla ljus som lyser på himlen skall jag fördunkla för din skull. I mörker försänker jag ditt land, säger Herren Gud.

I denna text ges vi samma händelseförlopp som för de sista dagarna. Kristus säger närmast samma sak i Matteus evangelium 24:29-31.

Matteus evangelium 24:29-31 29 Strax efter den tidens lidanden skall solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. 30 Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och då skall alla jordens stammar höja klagorop, och man skall få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet. 31 Och han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra.

Uttrycket från himlens ena gräns till den andra skall inte tas för att mena någon himmelsk hänryckning. Texten refererar till jordens fyra hörn. De skall samlas i Sion.

Lukas evangelium 21:24-27 slår fast att Kristus skall komma i ett moln av makt och stor ära efter de Ofrälses tid har fullbordats. Människorna skall ledas in i fångenskap från Jerusalem och det kommer att trampas ned av de Ofrälse fram till slutet av de Ofrälses tid är fullbordat:

Lukas evangelium 21:24-27 24 De skall falla för svärdshugg och föras bort som fångar till hednafolken, och Jerusalem skall trampas ner av hedningar tills hedningarnas tid är förbi. 25 Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. 26 Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. 27 Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet.

Texterna här speglar andan i Uppenbarelseboken 5:12-13.

Uppenbarelseboken 5:12-13 12 och de sade med hög röst: Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång. 13 Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evighet.

Även Jesaja 13:10 säger:

Jesaja 13:10 Himlavalvets alla stjärnor skall sluta att lysa. Mörk skall solen gå upp, månen skall mista sitt sken.

Gud beskriver här Herrens dag. Upprinnelsen till profetian i Jesaja 14 är således för tidens slut och Messiansk. Jesaja 14 har direkt betydelse för Hesekiel 28. Ordningsföljden i Hesekiel 29 till 32 relaterar till tidsperioden mellan de Ofrälses tid och Väktarnas dagar i Hesekiel 33. Grupperingarna i dessa kapitel är inte utan betydelse. Tidsperioden för dessa profetior är samma tidsperioder som tas upp i Daniel 2, vilka visar utan tvekan att följden inleds med Nebukadnessar, men slutar med förstörelsen av de tio kungarnas imperialistiska system av järn och lera i de sista dagarna, som således inleder millenniestyret av Messias.

Också i Joel 2:10 förklaras det om Herrens dag vid denna tidens slut:

Joel 2:10 Jorden bävar inför dem och himlen skälver. Sol och måne förmörkas och stjärnorna mister sitt sken.

Även Sefanja 1:15 konstaterar:

Sefanja 1:15 Den dagen är vredens dag, betryckets och våndans dag, förödelsens dag och ödslighetens, mörkrets och molnens dag, töcknets och dunklets dag.

Daniel 7:13-14 speglar Lukas evangelium 21:27.

Daniel 7:13-14 13 Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. 14 Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.

Hesekiel 32:9 fortsätter angående Egypten.

Hesekiel 32:9-16 9 Jag skall skapa oro hos många då jag förkunnar din undergång bland folken, i länder som du aldrig hört talas om. 10 Genom dig skall jag väcka fasa hos många folk, och kungarna skall rysa av skräck när de ser mig svinga svärdet. När du faller fångas de alla i ständig fruktan för sina liv. 11 Så säger Herren Gud: Den babyloniske kungens svärd skall angripa dig. 12 Jag skall låta din larmande hop falla för krigares svärd, för grymma hedningar. De förintar Egyptens stolthet, hela dess larmande hop görs till intet. 13 Jag skall förgöra all boskap längs den stora floden. Vattnet skall aldrig mer röras upp av människors fötter eller kreaturs klövar, 14 utan vattnet skall flyta klart, blankt som olja, säger Herren Gud. 15 Jag skall göra Egypten till en ödemark, det skall ligga öde och folktomt, alla som bor där skall jag dräpa. Då skall de inse att jag är Herren. 16 Detta är en sorgesång och som sorgesång skall den sjungas. Bland alla folk skall kvinnorna sjunga den, över Egypten och hela dess larmande hop skall de sjunga den, säger Herren Gud.

Referensen i vers 14 att göra vattnen klara och deras floder rinna som olja gäller åter den Helige Ande, och änvänder analogin om att hälla oljan i de utvaldas lampor. Här är det till nationerna efter restaurationen och Anden hälls över mänskligheten.

Vi ser till nationerna, de Ofrälse mässar över det egyptiska systemets fall. Detta är således inte en ordinär fångenskap eller en ordinär förstörelse.

Herren för fram en andra dom i Hesekiel 32:17 som beskriver nationerna som är involverade i förstörelsen. Nationerna nämns i i denna profetia, som egentligen gavs innan den första halvan av kapitlet och hade ordnats i den senare ordningen, kanske för att det verkade vara en mer logisk ordning. Dock är den involverade utsträckta tidsramen än mer dold av denna ordning.

