Bakgrund

Genom en undersökning av historien för de Sabbatshållande Kyrkorna, kan vi dra vissa viktiga slutsatser om dem samt även spåra ett system av följsamhet, vilket visar att den bibliska modellen som Kristus upprättade aldrig har dött ut. Det finns ett antal viktiga exempel som visar en följdriktig historia för de Sabbatshållande Kyrkorna genom hela den tidiga kristna världen och i Europa före och under Medeltiden. Dessa fortsatte in i och genom Reformationen. De Sabbatshållande Kyrkorna, även kallade Sabbatati har existerat på en scen eller annan över större delen av planeten. Dessa Kyrkor verkar också ha, i deras centrala kärna, från den tidigaste tiden, ha behållit de Heliga Dagarna.

Sabbatslydnad var vida spridd och verkar ha varit motarbetad från Rom. Den hölls i Egypten, så som Oxyrhynchus Papyrus (c:a. 200-250 AD) visar:

Om ni inte gör sabbaten till en riktig sabbat [Gr. sabbatisera Sabbaten], skall ni inte se Fadern (The Oxyrhynchus Papyri, Del. 1, sid. 3, Logion 2, verso 4-11, London: Offices of the Egyptian Exploration Fund, 1898).

Origenes följde också Sabbatshållandet:

Efter högtiden med det outsläckliga offret [korsfästelsen]är satt den andra högtiden för Sabbaten, och det är passande för var och en som är rättfärdig bland helgonen att hålla även Sabbatshögtiden. Det kvarstår därför en sabbatismus, det vill säga ett hållande av Sabbaten, för Guds folk [Hebreerbrevet 4:9] (Homily ang. Fjärde Mosebok 23, para. 4, in Migne, Patrologia Græca, Vol. 12, kol. 749, 750).

På liknande sätt konstaterar Konstitutionen av de Heliga Apostlarna (Ante-Nicene Fathers, Vol. 7, sid. 413; c:a. 3:e århundradet):

Ni skall följa Sabbaten, till förmån för Honom som vilade från sitt arbete med skapelsen, men som inte vilade från sitt arbete med nåden: det är en vila för meditation över lagen, inte för händernas lathet.

Sabbatshållande, den ursprungliga inställningen för Kyrkan, hade spridits västerut in i Europa och från Palestina spreds den österut in i Indien (Mingana Early Spread of Christianity, Vol. 10, sid. 460) och därefter in i Kina. Introduktionen av Sabbatshållande i Indien skapade en konflikt i Buddhismen år 220 e. Kr. Enligt Lloyd (The Creed of Half Japan, p. 23) sammankallade Kushan Dynastin i norra Indien ett råd med buddhistiska präster vid Vaisalia, för att bringa enhet bland buddhistmunkarna angående följandet av deras veckoliga Sabbat. Vissa hade blivit så imponerade av det Gamla Testamentets skrifter att de hade börjat hålla Sabbat.

Sabbatati i Europa var inte en oansenlig kraft. Kyrkan som upprättades i Milano höll Sabbaten.

Det var allmänt utövade i den Östra Kyrkan; och i vissa kyrkor i väst … För i Kyrkan av Millaine [Milano]; ... verkar det att lördagarna hölls i hög aktning … Inte för att den Östra Kyrkan, eller någon annan som följde den dagen var inblandad i Iudaisme [Judendom]; men att de kom tillsammans på Sabbatsdagen, för att dyrka Iesus [Jesus] Kristus, Sabbatens Herre (Dr. Peter Heylyn History of the Sabbath, London 1636, Part 2, para. 5, sid. 73-74; viss ursprunglig stavning sparad).

De västliga Kyrkorna under Goterna, hade enligt påståenden, fallit i oföljsamhet för Sabbaten, på grund av inflytandet från Rom, även då Goterna själva inte var katoliker utan subordinationister eller så kalladde Arianer. Sidonius säger att under Theodoric år 454 –526:

Det är ett faktum att det tidigare var vanligt i Öst att hålla Sabbaten på samma sätt så som Herrens Dag och att hålla heliga församlingar: emedan å andra sidan, människorna i Väst, strävande för Herrens Dag har förbisett firandet av Sabbaten (Apollinaris Sidonii Epistolæ, lib. 1,2; Migne, 57).

Dock var Västgoterna som flyttade till södra Gaul och Spanien adoptionister och kallades Bonosier enligt påståenden, från Bonosus av Sardica, som lärde ut att Josef och Maria hade barn. Han klassades tillsammans med Marcellus och Photius, vilket indikerade att de hade liknande åsikter vad gällde Sabbaten och lagen.

Det verkar även stödjas av det faktum att Marseille var högkvarteret för de västra predestinationisterna (Massilianerna), vilka uppstod där och slutligen var fördömnda som Pelagianism (troligen oriktigt) vid Orange år 529 (ERE, Sects, Vol. XI, sid. 319).

Ur kanon 26 för kyrkomötet i Elvira (c:a. 305), verkar det som om Kyrkan i Spanien hade behållit Sabbaten. Rom hade infört praktiserandet av fasta på Sabbaten för att motagera Sabbatshållande. Påven Sylvester (314-335) var först att beordra Kyrkorna att fasta på Sabbaten och Påve Innocentius (402-417) gjorde det till en bindande lag i de Kyrkor som lydde honom.

Innocentius ordinerade lördagen eller Sabbaten att alltid vara en dag av fasta (Peter Heylyn History of the Sabbath, Del 2, kap. 2, London, 1636, sid. 44).

Kanon 26 för kyrkomötet i Elvira ansåg:

För fasta varje Sabbat: Beslutat, att felande kan bli rättade genom fasta varje Sabbat.

Staden Sabadell i nordöstra Spanien nära Barcelona har fått sitt namn från Sabbatati eller Valdenser (eller Vallenser). Namnets ålder och åldern i termerna Sabbatati och Insabatati, visar emot påståendena att Waldo skulle ha grundat Vallenserna, snarare visar deras spridning att han blev konverterad till dem och tog sitt namn efter dem som vi kommer att se.

De Sabbatshållande Kyrkorna i Persien drabbades av fyrtio års förföljelse under Shapur II, åren 335-375 specifikt för att de var Sabbatshållande.

De föraktar vår solgud. Instiftade inte Zoroaster, den helige grundaren av vår gudomliga tro, söndagen ett tusen år sedan, i ära till solen och ersättare till det Gamla Testamentets Sabbat. Ändå har dessa kristna gudstjänster på lördag (O'Leary The Syriac Church and Fathers, sid. 83-84, återciterat Truth Triumphant sid. 170).

Denna förföljelse speglades i väst av kyrkomötet i Laodicea (c:a. 366). Hefele noterar:

Kanon 16 – Evangelierna tillsammans med andra Skrifter läses på Sabbaten (jfr. även kanon 49 och 51, Bacchiocchi, fotnot. 15, sid. 217).

Kanon 29 – Kristna skall inte judaisera genom att vila på Sabbaten, utan måste arbeta på den dagen och snarare ära Herrens dag genom vila, om möjligt, som kristna. Om någon dock skulle finnas judaisera, låt dem blir anathema för Kristus (Mansi, II, sid. 569-570, se även Hefele Councils, Vol. 2, b. 6).

Sokrates Historikern säger:

För trots att nästan alla Kyrkor genom hela världen firar de heliga mysterierna (antaget bland katoliker att vara nattvarden eller Herrens Nattvard så kallad) på Sabbaten varje vecka, vägrar ändå de kristna i Alexandria och Rom, på grund av någon gammal tradition, att göra detta (Socrates, Ecclesiastical History, Bok 5, kap. 22, sid. 289).

Sabbaten följdes in till det femte århundradet av kristendomen (Lyman Coleman Ancient Christianity Exemplified, kap. 26, sek. 2, sid. 527). De hängivna kristna utförde verkligen, vid tiden för Jeromus (420), vanligt arbete på söndagen (Dr. White, biskop av Ely, Treatise of the Sabbath Day, sid. 219).

Augustinus av Hippo, en hängiven söndagshållare, tillstod att Sabbaten följdes i den största delen av den kristna världen (Nicene and Post-Nicene Fathers (NPNF), Första serien, Vol. 1, sid. 353-354) och tig upp faktumet att i två närliggande afrikanska Kyrkor, så följde den ena den sjundedagens Sabbat medan den andra fastade på den (Peter Heylyn, op. cit., sid. 416).

Kyrkorna höll i allmänhet Sabbaten för en viss tid.

De antika kristna var mycket noga angående följandet av lördagen, eller den sjunde dagen … Det är klart att alla de orientaliska kyrkorna, och den största delen av världen, följde Sabbaten som en högtid ... Athanasius berättar för oss på liknande sätt att de höll religiösa sammankomster på Sabbaten, inte för att de var infekterade av judendom, utan för att dyrka Jesus, Sabbatens Herre, Epiphanius säger samma sak (Antiquities of the Christian Church, Vol. II, bok. xx, kap. 3, sek 1, 66. 1137,1136).

Under den sista halvan av det fjärde århundradet besökte biskopen för den Sabbatshållande Abyssinska Kyrkan, Museus, Kina. Ambrosius av Milano konstaterade att Museus hade rest nästan överallt i landet Seres (Kina) (Ambrosius, De Moribus, Brachman-orium Opera Omnia, 1132, funnet i Migne, Patriologia Latina, Vol. 17, sid. 1131-1132). Mingana menar att den Abyssinske Museus reste till Arabien, Persien, Indien och Kina år 370 (se även fotnot. 27 till Truth Triumphant, sid. 308).

Sabbatskyrkor upprättades i Persien och i Eufrat och Tigris området. De höll Sabbaten och betalade tionde till sine kyrkor (Realencyclopæie fur Protestantishe und Kirche, art. Nestorianer; se även Yule The Book of Ser Marco Polo, Vol. 2, sid. 409). De St. Thomaskristna i Indien var aldrig i förbund med Rom.

De var Sabbatshållare, vilket också de var, som bröt förbundet med Rom efter kyrkomötet i Kalcedon, nämligen Abyssinierna, Jakobiterna, Maroniterna och Amenierna samt Kurderna, vilka behöll matlagarna och förnekade bikten och syndernas förlåtelse (Schaff-Herzog The New Encyclopædia of Religious Knowledge, art. Nestorians and Nestorianer above).

År 781 inskrevs det berömda Kinamonumentet i marmor för att omtala kristendomens tillväxt i Kina vid den tiden. Inskriptionen om 763 ord hittades nära staden Changan år 1625 och skall nu stå i Skrifttavleskogen i Changan. Utdrag från skrifttavla konstaterar:

På sjunde dagen offrar vi offergåvor, efter att ha renat våra hjärtan och erhållit absolution för våra synder. Denna religion, så fullkomlig och så strålande, är svår att nämna, men upplyser mörkret genom sina briljanta förtecken (M. l'Abbe Hue Christianity in China, Vol. I, kap. 2, sid. 48-49).

Jakobiterna noterades som Sabbathållare år 1625 i Indien (Pilgrimmes, Pt. 2, sid. 1269).

Den Abyssinska Kyrkan kvarstod som Sabbatshållare och i Etiopien försökte Jesuiterna få Abyssinierna att acceptera Romersk Katolisism. Den Abyssinska legaten vid hovet i Lissabon förnekade att de behöll Sabbaten som en imitation av judarna, utan snarare höll den i lydnad av Kristus och apostlarna (Geddes Church History of Ethiopia, sid. 87-88). Jesuiterna påverkade kung Zadenghel att föreslå underkastelse till påvedömet år 1604, och förbud mot Sabbatsdyrkan med hårda straffpåföljder (Geddes, ibid., sid. 311 samt även Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire, kap. 47).

Sabbaten i Italien

Enligt påståenden behöll Ambrosius av Milano Sabbaten i Milano och söndagsdyrkan i Rome, och gav därför upphov till uttrycket När ni är i Rom, gör som Rom gör (Heylyn, op. cit., 1612). Heylyn identifierar Kyrkan i Milano från ddet fjärde århundradet som centrum för Sabbatshållande i Väst (ibid., del 2, para 5, sid. 73-74). Det är således inte förvånande att Sabbatati hade sin skola där, som upptecknades av Vallenserna vid tiden då Peter Waldo gick med dem. Sabbaten hade följts i Italien i århundraden och kyrkomötet i Friaul (c:a. 791) uttalade sig emot dess följande av bönderna i Kanon 13.

Vi befaller alla kristna att följa Herrens dag, inte i ära av den gamla Sabbaten, utan för den heliga natt av den första i veckan som kallas Herrens dag. När man talar om Sabbaten, vilken judarna följer, är det den sista dagen i veckan och den som våra bönder följer ... (Mansi, 13, 851).

Det fanns således en kärna av Sabbatshållande traditioner i Europa mellan Milano och Lyon, vilket blev centrum för de Fattiga Männen av Lyon,, en gren av Sabbatati or Insabatati, later termed Waldensians. Milano-Lyon axeln var underlättad av Pothinus och Irenæus (c:a. 125-203). Båda var lärjungar till Polykarpus, Johannes lärjunge och båda var Sabbatshållare. Irenæus blev biskop av Lyon efter Pothinus martyrskap år 177 under förföljelsen under Marcus Aurelius. Kyrkan i Lyon och Vienne, när den rapporterade om förföljelsen år 177 och troligtvis som ett resultat av den förföljelsen, argumenterade för nåd för de Frygiska montanisterna (men de själva var försiktiga i sin syn och inte montanister (The Catholic Encyclopedia (C.E.), art. Montanists, Vol. X. sid. 522-523)). (Montanus och profetissorna Maximilla och Prisca eller Priscilla profeterade med extatiska yttranden troligtvis under påverkan av Kybelekulten i Frygien. De och deras efterföljare blev fördömnda).

Irenæus var Unitarian, så var även Justinus Martyren och alla de Ante-Nicene (före kyrkomötet i Nicea 325 AD. övers. anm.) Apologisterna. Han konstaterade att Kyrkan höll en konstant tro, givet att det bara fanns en Skapare av världen, Gud Fader (ANF, Vol. 1, Against Heresies, bok. II, kap. IX, sid. 369). Han fastslog att Kyrkans hållning var att:

Fullkomlig rättfärdighet var inte överförd varken av någon annan laglig ceremoni. Tio Guds bud var dock inte upphävd av Kristus, utan alltid i kraft: människorna blev aldrig befriade från dess bud (ANF, bok. IV, kap. XVI, sid. 480).

Han citerade Haesekel (Hes. 20:12) och Moses (2 Mos. 21:13) refererande till Sabbaten som ett tecken mellan Gud och Hans folk. Sabbaten var givet som ett tecken, vilket även var symboliskt. Sabbaterna lärde att vi skulle dag efter dag i Guds tjänst. Människan var inte rättfärdigad av dem, utan de var givna som ett tecken för folket (ibid., p. 481).

Ignatius, biskop av Antiocha vid tiden för Trajanus (98-117 e. Kr.), argumenterar emot de judaiserande tendenserna i hans område. De höll fast vid behållandet och vördandet av judiska traditioner så som Sabbaten, nämns speciellt av denne författare (Epistle to the Magnesians, se även Bacchiocchi, sid. 213). Det är sedan knappt märkbart att ett radikalt avsteg från Sabbatshållandet redan hade ägt rum (ibid., sid. 214). Det är uppenbart att Ignatius stred mot judiska traditionella utövanden på Sabbaten, vilka hölls av bägge parter.

Justinus Martyren, själv en Unitarier, introducerade konceptet med söndagsdyrkan (ANF, Vol. 1, First Apology, LXVII, sid. 185-186) och försöker övertyga sin judiska vän Trypho om riktigheten hos denna utövning (för exempel se ANF, Vol. 1, Dialogue with Trypho, kap. XII, sid. 200). Bacchiocchi (möjligtvis auktoriteten angående förskjutningen från Sabbatshållande till söndagsdyrkan, From Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rome, 1977) behandlar Justinus misslyckande att citera något tidigare exempel för att rättfärdiga utövandet. Justinus argument tar för givet att under hans tid var söndagshållande främmande för både judar och judisk-kristna (sid. 156). Nazarenerna följde inte heller söndagsdyrkan, så som Epifanius (ibid.) föreslår. Nazarenerna, vilkas existens under det fjärde århundradet är bestyrkt av Jeromus, verkar ha varit direkta efterföljare av den kristna församlingen i Jerusalem, vilka migrerat till Pella (Bacchiocchi, ibid.).

Syftet med Sabbaten uppfattades av de tidiga skriftställarna att vara andlig, emedan judarna knöt den till det fysiska och detta är kärnan i debatten. Borttagandet av Sabbaten och ersättandet med söndagen skulle ha varit avfälligt från tron.

Kyrkan i Lyon under Irenæus intervenerade i den Quartodecimanska Påskdispyten (se Butler Lives of the Saints, sid. 196-197; samt även uppsatserna om Passover (Herrens Påsk). Han spred tidig kristendom genom mycket av Gaul och delade ut en nådastöt till de former av Gnosticism som fanns där. Lyon var vid tiden för Pothinus och Irenæus center för Kyrkan i Gaul samt även centrum för omvändelsen.

Uppgifterna om förföljelsen i Lyons och Vienne gavs till bröderna i Smyrna i ett brev, vilket bevarades genom Eusebius (Hist. Eccl., V, i-iv). Vienne var beroende av Lyon och kanske administrerat av en diakon (C. E., art. Gaul, Christian, Vol. VI, sid. 395).

Kyrkorna i Gaul verkar ha varit uppsökta av en tung koncentration judar runt Marseille och Genua, över perioden 100 e. Kr. – 300 e. Kr. (se Gilbert Atlas of Jewish History, Dorset Press, 1984, karta 17). Dessa församlingar var uppenbarligen i kontakt med de stora koncentrationer av judar som fanns i Efesus och Smyrna. Rörelsen upp längs Rhone från Marseille till metropolisen Lyon och kommunikationscentret för hela landet är utan tvekan ett resultat av judiskt deltagande i handeln. Församlingens efterfrågan är troligen vad som förorsakade avresan för Pothinus och Irenæus till Lyon, från Polycarpus i Smyrna. Således fanns det en etablerad Sabatshållande Kyrka i Lyon före Marcus Aurelius förföljelse år 177. Lyon var centrum för kyrkorna i Gaul när Irenaeus var biskop. Kyrkorna i Gaul skrev till Rom angående den Quartodecimanska dispyten (se Eusebius Hist. Eccl., V, xxiii) till stöd för de asiatiska biskoparna rörande introduktionen av den hedniska påsken.

Gregorius av Tours (Historia Francorum, I, xxviii) påstår att Rom sände sju biskopar år 250 e. Kr. för att grunda kyrkor i Gaul. Gatianus påstås ha grundat kyrkan i Tours; Trophimus den i Arles; Paulus den i Narbonne; Saturninus den i Toulouse; Denis den i Paris; Stremonius (Austremonius) den i Auvergne (Clermont); och Martialis den i Limoges (se Lejay C. E., art. Gaul ibid.). Som Lejay säger, så är detta ifrågasatt av seriösa historiker. Det är mer sannolikt att detta en uppteckning av Romersk intervention i landets angelägenheter. Oavsett motivet och fakta visar Cyprianus att vid mitten av det tredje århundradet fanns det att antal kyrkor organiserade i Gaul. De led inte mycket av den stora förföljelsen. Det verkar som om Constantius Chlorus, fader till Constantine, inte var fientlig gentemot kristendomen. Det är troligt att på grund av sin påverkan av subordinationisterna i Lyon, att Constantius vägrade att bli en Athanasier (en quasi-Trinitarian, senare betecknad för katolik) och i realiteten blev döpt som en subordinationistisk unitarier (eller en så kallad Eusebier eller Arian) före sin död (se C.E., ibid. Samt även olika art. ang. Constantine). Kyrkomötet i Arles berättar att det upprättades ett antal stift vid den tiden (c:a. 314) som sammanföll med toleransediktet (från Milano). Signaturerna av biskoparna som fortfarande finns kvar, visar på följande stift: Vienne, Marseilles, Arles, Orange, Vaison, Apt, Nice, Lyons, Autun, Cologne, Trier, Reims, Rouen, Bordeaux, Gabali, och Eauze. Stiften i Toulouse, Narbonne, Clermont, Bourges and Paris måste också tillskrivas (se C. E., ibid., sid. 396).