Hesekiel 32:17-23 17 Under det tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom Herrens ord till mig: 18 Människa! Klaga över Egyptens larmande hop och dess ädlingar, klaga, du och kvinnorna bland alla folk: Ner i underjorden skall jag störta dem, till dem som har lagts i graven. 19 Var din glans förmer än andras? Stig ner, gå till vila bland de oomskurna! 20 Hos dem som dräpts med svärd skall egypterna hamna. Bädden står redo för Egypten och hela dess larmande hop. 21 De största hjältarna talar från dödsriket till farao och dem som bistått honom: Oomskurna har stigit ner och gått till vila, de som dräpts med svärd. 22 Där ligger Assur med hela sin här i gravarna runt omkring. Alla är dräpta, fallna för svärd. 23 De fick sina gravar i dödsrikets djup, kring Assurs grav ligger hans här. Alla är dräpta, fallna för svärd, de som en gång spred skräck i de levandes land.

Här börjar profetian inkludera andra nationer som inte fanns bland de tidiga grupperingarna. Elam gick in i Egypten också när mederna och perserna hade erövrat Egypten. Denna erövring var den andra fasen eller den andra armen av erövringen. Detta skedde år 525 f.Kr. under Kambyses. År 550 f.Kr. besegrade Kyrus av Persien (Herrens Smorde Jes. 45:1) mederna och blev den högste kungen av Iran (alltså Persia). År 546 f.Kr. besegrade han Krösus och intog Lydien. Han annekterade Babylon år 539 f.Kr. och upprättade överhögheten av det persiska riket i öster. År 525 f.Kr. efterträdde Kyrus son Kambyses honom och invaderade Egypten. Således var den andra armen av den första profetian fullbordad.

Hesekiel 32:24 fortsätter:

Hesekiel 32:24-25 24 Där ligger Elam, och kring hans grav ligger hela hans larmande hop. Alla är dräpta, fallna för svärd. Oomskurna steg de ner i underjorden, de som en gång spred skräck i de levandes land. Nu får de dela skammen med dem som har lagts i graven. 25 Bland dräpta fick Elam sin bädd, med hela sin larmande hop i gravarna runt omkring. Alla är oomskurna och dräpta med svärd. En gång spred de skräck i de levandes land. Nu får de dela skammen med dem som har lagts i graven. Bland dräpta har de sin plats.

Frågan uppkommer om varför Elam är särskild i profetian och ställd skild då nationen endast utgjorde en del av det medo-persiska riket. Elam var det äldsta av kungarikena och hade inte blivit annekterat av det assysriska riket. Med assyrernas nedgång så föll Elam offer för perserna under Prins Sispis, eller Teispes av Achæmenidæ, som satte sig själv på tronen i Shushan (Historian's History of the World, Vol. 1, sid. 437). Så Kambyses ärvde elamiternas tron.

Svaret till varför Elam är utmärkt i profetian är, mest troligt, för att det har en dual tillämpning och refererar till en utsträckt samling av människor vid sidan av medo-perserna eller rena iranier då det finns vissa frågetecken rörande utsträckningen av elamiterna.

Horderna i Midjan var odisciplinerade och ingen match för assyrierna. Cyaxares Medéen ombaserade sin armé på den assyriska. Mederna invaderade därefter och besegrade Nineve. Belägringen av Nineve tvingades att bli övergiven på grund av invasionen av Medéen av Skyterna från norr. Så en andra belägraing var tvungen att genomföras år 609 f.Kr. Den medeiska armén under Cyaxares belägrade Nineve med stöd från babylonierna (enligt  Berosus Kaldéen). Den babyloniska kungens son Nebukaddressar (eller Nebukadnessar) äktade dottern till medernas kung. Således var mederna den drivande kraften i störtandet av assyrierna och inte perserna, vilka inte var inblandade i belägringen och som verkligen inte förtalde Herodotus någonting om det.

Med Assyriens fall, så övergick makten över norr och länderna i Mindre Asien så långt som till Halys, över till mederna. Alla assyriska provinser ända till Medelhavet, inklusive Asshur, Harran och Karkhemish tillföll Babylon (Historians’ History of the World, ibid., sid. 444).

Så babylonierna själva var arvtagare till assyrierna och grekerna talade om dem som assyrier (ibid., sid. 445).