Munkväsende inträdde inte i kyrkorna i Gaul förrän det introducerades av Martinus (död c:a. 397), som grundade Marmoutier nära Tours, och Cassianus (död c:a. 435), som grundade två kyrkor i Marseilles (c:a 415). I stort var kristendomen förlagd till städerna, bland de mer utbildade och kanske judiskt influerade grupperna. Landsortsbefolkningen var hedningar, med inslag av gallisk-keltisk och romersk vidskepelse. Konverteringen av goterna, vandalerna, suevierna och alanerna etc. till unitarismen (oriktigt kallad för arianism) från början av det fjärde århundradet, stoppade strävandena hos romerska trinitarismen och söndagshållande för en tid. Biskopssätena i Gaul blev till föremål för aristokratiskt begär under påverkan av Rom. Honoratus grundade ett kloster på ön Lérins (Lerinum). Därifrån blev biskopsområdena övertagna och de så kallade ortodoxa utexaminerade placerades ut i många stift. Honoratus, Hilarius och Cæsarius placerades i Arles; Eucherius i Lyons, och hans söner Salonius och Veranius i Geneve och Venedig; Lupus i Troyes; Maximus och Faustus i Riez.

Lérins blev också en skola för mysticism och teologi och spred sina religiösa idéer vitt och brett genom användbara verk om dogma, polemik och hagiografi (C.E., op. cit.).

Så introducerade klosterskolorna mysticism i den enkla religionen hos den tidiga kyrkan i Gaul. Det fanns ett märkbart motstånd mot klosterväsendets mysticism och många i prästerskapet var gifta. Det var den Merovingiska dynastin som slutligen introducerade det romerska systemet med hjälp av svärd.

Fram till år 417 e. Kr. då Påve Zosimus gjorde Patrocles, biskop av Arles, till sin pastor, eller delegat i Gaul, hade alla dispyter hänvisats till Milano där kyrkomötet i Milano beslutade i ärendet (se C.E., sid. 397). Det är således enkelt att se förhål¨landet mellan Milano till det utsträckta området för Sabbatati eller Vallenser. Kyrkorna i Gaul var i dispyt angående Guds natur på ett utvecklat sätt. Kyrkorna var kontinuerligt subordinationistiska.

Kyrkan av Gaul passerade genom tre dogmatiska kriser. Dess biskopar verkade ha varit väldigt upptagna med arianism; som regel vidhöll de läran från kyrkomötet i Nicea, trots att fåtal tillfälliga eller partiella avsteg.

Detta är kanske ett underdrift. Sabbatati var subordinationistiska unitarier, från tiden för grundandet av Pothinus och Irenæus över ett århundrade innan Arius hördes. Sabbatshållande hade spridits över Europa. Hefele säger angående kyrkomötet i Liftinæ i Belgien år 745 e. Kr. att:

Den tredje samlingen av detta möte varnar för följandet av Sabbaten, och hänvisar till dekretet från Laodicea (Conciliengeshicte, 3, 512, sek, 362).

Sabbatshållande var utspritt i Rom under Gregorius I (590-604 e. Kr. ). Gregorius skrev gentemot utövandet (Ep. 1, Nicene and Post-Nicene Fathers (NPNF), Andra serien, Vol. XIII, sid. 13).

Gregorius, biskop av Guds nåd till sin mycket älskade söner, de romerska medborgarna: Det har kommit mig till säkerhet att vissa män av förvridna andar har spridit vitt bland er depraverade ting och motsatt sig den Heliga tron, så att de förbjuder allting från att bli utfört på Sabbaten. Vad skall jag kalla dem utom antikrists predikare (Epistles, b. 13:1).

Gregory uttalade sig gentemot en del av Rom eftersom de följde Sabbaten. Han menade att när antikrist skulle komma, att han skulle hålla lördagen som Sabbat (ibid.).

Sabbatskyrkorna i Asian

Kyrkorna lokaliserade i Mindre Asien kallades Pauliciska. Paulicierna hade utvecklats där under några hundra år. C. A. Scott skulle komma att säga om Paulicierna att de var:

En antikatolsk sekt som uppkom under det sjunde århundradet (möjligtvis tidigare), upplevde många alterneringar mellan kejserlig favör och hemsk förföljelse, kvarstod som inflytelserik till det tolfte århundradet, och är inte utan arvtagare i östra Europa idag. Gjorde först sitt uppträdande vid den östra gränsen till riket, och hade sin naturliga hemvist i Armenien, Mesopotamien och N. Syrien, den spreds, delvis genom propaganda och delvis genom flyttning av sina hängivna, västerut genom mindre Asien och därefter in till östra Europa för att etablera nya centra på Balkanhalvön. De specifika uppfattningarna som tillskrivits den inkluderar ett dualistiskt koncept över styret av, om inte uppkomsten för världen, en adoptionistisk doktrin om Kristus Person, ett intensivt och envist förkastande av Mariologi och dyrkan av helgon och bilder, ett liknande förkastande av sakramental symbolik, och en speciell emfas på vuxendop som den enda giltiga formen. Grunden för dessa uppfattningar återfinns i en koncentration på Skriften som den enda och tillräckliga auktoriteten för uteslutandet av tradition och ’Kyrkans läror’ (ERE, art. Paulicians,. Vol. 9, sid. 695).

Paulicierna ökade stort i antal under Sergius Tychicus och de återfanns huvudsakligen bland de hårda bergsfolken i Taurusbergen. Scott säger att likväl som försvarare av imperiet och som föremål för kejserlig förföljelse, så visade de den största envis het och mod (ibid., p. 697).

De skyddades av Constantinus Copronymous (741-775) och inbjöds att bosätta sig i Trakien. Nicephorus (802-811) anställde dem i skyddet av imperiet på dess östra gränser. Mikael och Leo V förföljde dem hänsynslöst.

Men Paulicierna var för många till antalet, för stridslystna och alltför väl organiserade för att bli tvingade in i ortodox tro. De motstod, revolterade och till och med slog tillbaka genom att göra räder i mindre Asien från deras bergsnästen. Efter tjugo år av relativt lugn blev de utsatta för en mer våldsam förföljelse under Theodora (842-857), vilket under Basilius utvecklades till ett utrotningskrig (se Krumbacher, sid. 1075). Paulicierna drevs i armarna på Saracenerna och med viss assistans från dem, under ledarskap av den duglige härskaren Chrysocheir, motstod de inte bara de kejserliga styrkorna utan tvingade dem också till reträtt och plundrade mindre Asien upp till dess västra stränder (Scott, ibid.).

Detta visar på två aspekter hos Paulicierna. För det första använde de vapen, och därtill ansåg muslimerna dem som en separat grupp skiljd från de trinitära kristna och gav dem assistan och skydd. Detta skydd var inte slutet till mindre asien, utan utsträcktes också till Spanien. Skillnaden mellan grupperna var känd och bevarad i Koranen.

Utsagan av Kristus mot Kyrkan i Pergamon vilken kan identifieras med denna sekt, blir då mer begriplig när han säger i Uppenbarelseboken 2:16 att han skall slåss (mot de som håller falska doktriner bland dem) med svärdet i hans mun.

Scott säger att en andra deportering av Paulicier i stor skala från Armenien till Trakien utfördes av Johannes Tzimiskes (970) (ibib.). Latinska korsfarare fann sekten i Syrien under det elfte århundradet och Lady Mary Montagu, fann dem i det närliggande Filippoplis, i under det åttonde århundradet (Scott, op. Cit.).

I Europa utvecklades de inte eller sammansmälte med Bogomilerna (q.v.), och deras synsätt och påverkan propagerades genom medeltiden av olika antikatolska sekter – t. ex., Katarer, Albigensare – vilkas släktskap med Paulicierna är trolig, men svår att spåra. Deras namn liksom Maincheer blev i sin tur en generisk beskrivning av var av de rörelser som som motsatte sig utvecklingen av den katolska hierarkin och doktrinen (Scott, ibid.).

Scott säger att det är omöjligt att avgöra om Popelicani, Piphles av Flanders, eller Publicani, vilka blev fördömda och brandade i Oxford år 1160 e. Kr., var direkta arvtagare till Paulicierna, eller bar deras namn som en beteckning för fördömning. Scott säger att Paulicierna bäst kan uppfattas som en del i den kontinuerliga strömmen av antikatolsk och antihierarkisk tanke och levnad som löper parallellt med strömmen av ortodox doktrin och organisation, praktiskt taget genom hela Kyrkans historia (jfr. Krumbacher, p. 970, Paulicians' setzten einer verweltlichen Reichsorthodoxie ein echt apostolisches Biblechristentum entgegen).

F. C. Conybeare (The Key of Truth, Oxford, 1898) anser att de var Adoptionister i deras Kristologi; höll tre sakrament av ånger, dop och Kristi kropp och blod (se also sid. 124), förklarade barndop som ogiltiga, förnekade Marias fortlöpande oskuld, och förkastade läran om syndernas förlåtelse och itervention av helgon och användandet av bilder, kors och rökelse.

Så kyrkans rörelse från mindre Asien in till Europa, ägde rum över en tidsperiod av flera århundraden och som kan ses ovan, skedde genom muntligt spridande och omflyttningar av folk. denigration av gruppernas doktriner utförs av de ortodoxa som, i mångt och mycket, har skrivit historieteckningarna i ämnet.

Östeuropeisk Sabbatshållning

Det är tydligt att det huvudsakliga arbetet hos den Sabbatshållande kyrkan inte skedde i Europa, förrän arbetena för kyrkorna som initierades från Smyrna (kallad Smyrna-eran) och de som initierades från Paulicierna i Mindre Asien (kallad för Pergamos-eran) hade haft sin gång. Det är verkligen tydligt att arbetet i Gaul hade inletts från och stod i kontakt med Kyrkan i Smyrna, fram till efter irenaeus död. Arbetet blev avskiljt och icke koordinerat fram till förflyttning av Paulicierna in i Europa.

Den Sabbatshållande kristna trons spridning hade noterats (nedan) att flytta från Trakien in till Albanien och Bulgarien med Paulicierna. Under det nionde århundradet hade denna dispyt blossat upp i Bulgarien. Det noteras att:

Bulgarien hade under den tidiga rörelsen av evangelisationen blivit lärd att inget arbete skulle utföras på Sabbaten (Responsa Nicolai Papæ I and Con-Consulta Bulgarorum, Responsum 10, found in Mansi, Sacrorum Concilorum Nova et Amplissima Collectio, Vol. 15; sid. 406; även Hefele, Conciliengeshicte, Vol. 4, sek. 478).

Bogaris, härskande furste i Bulgarien, skrev till Påve Nicholas I i ett antal frågor rörande detta ämne. I svar till Fråga 6 angående badande och arbete på Sabbaten svarade Påven:

Fråga 6 - Badande är tillåtet på söndagen. Fråga 10 - Man skall avstå från arbete på söndagen, men inte också på Sabbaten (Hefele, 4 346-352, sec. 478).

Nicholas förklarades exkommunicerad av en motsynod i Konstantinopel. Photius, Patriark av Konstantinopel, anklagade Påvedömet

mot kanon, de anmodade bulgarerna att fasta på Sabbaten (Photius, von Kard, Hergenrother, 1, 643).

Sabbatsfrågan blev till en bitter dispyt mellan greker och latinare. Neale kommenterade angående detta i hänseende till splittringen år 1064 (A History of the Holy Eastern Church, Vol 1, p. 731).

Athinganierna (eller Athingani) från det nionde århundradet ansågs av Kardinal Hergenrother, att ha stått i en intim relation med Kejsaren Mikael II (år 821-829 e. Kr.) och han fastslog att de följde Sabbaten (Kirchengeschicte, 1, 527). Athinganierna var en sekt i Frygien, vilka benämndes som Melkisedekiter av Timitheus av Konstantinopel i hans Mottagande av Kättare (se ERE, art. Sects, Vol. XI, p. 319b). Whitley säger här att de:

Följde Sabbatsdagen, då de inte rörde vid någon, de kallades i folkmun för Athingani. Av detta utläses att de följde de judiska renhetsreglerna, men informationen är för flyktig för att spåra deras ursprung och läror (ibid.)

Efter Chrysocheirs nederlag, ledaren för Paulicierna under det nionde århundradet, och förstörelsen i Tefrike, deras starka fäste, blev de decimerade och spridda i förskingringen. De existerade i spridda församlingar i Armenien, i mindre Asien och speciellt på Balkanhalvön. Under mitten av det nionde århundradet upplevde de en återkomst i Armenien under Smbat, vilken enligt Conybeare kan ha varit författare till Sanningens Nyckel (Key of Truth (se ERE, art. Paulicians, Vol. IX, sid. 697)). Förlagda i sitt huvudkvarter i staden Thondrak, fick de namnet Thondrakianer.

En annan gren av samma rötter återfinns troligtvis i sekten som kändes som 'Athingani' refererad till av Theophanes (Chronographia, 413), och ännu en annan i 'Selikianer'. Biografisten för patriark Methodius gör å hans vägnar anspråk för att ha konverterat till den ortodoxa tron en viss Selix och hans följeslagare, vilka höll 'Manikeiska åsikter - åsikter som i detalj överensstämde med de anklagade mot Paulicierna i Cod. Scor. (Ibid.).

Den andra deportationen under Johannes Tzimiskes (år 970 e. Kr.) skedde därefter.

Det syns således att dessa sekter är interrelaterade allihop och attackerades som om de hade kätterska doktriner, av trinitarerna och bröts upp i sekter genom benämning och förföljdes där det var möjligt. Paulicierna var också ikonoklaster och det verkar vara i överensstämmelse med vad vi känner till om Sabbatati Katarer i Europa.

Paulicierna invände alltid mot deras motståndares dyrkan av korset (Armenian, Chazus); därav namnet Chazitzarii, Chazinzarianer (Staurolatræ) verkar benämna en allt annat än liten sekt, utan snarare den Etablerade Armeniska Kyrkan som sedd av Paulicierna (Whitley ERE, art. Sects, p. 319).

Troitsky noterar i hans artikel om den grekisk ortodoxa kyrkan (ERE, Vol. VI, p. 427), att Athingani var kopplade till judendom. De är grupperade med, men inte nödvändigtvis identifierade med Paulicierna. Troitsky verkar gruppera Paulicierna som innehavare av en tro av mystisk karaktär, vilket vi vet är felaktigt, av de ännu existerande arbetena. Det verkar finnas inte finnas mycket tvekan att Paulicierna och Athingani, eller sekterna i Mindre asien, höll Sabbaten och matlagarna och bar med sig dessa utövanden in i Europa.

Bogomilerna

En av de första grupperna att komma från Paulicierna direkt in i Europa verkar ha varit Bogomilerna (se ovan) vilka uppkom bland slaverna och speciellt bulgarerna (Powicke ERE, Vol 1, p. 784).

Termen Bogomil kan vara härledd av Bog Milui som betyder Gud har nåd, eller kanhända av Bogumil, älskade Gud. Två tidiga bulgariska MSS, vilka bekräftar varandra, slår fast att 'påve' Bogomile var först att uppvisa 'kätteriet' under den bulgariske Tsar Peter (år 927-968 e. Kr.). Alltså kan namnet möjligen härledas från en prominent representant för sekten under det tionde århundradet.

Bogomilerna beskrivs som en neo-Manikeisk sekt av N. A. Weber (C. E., art. Bogomils, Vol. II, sid. 612). Sekten anses ha blivit grundat under den senare medeltiden i Konstantinopel och Balkanländerna. Bogomilerna ansåg att både Satan och Kristus hade skapandets kraft, under Guds vilja. De ansåg också att Gud Fader hade en mänsklig form men utan substans eller materiell existens. Bland Guds Söner inkluderades Satanel (eller Azazel), vilken satt vid Guds högra sida, och Jesus eller Mikael. Satan hade erhållit kreativ makt, men han revolterade. Tillsammans med de änglar som följde honom blev han kastad ur himlen. Satan ansågs ha skapat en andra himmel och en andra jord, och format människan av jord och vatten. Satan kunde inte ge människan en levande själ. Således gav Fadern liv till människorna på deras begäran. Efter förförelsen av Eva så förlorade Satan sin kreativa kraft men behöll fortfarande härskandet över planeten. Gud skickade en annan Son, Jesus, att anta en mänsklig form genom Maria. Satan blev således dömd genom Kristus handlingar. Satanel förlorade det gudomliga namnet eller sin rang som El och blev då känd enbart som Satan.

Nu är det så att denna historia har nedtecknats av de prtodoxa "fienderna" och är därför en smula grumlad i vad gäller den bibliska strukturen i vad den försöker framställa. Inte desto mindre så kan en som studerat Bibeln se strukturen i texterna som framställs. Konceptet är faktiskt mer i linje med vad vi känner till om det första århundradets kosmologi, men förvrängt om noteringarna av Powicke (nedan) är korrekta.

Konceptet ger slutligen att den enda överlevande personen i himlen är Gud Fader, både Kristus och Satan har blivit absorberade. Det är konceptet om att Gud blir allt i allt. Konceptet är kanske bortförklarat i enkla termer av de ortodoxa, för att det inte överensstämmer med doktriner om själen.

Webers hävdande, att Bogomilerna förkastade det Gamla Testamentet annat än Psaltaren och de profetiska böckerna, verkar vara baserat på Euthymius (PG, Vol. cxxx) (se även Powicke, op. cit.) där det finns 52 rubriker för tron, de huvudsakliga listade av Powicke och summerade som följer.

1. Förkastandet av Moseböckerna.

2. Kristus historia var symbolisk för en högre kunskap.

3. De lärde ut ett Sabellianskt koncept av Gudomligheten där de säger att alla tre namnen, Fadern, Sonen och den Helige Ande gäller Fadern. Eftersom när alla tre andar har gjort sitt arbete skall de flöda tillbaka till Fadern. (Konceptet om att allt flödar till Fadern är inte enbart sluten till en Treenighet som Euthymius skulle sluta sig till från konceptet om enighet hos Värden).

4. Den Sataniska skapelsen utsträcktes till lagen vilket skapade synd. Gud intervenerade i världen och sände Ärkeängeln Mikael som logos vilken blev till Jesus Kristus.

5. Den Helige Ande ansågs endast finnas i de utvalda (vilka de jämställde med Bogomili).

6. De utvalda kan inte dö.

7. Kyrkans tempel var tempel för demoner men de tillät dyrkan där av praktiska skäl.

8. De påstås ha ansett att Johannes Döparen var en tjänare till den judiske Gud Satanel.

påståendet att sekten förkastade vattendop och följande endast andligt dop (genom handpåläggning), är kanske härlett från inträngandet av sekten in i munkordnarna. Sekten förnekade doktrinen om transubstantionen, överföringen av nattvardens vin och bröd till Kristis kött och blod. Weber ansåg att sekten fördömde äktenskapet och förbjöd ätande av ktt. Bogomilerna sträckte sig över flera århundraden som en monastisk orden. Eftersom deras skrifter brändes så är vad som är känt om dem härlett från Euthymius Zigabenus (död efter 1118) i kapitel xxvii av Panoplia Dogmatike i vilken han bestred tjugoffyra av deras påstådda kätterier (under 52 rubriker jfr. Powicke).

Weber anser att Bogomilerna kan ha utvecklats från Euchiterna (troligen på grund av den dualistiska naturen i deras doktrin). De kallades också Messalianer, varifrån de härrörde sin asketism. Denna avvikelse av okänt datum verkar skilja dem från andra grupper. De nådde sin höjdpunkt under det tolfte århundradet. De nämndes först vid namn i Philippopolis (Europeiska Turkiet) år 1115 e. Kr. (notera den fortlöpande bosättningen av Paulicier här enligt ovan). Deras ledare Basilius, en munk och läkare, som hade utnämnt tolv apostlar, greps och fängslades (1111 e. Kr.) (efter att ha lurats) av Alexius I, Comnenus (år 1081-1118 e. Kr.) som krävde återtagande av lärans felaktigheter. Vissa gjorde avbön, vissa dog i fängelset. (Weber ibid.). Basilius dömdes till döden (år 1118 e. Kr) och brändes (år 1119 e. Kr. Powicke). En synod i Constantinople år 1140 e. Kr. beordrade förstörelsen av deras skrifter och år 1143 avsattes två biskopar av Kappadocia för att ha tagit deras läror till sig. Synoderna i Konstantinopel åren 1316 och 1325 e. Kr. fördömde återigen sekten. Bogomili kvarstod fram till den turkiska erövringen av Balkan under (Weber ibid.). Powicke säger (op. cit., sid. 785) deras påverkan kan spåras, till de mindre samhällen som de hade blivit separerade till, ändå fram till långt senare dagar. Vad verkar ha varit fallet är att de Pauliciska doktrinerna existerade, inte bara i de samhällen till vilka de fördes, och i de slaviska samhällena som omgav dem, utan de fanns också antagna inom munkordnarna där de blev förvridna av munkarna, men inte desto mindre fortsatte att vara antikatolska. De Bogomilska doktrinerna, så som presenterades, en egen väg, skiljd från andra sekter, härrörd från Paulicierna och definitivt från Pauliciernas egna doktriner.