Det semitiska assyrisk-babyloniska riket kunde endast upprätthållas genom kraften i Nebukadnessars makt och hans efterföljare var inte tillräckligt lämpade för denna uppgift. De kunde varken förhindra spridandet av mederna eller perserna. Med den persiska erövringen av elamiterna, och under ledning av geniet Kyrus som hade blivit vald och utnämnd av Gud, grundades ett rike som inneslöt de fyra antika imperierna - mederna, elamiterna, assyro-babylonerna, och egytierna. Så spiran av västra Asien gick vidare till aryerna (ibid.).

Vid detta tillfälle fullföljdes profetiorna som återfinns i Nahum (se spec. Nah. 3:19) och Sefanja 2:13-15 i sina första tillämpning. Dessa profetior har en tillämpning för de sista dagarna.

Det är väl värt att notera att profetiorna i Nahum angående Assyriens fall sågs, av det judiska samhället vid det första århundradet, involvera Efraim och Manasse i de sista dagarna. Manasse ansågs kallas för Amon (Nah. 3:8a) med floderna som eller refererande till dess stora män. Manasse skulle gå i fångenskap (Nah. 3:10) innan Efraims onda (Nah. 3:11a). Deras män skulle dö av svärdet (se Vermes The Dead Sea Scrolls in English, sid. 232-234).

Profetian i Hesekiel verkar bryta samman här då nästa text inkluderar nationer som inte var i handlingen under de första två fyrtiotvåårsperioderna. Nästa grupp är den för Meshek och Tubal. Denna nationsgrupp ockupperade inte Egypten under invasionerna åren 605-525 f.Kr. och tog inte del i Egypten förrän under nittonhundratalet.

Hesekiel 32:26-28 26 Där ligger Meshek och Tuval med hela sin larmande hop i gravarna runt omkring. Alla är oomskurna och dräpta med svärd. En gång spred de skräck i de levandes land. 27 De vilar inte bland hjältarna som stupade i forna tider, de som fick sina vapen med sig i dödsriket och nu vilar med svärdet under huvudet och skölden lagd över knotorna. En gång spred hjältarna skräck i de levandes land. 28 Du skall krossas med de oomskurna och ligga bland dem som dräpts med svärd.

Denna följd av nationer är en senare gruppering. Textens brist som fullbordad profetia har lett till att vissa bibliska lärda försökt rationalisera bort texten, i ljuset av skeptikers påståenden, genom att försöka förklara de nationer den refererar till som undergrupper allierade med de antika nationerna. Konceptet att denna profetia är central och fortgående är alldeles för obekvämt för de flesta bibelstudernade.

Texten lyder De vilar inte bland hjältarna som stupade i forna tider. Således har vi att göra med en senare aspekt av profetian. Konceptet om att inte ligga med den gamla tidens mäktiga män har klart implikationen att de föll i avgrunden i två omgångar. Vi har också att göra med en skillnad mellan de inblandade typerna av krigföring. Den gamla tidens mäktiga män föll ned i Sheol med deras vapen, medan detta inte verkar vara fallet med dessa senare grupperingar.

Nefilim

Antagandet att de hjältarna från forna tider refererar till Nefilim eller jättarna i Första Mosebok 6:4 löser inte problemet, utan ökar snarare det och öppnar argumentet till kopplingen till den fallna Värdens avkomma som skild i processen av uppståndelserna. Jesaja 26:13-14 förnekar faktiskt uppståndelsen för Refaim eller Nefilim. Refaim tolkades faktiskt som avlidna eller döda.

Jesaja 26:13-14 13 Herre, vår Gud, har vi haft andra härskare än dig? Endast ditt namn vill vi bekänna. 14 De döda får inte liv igen, skuggorna uppstår inte. Så har du straffat och förgjort dem och utplånat minnet av dem.

Ordet för den avlidne här är Refaim (besläktat till och förknippat med Nefilim, avkomman till de fallna Guds Söner) och Companion Bible slår fast att det är ett riktigt namn och inte skall översättas. Refaim refererar till de andra herrarna i vers 13. Då det översätts så tolkas det alltid som jättar eller döda (Job 26:5; Ps. 88:10). Job 26:5 skall utläsas:

Refaim är kvar (Heb: hul) under vattnen (Companion Bible fotn. till vers 5).

Jesaja 26:13-14 förnekar uppståndelsen för Refaim, ändå skall alla människor bli uppståndna enligt Daniel 12:2; Johannes evangelium 5:28-29; Apostlagärningarna 23:6-8; 24:15; 1 Korinthierbrevet 15:22; Uppenbarelseboken 20:4-6,13. Alltså är Refaim skilda från den moderna människan. Nefilim är numera utdöda men de grävs opp ofta.

Det råder ingen tvekan om att den judiska tolkningen vid tiden för Kristus och vid tiden för sammanställandet av det Nya Testamentet ansåg att den fallna Värden hade begått otukt med den mänskliga skapelsen i Första Mosebok 6:4 samt även i Jude 6 och det var orsaken som gavs ti