Det är därför felaktigt att påstå att sekten grundades bland de monastiska ordnarna, eftersom Bogomiler, i realiteten var de allmänt förekommande grupperna med det namnet, vilka spreds bland slaverna och över Europa. Huvudsynen i doktrinerna kan säkrast återfinnas genom en jämförelse mellan Paulicierna och de Europeiska sekterna som påverkades av dem.

Subordinationisterna, eller de antitrinitära sekterna spreds över Europa. Sekterna var kända under olika titlar.

Waldensianerna eller Waldenserna

Lentolo är författare till den tidigaste historien över Waldensianerna och den huvudsaklige auktoriteten över förföljelsen under hans tid. Denna historia var i praktiken okänd fram till år 1897 då Comba påkallade uppmärksamheten till en kopia av den i Biblioteket i Bern (W. F. Adeney, art. Waldenses, ERE, Vol 12, sid. 669).

Därför blev det tvunget att överse historien av Muston (L'Israel des Alpes, Paris, 1851 eller Eng. övers. och återtryck Israel of the Alps NY 1978) igen. De Romerska Katolikerna påstod att Waldensianerna bara var följeslagarna till Peter Waldo av Lyon. Namnet återges på franska som Valdes, på Latin som Valdesius, Valdenius, Gualdensis och på Italienska som Waldo. Han konverterade enligt uppgift årr 1173 e. Kr. Waldensianerna själva förkastar detta påstående, vilket i praktiken försöker etikettera dem som prostestanter, och de spårar sina rötter tillbaka till den tidigaste kristendomen. Det tidigaste omnämnandet i detta påstående är av en dominikanermunk i Passau år 1316 e. Kr. (Contra Valdense in Maxima Bibliotheca veterum Patrum, Lyons, 1677-1707, xxv, sid. 262 ff.), som noterar att de hävdar sig ha existerat vid tiden för fäderna (duravit a tempore patrum). Nästa tillfälle det omnämns är i ett brev skrivet av Barbe Morel to Oecolampadius in 1530 (A. Scultetus Annalium Evangeli ... decades duo, Geneva, 1618, sid. 295,306). Texten togs upp av Robert Olivetan och publicerades i förordet av hans översättning av Bibeln år 1535. Således hedrade protestanterna Waldenserna, så som en av kyrkorna som hade bevarat Nya Testamentets tro. Sekten kallad sitt prästerskap för Barbe eller farbror, på grund av den bibliska regeln att inte kalla någon för fader, lärare eller ledar (Matt. 23:9-10). Titel Fader var en rang av det mithraiska systemet och är förbjuden för kristna (se för exempel C. K. Barrett The New Testament Background: Selected Documents, rev. utg., SPCK, London, 1987, sid. 133). Det finns inga belägg för att sekten skulle funnits oförändrad i dalarn i Alperna. Givet accepterandet va det faktumet så uppstod en andra teori för att förklara hur sekten utvecklats. Denna teori anser att sekten uppstod i Rom under Sylvesters biskopstid. Sylevester ställde Kyrkan under kejsaren makt, enligt påståenden efter att ha döpt Konstantin (vilket vi vet var felaktigt eftersom döptes som en unitariker (felaktigt kallat Eusebier eller arier) av Eusebius av Nicomedia). En biskop påstås ha brutit sig ur det och reste till Vaudoisdalen, där han grundade Waldensianerna. Det finns dock en möjlighet att de arianiska goterna, som hade en Bibel i gotisk form från år 351 e. Kr., kan ha påverkat området. Kyrkans ursprung kommer i verkligheten från Kyrkan i Lyon, under Ireneaus och hans efterföljare (se ovan). Begynnelsen för påverkan kan fortfarande finnas vid tiden för Claude biskop av Turin, under det åttonde århundradet, under Karl den Store och Louis den trofaste. Återväckte den Augustinska doktrinen om predestination, men ignorerade den Högsta Kyrkans aspekt av Augustinus lära,

enligt vilken Kyrkan var ett tillsat medium för kommunikation mellan Gud och människan, och stod emot de pävliga anspråken och förnekade att St Petrus hade erhållit makt att binda och lösa. Han tog bort såväl kors som bilder från sina kyrkor, på alla dessa sätt föregick han reformationen (Adeney, ibid.).

Kyrkorna i Vaudois uppfattas att ha varit upptagna i Claudes stift. I enlighet med et ansåg Leger, Muston och andra Waldenser, att om deras härkomst inte kunde spåras till apostolisk tid, då skulle den tillskrivas Claude. Uttalandet av Muston (ibid., Paris, sid. xxxii, n. 2) att Urban II år 1096 beskrev Vaudois som infekterat med kätteri, säger Adeney (p. 665), är grundat på ett misstag, eftersom inget sådant uttalande om dessa människor återfinns bland hans bullor (jfr. Comba, sid. 154). Spridande av doktrinerna är dock nedvärderat av Athanasianerna, som bevis kan utvisa. Faktum är att den unitariska Kyrkan existerade där i århundraden.

Adeney anser att Waldenserna var motståndare till syndernas förlåtelse efter absolution, själens renande och mässor för de döda, och förnekade verksamheten hos sakrament utförda av ovärdiga präster (sid. 666). Men han anser att doktrinen i sin helhet fortfarande är obskyr. Den bokstavliga anförandet av Kristi predikningar som finns i evangelierna var deras huvudsakliga tema, vilket det även var för Peter Waldo, den person som påstås ha gett dem sitt n. Waldo dog i Böhmen år 1217 e. Kr. Adeney säger att den Waldensianska Kyrkan växte fram ur en förening av Waldos arbeten och de Fattiga Männen av Lyon, Med rörelserna från Arnold av Brescia, Peter av Bruys, och 'Henry av Cluny' (ibid.). Waldo påförde hans system på de redan existerade grupperna som fanns i Vaudois och annorstädes och gav dem en ny rörelseenergi. Peter av Bruys rörelse som kallades Petrobrusianer, beskrivs endast i ett traktat mot honom skrivet av Peter den vördnadsvärde och ett stycke i Abelard. Så informationen är suspekt. Peter började att predika i stiften vid Embrun, Die, och Gap mellan år 1117-1120. Han var en ikonoclast, som brände kors. Han brändes som kättare ungefär tjugo år senare i St. Gilles nära Nimes. Han samlade anhängare i Narbonne, Toulouse och i Gascogne. Den klunaiska munken Henri av Lausanne påstås ha antagit den Petrobrusianska lärar runt år 1135 e. Kr. och modifierat den efter att Peter av Bruys dog martyrdöden. Doktrinen innehöll vuxendop och det påstås att sekten lärde ut en relativ betydelse för de bibliska texterna i Nya Testamentet, i fallet, ett underordnande av epistlarna under evangelierna och ett förkastande av det Gamla Testamentet. Det är svårt att vara en absolut ikonoklast och förkasta det Gamla Testamentet. Båda testamentena är sammanlänkade för ikonoklasm.

Enligt uppgifter förkastade mässan och nattvarden, för att upprepande av offret var omöjligt. De ansåg att kyrkan var församlingen och inte byggnaderna och de ansåg att kyrkobyggnader skulle förstöras. Påståendena om dessa människor stammar från deras fiender. Uppgifterna i Catholic Encyclopedia är skrivna av N. A. Weber (art. Petrobrusians, Vol. 11, sid. 781) samma författare som skrev artikeln om Waldensianerna. Föreställningarna som återfinns i dessa områden påstås ha funnits i luften. Dock gör ERE (artiklarna om Paulicianer och Waldenser) noteringar att det förekom en allmän rörelse i föreställning i Europa, som kom in från öst. Vi har sett att källan till detta var Paulicierna, som omflyttades till Trakien. Dessa kyrkor förenade sig utan tvekan med sina sympatisörer i väst

Waldensianska Sabbatati

Waldenserna, eller Vallenserna, påstås ha fått namnet Insabathas eller Insabbatati, för att de inte följde någon vilodag utom Sabbaten. De kallades Insabathas, som om de inte följde Sabbaten (eftersom de inte följde söndagen) (Luther's Fore-Runners, sid. 7-8 (felaktigt citerat se även Gui, Manuel d' Inquisiteur)). Waldensianerna fick inte sitt namn av Peter Waldo, utan snarare var det tvärtom. Katolska historiker skriver som de gör för att skapa ett intryck av att Waldensianerna var en sen skapelse och i försök att ge intryck av att de, katolikerna, har apostolisk auktoritet med alla andra kyrkor som senare utbrytningar.

Denna propagande svaldes av vissa protestanter på grund av naturen hos den tidiga historien om Vallenserna, vilken var subordinationistisk Sabbatshållande. Peter Allix säger om detta:

Det är inte sant att Waldo gav detta namn till invånarna i dalarna: de kallades Waldenser, eller Vaudes, före hans tid, från dalarna där de levde (Ancient Church of Piedmont, Oxford, 1821, sid. 182).

Allix fortsätter med att säga:

Vissa protestanter, vid detta tillfälle, har fallit i en snara som var utlagd för dem ... Det är absolut falskt, att dessa kyrkor ens grundades av Peter Waldo ... Det är rent bedrägeri (ibid., p. 192).

William Jones (History of the Christian Church, Vol. 2, p. 2) konstaterar att han:

Kallades Valdus, eller Waldo, för att han erhöll sina religiösa uppfattningar från invånarna i dalarna.

När man undersöker bevisen i texterna och skrifterna av de katolska apologisterna, som N. A. Weber, finns inga bevis presenterade annat än faktumet att de två barbe (i betydelsen farborder eller äldste) från Waldensianerna kallades Vallenser för första gången, av Raymond av Daventry i hans fördömande av år 1179 och Bernard av Fontcaude tog upp titeln i hans fördömning från år 1180 (Adversus Vallenses et Arianos). Adeney noterar detta i hans verk, men Weber gör det inte. Det påstås att termen Vallenser härrörde från Waldo vid den här tiden, detta är dock inte alls säkert eftersom namnet själv refererar till dalarna och inte till WaldoSå trots att tillskrivelsen görs av Weber, och som det verkar av Adeney, så kan slutsatsen förkastas som ett antagande.

Det verkar som om omorganisationen i Mialno härstammade från inflytande av Sabbatati från Österrike och nordost, av vad vi kan pussla ihop av rörelserna. Så upprättandet av universitetet i Milano med en stark bas i Österrike underminerar varje tillskrivelse av grundande av Waldo. Blair, skriver till och med i sin History of the Waldenses (Vol. 1, sid. 220), att:

Bland de dokument vi har av samma folk en förklaring av Tio Guds Bud, daterat av Boyer år 1120. Följande av Sabbat genom upphörande av världsligt arbete hölls.

Således var Waldensianerna Sabbatshållande subordinationistiska unitarier långt innan Waldo klev in på scenen. Även enligt Dugger och Dodd, A History of the True Religion, (3:e utg. Jerusalem, 1972, sid. 224 ff.).

Benedict säger i hans historia över Baptisterna angående Waldenserna: 'Vi har redan iakttagit från Claudius Seyessel, den påvlige ärkebiskopen, att någon Leo anklagades för att ha startat det Waldensianska kätteriet i dalarna under Konstantin den Stores tid. När de våldsamma medlen utgick från Kejsar Honorous gentemot återdöpare [Anabaptister], lämnade de ett säte av överflöd och makt och sökte reträtt på landsbygden och dalarna i Piemonte (i Italien) vilken sistnämnda plats blev deras tillflykt undan kejserligt förtryck.'

Rainer Sacho, en romersk katolsk författare säger om Waldenserna: 'Det finns ingen sekt så farlig som Leonisterna, av tre orsaker: först och främst är det den mest antika; vissa säger att den är lika gammal som Sylvester, enligt andra vidare, lika gammal som apostlarna själva. För det andra är den allmänt spridd; det finns inget land där den inte har nått något fotfäste. För det tredje, medan andra sekter är profana och blasfemiska, håller denna ett ytterligt uppvisande av fromhet; de lever rättvist inför medmänniskor, och tror inget som rör Gud kan vara annat än gott.'

Sacho medger att de florerade åtminstone fem århundraden innan tiden för Peter Waldo. Deras ålder är tillstått även av Gretzer, en jesuit, som skrev emot dem. Crantz talar i sin "History of the United Brethren," om denna gren av kristna med de följande orden:

Dessa uråldriga kristna daterar sitt ursprung till begynnelsen av det fjärde århundradet e. Kr. då en Leo, vid den stora revolutionen inom religionen under Konstantin den Store opponerade Innovationerna av Sylvester, biskop av Rom. ...

Enligt Allix:

Reformisterna ansåg att den Waldensianska Kyrkan grundades omkring år 120 AD, från vilket datum och framåt, förde vidare från fader till son, läran de hade erhållit från apostlarna. Den latinska Bibeln på Italikan, översattes från grekiskan inte senare än 157 AD. Vi står i skuld till Beza, den välkände bekante till Calvin, för uttalandet att den Italiska Kyrkan stammar från 120 AD (Allix Churches of Piedmont, 1690 utg, sid. 177, och Wilkinson Our Authorized Bible Vindicated, sid. 35, och Scrivener's Introduction, Vol. II, sid. 43, jfr. Dugger and Dodd A History of the True Religion, sid. 224-225).

Grundandet år 120 e. Kr. är i överensstämmelse med utsändandet av lärjungar av Polykarpus från Smyrna (och Efesus) som vi har behandlat i samband med förföljelserna av Kyrkan i Lyon, under Marcus Aurelius år 177 e. Kr., då Photinus, lärjunge till Polykarpus led martyrdöden och överförandet av information tillbaka till Smyrna. Kyrkorna i Gaul blev underkastade Kyrkomötet i Milano för århundraden, som uppställts häri fram till den påvliga interventionen.

Dugger och Dodd noterar även (sid. 226) att:

Atto, bishop av Vireulli, hade klagat på ett sådant folk åttio år tidigare [före år 1026 AD] och så hade även andra gjort före honom och det finns en stor anledning att tro att de alltid hade existerat i Italien (jfr. Jones Church History, sid. 218).

Så grundandet av ett Waldensianskt universitet i Milano är en naturlig utvidgning av denna riktning. Dugger och Dodd går vidare och citerar Mosheim som säger:

I Lombardiet, vilket var det primära bosättningsområdet för de Italienska kättarna, uppstod det en ensam sekt, känd under, av vilken anledning kan jag inte förtälja, benämningen Passaginianer. ... Liksom de andra sekterna som redan omnämnts, hade de en ytterlig aversion gentemot disciplinen och överhögheten hos Kyrkan i Rom; men de var samtidigt skilda av två läror som var underliga för dem själva. Den första var en uppfattning att följandet av Moses lag, i allting utom i givandet av offer, var obligatorisk för kristna; i följd av vilket de ... Avstod från det kött vilkets användning var förbjudet under den Mosaiska ekonomin, och de firade den judiska Sabbaten. Den andra läran som utmärkte denna sekt var uttryckt i opposition gentemot läran om tre personligheter i den gudomliga naturen (Eccl. Hist., Cent 12, Part 2, kap. 5, sek. 14, sid. 127: som citerat av Dugger och Dodd, emfas kvarstår).

Dugger och Dodd går vidare med att säga:

Att Katarerna behöll och följde den antika Sabbaten bekräftas av romerska förespråkare Dr. Allix citerar en romersk katolsk författare från det tolfte århundradet rörande tre sorters kättare - Katarerna, Passiginianerna och Arnoldistae. Allix säger och denne romerska författare att - 'Han framlägger en av deras åsikter att, 'att Moses lag skall hållas till bokstaven, och att hålla Sabbaten ... och andra lagliga åtlydnader, skall ske. De anser att Kristus, Guds Son, inte är jämlik med Fadern, och att Fadern, Sonen och den Helige Ande, dessa tre ... är inte en Gud och en substans; och som en följd, till dessa felaktigheter, dömer de och fördömer alla de lärda av Kyrkan och universellt hela den Romerska Kyrkan ... (Eccl. Hist. of the Ancient Churches of Piedmont, sid. 168-169, jfr. Dugger och Dodd, sid. 227-228).

Således kan det sägas att Katarer, Waldensianer och Passiginianer var grenar av samma grupp. De kunde skiljas åt för att de aldrig varit en hierarkisk kyrka. De var organiserade efter Nya Testamentets linjer och det är orsaken till att de aldrig blev helt utrensade. Mer specifikt ses de vara subordinationister och definitivt unitariska. Sålunda var den ursprungliga kyrkan i Europa varken diteistisk/binitarisk eller trinitär, utan den var unitarisk.

Dugger och Dodd noterar även (sid. 228-229) att de bar ett annat namn: namnet Pateriner, vilket verkade härstamma från det faktum att i Liman, där det först användes, svarade mot den engelska motsvarigheten av vulgärspråk eller vanligt tal och användes om lägre ordnar av människor vilka fick sin inkomst från manuellt arbete. Dugger och Dodd menar att Gazari är en förvridning av Cathari, eller Puritaner, dock finns det en annan tillskrivning. De adresserar inte alla frågan om inflytande från Khazari eller Kazarer, som noteras nedan.

Det råder inget tvivel om att Waldensianerna var en subordinationistisk sekt före och under år 1179 alldeles innan det Lateranska kyrkomötet (detta nämns inte ens av Weber). Deras två barber, Olivier och Sicard, hamnade i en dispyt med biskop Montperoux mellan 1175-76, och två eller tre år senare sände Påve Alexander III kardinalen av St. Chrysogone, Henry av Citeaux, och Reginald, biskop av Bath, då på väg till Kyrkomötet i Lateran, ackompanjerad av munken Walter Mapes och och prästen Raymond av Daventry, till Toulouse för att undersöka frågan. Två av Vallensernas barber kom dit under säker kontroll, Bernard av Raymond och Raymond av Baimiac, för att utfrågas av John av Bellesmains, biskop av Poitiers. De färdades därefter till Narbonne för att utfrågas av Bernard av Fontcaude, under ordförandeskap av den engelska prästen Raymond av Daventry. Det är denne präst, Raymond av Daventry, som först använde namnen Vallenser eller Waldenser. Alltså namngavs de av sina inkvisitorer, för en av deras ledare. De två barberna blev fördömnda som kättare av Raymond av Daventry år 1179, som därefter fortsatte till kyrkomötet i Lateran. Namngivande av sekter för större har varit den vanliga gången i århundraden och ger ett falskt intryck vad gäller tankebanornas flöden och de grupper de representerade

År 1180 skrev Bernard av Fontcaude boken betitlad Adversus Vallenses et Arianos (se Gay Hist. des Vaudois, sid. 16, not. 1 samt även Adeney, ibid. sid. 667). Adeney säger att:

Det verkar som om dessa diskussioner uppstod ur föreningen av Petrobrusianerna och Henricianerna med de Fattiga Männen av Lyon i Provence. Ungefär vid samma tid som Waldos anhängare förenade sig med Arnauldisterna i Lombardiet. Således var Waldensianerna i Frankrike och Italien förendade, och deras förening cementerades av förföljelse. Ett straff om exkommunikation av kyrkomötet i Verona rensade ut de sista av Waldos anhängare ur Lyon och drev dem till Provence, Dauphine, och Piemontes dalar, Lombardiet och vissa till och med till Tyskland. Så stora till antalet hade de blivit att Innocentius III sände sina bästa legater att förtrycka dem åren 1198, 1201, och 1203.

Tveklöst är dock att vi här har att göra med en subordinationistisk unitarisk doktrin, vilken klassades som och med arianism. Under förtrycket år 1203 inkluderade legaten en spansk biskop och Dominic (kallad sankt) grundaren för Dominikanermunkarna, som sedan tog del i Inkvisitionen tillsammans med Benediktinerna. De genomförde en följd av disputationer som varade till 1207, då legaten Peter av Chateauxneuf dödades. Två år senare förklarade Påven korståg. Adeney nämner korståget endast som ett korståg, men det var i verkligheten det Albigensiska korståget och Waldensianerna var offer för detta korståg på samma sätt. År 1210 beordrade kejsare Otho ärkebiskopn av Turin att fördriva Waldenserna ur hans stift, och år 1220 förbjöd statuterna av Pignerol invånarna att härbärgera dem. Vissa flydde till Picard och Filip Augustus drev dem vidare mot Falndern. Vissa kom till Mayence och Bingen, där femtio stycken brändes år 1232. (Adeney, ibid.).

De sågs tidigt i Spanien, fördömnda av kyrkoråd och jagades av tre av kungarna (ibid.).

Den här perioden sträcker sig över tiden för Inkvisitionen och det Albigensiska korståget, vilket spred sig till Spanien från Frankrike (se nedan). Dessa människor var blandade av olika grupper av kristna. Åtminstone vissa av dessa grupper uppträdde inte enbart som Sabbatshållare i dessa tider, utan förföljdes också för att de följde de bibliska Heliga Dagarna. Detta måste utläsas av edikten gentemot dem, eftersom endast bekännelserna som erhölls efter tortyr har överlevt. Således kan dessa påståenden ses med misstänksamhet. Dock finns det direkta bevis för att vissa (t. ex. den ungerska) kyrkor. Det är viktigt att notera att korstågen som nämnts ovan inleddes år 1209, verkligen var det Albigensiska korståget, vilket varade fram till år 1244 och var ett utslag av det mest hänsynslösa förtryck. Myndigheterna piskade upp det mest extrema hat mot de så kallade kättarna och satte dem sedan i Inkvisitionen (se C. Roth Spanish Inquisition, sid. 35-36 för kommentarer). Omfattningen av Waldensianer under samma period visar att vi har att göra med alla dessa folkgrupper med samma utbredning som Albigensarna. Waldensianerna var bibliska bokstavstrogna vilka var subordinationister, benämnda (felaktigt) som arianer.

Icke-trinitarerna i Spanien identifierades med judarna i deras vanor och icke-trinitarism, trots att de kristna sekterna, enligt ett sent inkvisitoriskt edikt av Andres de Palacio, var de i stort spridda eller helt 'underjordiska' (se Roth sid. 77 för edikt). Waldensianerna annorstädes i Italien å andra sidan, verkar efter reformationen ha blivit trinitarer och den senare historien, skriven av protestanter och i visst mått självuppfyllande, verkar förneka den tidiga historien med biblisk literalism.

År 1237 sände Påve Gregorius IX

en bulla till ärkebiskopen av Tarragona vilket resulterade i att femton av kättarna brändes, kung Ferdinand själv lade ved på elden. Med tiden blev dessa spanska Waldensianer utrotade (Adeney, ibid.).

Waldensianerna var lika vida spridda i Tyskland också, där deras Kyrkor sände kandidater till tjänst till ett Waldensianska universitet i Milano. Ledare för universitetet var John av Ronco som var utnämnd ledare på livstid, trots Waldos misstyckande.

Det var detta faktum som resulterade i uppdelningen mellan den farnska och de italienska och tyska grupperna. Lombarderna utnämnde deras egen överstepastor (proepositus). Han och deras prästerskap innehade ämbeten för livet, medan Waldo och de franska Waldenserna under hans auktoritet valde ledare årligen för att administrera Herrens Nattvard och tjänstgöra som pastorer. Således kan vi slå fast att vi har att göra med en grupp som under det trettonde århundradet höll Herrens Nattvard på årlig bas. Påståendet att de skulle vara söndagsdyrkare vid den tiden är omöjligt att belägga.

De speciella problem som möter oss i denna fråga är det om förekomsten av Albigenserna i norr och den Franska sidan av alperna. Söderut och de italienska dalarna beboddes av Waldensianerna. Av delningen som nämnts ovan, är det mest troligt att namnen som överfördes av de katolska inkvisitörerna antog en verklighet i sig själva. Edikten i Spanien visar dock att vi har att göra med samma sekt. Den förljande delningen skulle anta en annan verklighet, när sekten blev protestantisk trinitär. Böhmen hade, fyrtio år efter att Waldo dött, enligt inkvisitorn i Passau, fyrtiotvå så kallade nästen av kätteri (Adeney, op. cit.). Kung Ottokar startade en förföljelse com var som mest våldsam under Påve Benedictus XII år 1335. Uppgången av Husitrörelsen resulterade i en sammanslagning av vissa av de två grupperna under namnet taboriter. Adeney anser att de mest välkända av dessa var barbe Frederic Reiser. Efter 25 år bland Waldensianerna i Böhmen och Österrike så brändes han i Strasbourg år 1458.

Det finns således minst fyra grupper över inemot åtte länder, av vilka vissa hade blivit integrerade med protestanterna. Det fanns subordinationister eller unitarister i Österrike under det trettonde århundradet och inkvisitorn av Krems fördömnde 36 platser år 1315 och brände 130 martyrer. Biskopen av Neumeister brändes som en av dessa kättare i Wien. Han sägs ha deklarerat att det fanns runt 80,000 Waldensianer I hertigdömet i Österrike. Vid slutet av det fjortonde århundradet skedde en fruktansvärt förföljelse i Styria. Det var en organiserad mission in till Italien från Österrike där missionärerna reste som handelsresande (Adeney, ibid.). Rörelsen hade ett universitet i Milano under tiden som Waldo levde. Av dessa skaer är det svårt att anta att, som Adeney gör, subordinationisterna i Österrike var Waldenser., givet att evangelismen rörde sig från Österrike till Italien. Biskopen var antagligen av samma grupp, senare benämnd Waldenser. Gruppen kallades även Sabbatati och även Insabbatati, vilket påstås vara härrört från de träsabots eller skor som de bar. Det är mer troligt en förvridning av deras vyn på Sabbaten, gjord till en ordlek. Detta utvecklades sedermera till termerna Sabotierer och därefter till Sandaliati. Weber (C. E., art. Waldenses, Vol. XV, sid. 528) misslyckas med att påpeka den lingvistiska skillnaden mellan orden och blandar faktiskt dem i deras ordning för att bekräfta sin egen inställning. Han påstår även att sekten härrörde från Waldo, och ignorerar nästan helt bevisen som nämns av Adeney. Kanske var mer information tillgänglig för Adeney, men partiskheten i Webers arbete är märkbar och förståelig given historien.

Waldenser hade förbjudits att predika av ärkebiskopen och de påstås ha vädjat till det tredje kyrkomötet i Lateran, under Alexander III, trots att de hade fördömnts, enligt ovan, före mötet år 1179. De hade kallats till undersökningen. Det skall hållas i minne att under denna tid försäkrade det medeltida systemet att staterna var Herrarnas egendom under ledning från Rom, och att det inte var möjligt att hålla någon tro som inte var i överensstämmelse med Rom. Alltså var de tvungna att framträda om det kallades, trots att de inte erkände någon lydnad under Rom. Att inte framträda var detsamma som att bli brända i alla fall.

En annan viktig uppdelning bland Waldensianer, uppträdde från lärorna hos de italienska Waldensianerna, att sakramenten administrerade av ovärdiga präster var verkningslösa. De franska accepterade inte denna syn. Italienarna vägrade lyda samtliga sakrament av de romerska prästerna och insisterade samtidigt på nära följande av Nya Testamentets lära. Denna delning diskuterades vid en konferens i maj 1217, året för Waldos död (Adeney, ibid.). De två grenarna av Waldenser upprättade kontakt med tiden, men vi har klart starka uppdelningar och förekomsten i Frankrike av en grupp som existerade tillsammans med Albigenserna.

Under det femtonde århundradet, avslöjar inkvisitionens uppteckningar, fanns det ett stort och inflytelserikt antal Waldenser i centrala Italien. I Kalbarien vann Waldenserna från Piemont det mesta av området. De blomstrade i 250 år, tills de i det närmaste utrotades av storskalig förföljselse (Adeney, ibid.).

Det franska kyrkostyret var episkopalt, trots Waldo, medan det italienska var presbyteriansk, bestående av ett kyrkostyre i form av ett råd (kyrkomöte), med en huvudpastor och ett råd av lekmän. Den årliga synoden bestod av äldste och lekmän i lika antal (Adeney, ibid.).

Waldensians blev gradvis centrerade till dalarna på den italienska sidan av de Kottiska Alperna. Således antogs Vaudois vara ett geografiskt namn. Adeney förnekar detta och tillstår att namnet Waldo härrör från de Fattiga Männen i Lyon. och alltså är de tidiga stadierna utan tvekan erkända att vara allmänna över Alperna och således konfronterade och associerade med Albigenserna. Det är högst otroligt att de subordinationistiska sekterna, felaktigt kallade Maikéer av katolikerna, kunde ha spridits från Balkan, över Österrike och in till Frankrike och Spanien och på något sätt passerad obemärkt förbis Alperna och Waldenserna som bebodde liknande områden.

Den mest troliga lösningen är att Waldenserna under förföljese ändrade sig och blev protestantisk för att överleva. Efter att de upphört vara subordinationister, är det inte mycket av ett under att de höll söndagsdyrkan. Det är sant att senare historiker hävdar att de alltid gjorde så. Under det femtonde århundradet kom dalarna under en intensiv förföljelse av Hertigen av Savoyen, med följd att ett stort antal tvingades emigrera år 1434. År 1475 pressade inkvisitorn Acquapendente, efter att ha besökt Luzerndalen, adelsmännen där att förtrycka religionen och lyda inkvisitionen. Det kom ett efterföljande uppror som ledde till intervention av Hertigen Karl I år 1484. Den första allvarliga attacken med väpnade styrkor skedde under Filip II (Regent av Savoyen år 1490 och Hertig år 1496) år 1494, då Filip blev så katastrofalt besegrad att han stiftade en fred med dem som höll i 40 år. Adeney erkänner att det inte är lätt att vara klar över de teologiska åsikterna hos Waldenserna under denna period.

När vi möter en Waldensisk trosbekännelse så är detta efter reformationen och karaktäriserat av doktriner och fraser utmärkande för den rörelsen. Den tidiga protestantismen var delvis negativ i förkastande av den romerska katolicismens läror och utövanden som inte kunde rättfärdigas genom det Nya Testamentet, och i så måtto var den positiv att ett återvändande till enkelheten och andligheten av dyrkande som ansågs vara karaktäristiskt för den primitiva Kyrkan (Adeney, sid 668).

När reformationen bröt ut var de enda organiserade grupperna på kontinenten Waldenserna och senare Husiterna och de böhmiska bröderna, vilka både protestanterna och de romerska katolikerna benämnde Waldenser. (Adeney, ibid.) Alltså är angivandet av dessa namn inkorrekt till och med så sent som vid reformationen. Doktrinerna för den tidiga perioden kan inte fastställas med säkerhet. Dock råder inget tvivel om att de var subordinationistiska unitarister, klassade som arianer och att de följde Herrens Nattvard. Detta praktiserande var normalt förknippat med Sabbatshållare. Det är dock en vana bland söndagsdyrkande protestanter att referera till nattvarden (eukarist) som Herrens Nattvard.

Waldensianerna höll en synod i Piemonte år 1531, för att diskutera rapporten om den protestantiska doktrinen av Georg Morel. De delades över frågan om huruvida de skulle acceptera protestantismen. De två grupperna kallades Konservatörer och Innovatörer (se Adeney, not sid. 668). Det råder ingen tvekan om att deras ursprungliga doktriner inte var protestantiska. Från denna tid och framåt förenades de med protestanterna. Förnekandet av Rom och de medeltida ritualerna, vilka ansågs vara andlig avgudadyrkan, och användandet av Skrift på vardagsspråk var Waldensiska åsikter som som mötte ett välkomnande stöd från de mäktiga nya protestantiska reformatorerna. Från 1532 och Chamforans synod i Angrogna ägde ett antal reformer rum.

1. antagandet av offentlig dyrkan hos de Waldensiska Kyrkorna istället för hemliga möten:

2. Ett absolut förödmande av vanan hos vissa Waldenser att närvara romerska katolska gudstjänster (det verkar inte finnas mycket tvivel om att detta växte fram ur rädsla för förföljelse (se även Upp. Rev. 2:20-22));

3. en acceptans av reformatorernas syn om predestination, goda gärningar, eder, förnekelse av den obligatoriska bikten, söndagsfasta, äktenskap för prästerskapet, samt de två sakramenten.

Frågorna togs till val för församlingen och klubbades igenom med en stor majoritet.

Waldenserna på den franska sidan alperna, vilka mestadels var konservatorer, uppgick i den franska protestantismen. Förföljelse i Böhmen och södra Italien hade nästan utrotat Waldensernas Kyrkor i dessa områden, och lämnat endast Piemonte och de italienska dalarna av de Kottiska Alperna, kallat för Vaudoislandet, som deras enda viktiga bosättning, (Adeney, p. 669) trots att många var spridda kring be schweiziska och tyska protestanterna.

År 1536 hamnade Piemonte under överhöghet av Frankrikes Francois I, vilket varade fram till 1559. Wilhelm av Furstenburg, en stark protestant, utnämndes till guvernör och var vänligt sinnad gentemot Waldenserna. Han lämnade brodern till reformisten Farel i kontroll över Luserna och Waldenserna frodades, men de var inte desto mindre, vid denna tid, verkliga protestanter. Det är därför missledande att säga att de alltid var söndagsdyrkare eftersom de inte var trinitarer förrän efter det fjortonde århundradet, och endast då i förföljelse. Faktum är att detta kanske inte skulle skett förrän vid reformationen. Praktiserande med möten i hemlighet, var utan tvekan framkallat av den intensiva förföljelsen. Den inneboende flexibiliteten med vilken de betraktade sitt religiösa liv, trots deras strikthet rörande den bibliska enkelheten hos den, speglade utan tvekan detta också. Dessutom är historien skriven av söndagsdyrkande trinitara protestanter, vilka försökte utveckla en kontinuerlig protestantisk härkomst tillbaka till apostlarna. De ville inte ha en subordinationistisk organisation behållande Herrens nattvard, vilket var fakta i frågan. Men de tidigare manuskripten var heller inte tillgämgliga för Muston till exempel.

Waldenserna förföljdes under många år. Den värsta perioden var 1540 - 1690. År 1534 skedde en fullskalig förstörelse av den Waldensiska Kyrkan i Provence. Den italienska sidan av Alperna underkastades ett intensivt krigande av della Trinite, befälhavare för Filibert, Hertig av Savoyen. Waldenserna vann och gavs fred den 5 juni 1561.

De Kalabriska Waldenserna förföljdes av spanska trupper under inkvisotoren Michele Ghislieri, senare Påve Pius V. Arvtagarna till de som inte utplånades straffades. 2000 stycken dödades och 1600 fängslades. I Piemonte under jesuit- och kapusinermunkar, med stöd från soldater, skedde flera lokala förtryck, med beslagtagande av kyrkobyggnader och bötesstraff som resulterade i det blodiga kriget år 1624, under vilket båda sidor led förluster. Peter Gilles var ledare vid denna tid.

Det var ett stort förtryck under Louis XIV, då den unge Karl Emmanuel II blev hertig av Savoyen. Hans moder Maria de Medici var dotter till Henrik IV och barnbarn till Catharina de Medici, skaparen av Massakern på Sankt Bartolomeo. Ett Råd för Trons Spridande upprättades i Turin. Fem år senare utfärdades Gastado Dekretet, som befallde samtliga Waldensiska familjer på slätten att återvända till begren inom 20 dagar om de inte ville avsäga sig protestantismen. Under den kalla vintern utstod de mycket lidande med stort mod. Det verkar som om detta var en taktisk manöver då cirka 15000 soldater skickades till la Torre trots det faktum att Waldenserna tog sin tillflykt yill bergen. De katolska trupperna erbjöd avtal med dem och de öppnade bergspassen för dem. De underkastades en fullskalig massaker och 1712 martyrer räknades av Jean Leger, författaren till en historia över Waldenserna (nämnd av Adeney, sid. 670). Denna massaker skakade Europa före återkallandet av Ediktet av Nantes (år 1685). Cromwell proklamerade en fasta. Han lät Milton skriva ett brev till kungen av Frankrike och de protestantiska furstarna. Han sände Sir Samuel Morland till hertigen av Savoyen i protest. Cromwells internevtion hade en påverkan. Mazarin beordrade hertigen att stoppa förtrycket och ge protestanterna amnesti.

År 1686, året efter Ediktet av Nantes, sände Louis XIV ett brev till sin kusin, Victor Amadeus II hertig av Savoyen, där han begärde att Waldenserna skulle förtryckas eftersom han förtryckte hugenotterna då de tagit sin tillflykt bland Waldenserna. När förtrycket inleddes intervenerade de schweiziska protestanterna i Basel, och erbjöd Waldenserna exil i Schweiz. Den schweiziska envojen lyckades med stora svårigheter att övertyga Waldenserna att acceptera denna exil. Den 9 april 1686 undertecknade hertigen ett dekret som tillät exilen. Trots detta fängslades vissa som hade accepterat exilen. Waldenserna gjorde motstånd efter detta brott mot överenskommelse. Krig inleddes och vid slutet av året hade 9000 dödas och 12000 tillfångatagits, av vilka många dog i Piemontes fängelsehålor. Det fanns omkring 200 stycken kvar i bergen och de genomförde ett sådant uthålligt gerillakrig att de slutligen uppnådde frigivandet av alla överlevande fångar och deras utresa till Schweiz. 3000 överlevande frigavs år 1687. De satte av över Alperna mot Geneve (ungefär en tolvdagarsresa) och många förgicks i snön. Detta gjordes trots Schweizisk protest och barn under tolv år hölls kvar och utbildades till romersk katoliker. De spreds så vida som till Brandenburg, Preussen, Wurtemberg och Palatinatet, för att hindra deras försök att återvända.

Waldenserna återtog kontrollen av sitt hemland genom en invasion, startad från Schweiz med runt 1000 män den 16 augusti 1689. I Jaillon dalar, efter sex dagars march besegrade de en styrka om 2500 franska trupper under ledning av Marquis de Larry. Fransmännen förlorade 600 man och Waldenserna förlorade 15 stycken och 12 stycken skadades. Waldenserna stred från La Basiglia och genomförde bergsstrider över våren 1690.

Den 23 Maj 1694 erhöll de religionsfrihet genom ett dekret om seger. Påven Innocentius XII förkastade ediktet, varpå senaten i Turin förkastade det påvliga dekretet och förbjöd publicering av det i hertigdömet, under dödstraff.

De hade varit i stora vedermödor om det inte hade varit för hjälpen från England och Holland. Wilhelm och Mary och senare Drottning Anne, hjälpte dem mycket, så som Cromwell hade gjort under tidigare år. (see Adeney, p. 671). Waldensernas historia är en om allavrligt under de kvarvarande århundradena. De har inte mycket släktskap med Guds Kyrkor eftersom de sedan länge hade gett upp den särskilda subordinationismen och andra karaktäristika för Kyrkan. Men de är av intresse då det gäller hur påvedömet handskades med icke-katoliker, då de hade makt att handla. Hade de haft möjligheten så skulle de dödat varenda Waldensare, tills de hade utrotat dem från jordens yta.

Det Albigensiska Korståget

Katarerna, Albigenserna och Waldenserna förtrycktes efter att först ha varit skyddade av Raymond VI, Greve av Toulouse, kanske en albigensare själv. Raymond exkommunicerades av Pierre de Castelnau, legat för Innocentius III år 1207. En officer hos greven dödade senare de Castelnau. Påven avsatte omedelbart genast Raymond och han förvisade, skrämd till underkastelse, albigenserna från sina domäner och gjorde offentlig ånger 18 juni 1209 inför St Gilles kyrkan. Då korsriddarna som samlades i norra Frankrike, invaderade Languedoc, stödde Raymond korståget och hjälpte till i belägringen av Beziers och Carcassone år 1209. När han återvände till Toulouse, undvek han sina förpliktelser och blev exkommunicerad av kyrkorådet i Avignon. Raymond reste till Rom och togs emot av Innocentius III, men hans egendom plundrades av Simon de Montfort, under hans bortavaro. År 1212 höll han endast Toulouse och Montauban. Hans brorson Peter, kung av Aragon, kom till hans hjälp, men blev dödad i slaget om Murat år 1213. År 1215 belägrade Simon de Montfort Toulouse och Narbonne. Raymond gjorde inte motstånd, utan accepterade förödmjukande villkor från den påvliga legaten. Han berövades sin egendom och drog sig tillbaka till England, för att senare söka Innocentius IIIs gunst vid kyrkomötet i Lateran år 1215. Från exilen i Aragon, samlade Raymond VI åter sina trupper och tog Toulouse den 7 november 1217, och försvarade det senare mot Simon de Montfort, som dödades 25 Juni 1218 (C.E., Vol XII, art. Raymond VI, sid. 670).

Raymond VII försökte avvärja ett nytt korståg genom att erbjuda