Introduktion till den Judiska Kalendern

Kalendern för den judiska ordningen är en senare hänförd ordning och var inte den som användes under tempelperioden över tiden för Kristus och Kyrkan. Schurer säger i Appendix 3 i The History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ (Vol. 1, sid. 587 ff.), att de judiska namnen är av Assyrisk-Babylonskt ursprung, deras Ackadiska motsvarigheter är: ni-sa-an-nu, a-a-ru, sf-ma-nu, du-u-zu etc., och han hänvisar till Landsburgers verk i ämnet (Materialen zum Sumerischen Lexicon V (1957), pp. 25-26 etc.). Schurer säger:

Inom den judiska sfären är det tidigaste dokumentet som uppräknar samtliga månader i ordningsföljd Mishnah [Mishnah sammanställdes omkring det andra århundradet]. Av senare auktoriteter är det endast nödvändigt att nämna det lite kända kristna, Josephus, som i Hypomnesticum (PG cvi, col. 33) har [Nesan, Eiar, Eiouan, Thamouz, "Ab, ‘Eloul, ‘Osri (läs Thisri), Marsaban, Chaseleu, Tebeth, Eabath, ‘Adar].

Efter att ha uppräknat bevisen för dessa namnen på de judiska månaderna (se Appendix) så säger han:

De judiska månaderna har fortsatt att alltid vara det månader hos alla civilisationer var ursprungligen, nämligen genuina lunar (mån) månader. Eftersom den astronomiska tidslängden för en månad är 29 dagar, 12 timmar, 44’, 3”, så måste månader med 29 dagar alterneras ganska ofta med månader som innehåller 30 dagar, Men tolv mån-månader kommer upp till endast 354 dagar, 8 timmar, 48’, 38”, medan solåret sammantaget innehåller 365 dagar, 5 timmar, 48’, 48”. Skillnaden mellan ett månår och ett solår blir då 10 dagar, 21 timmar ungefär. För att kompensera för denna skillnad, måste en månad infogas åtminstone en gång var tredje år, och ibland en gång vartannat år. Det uppmärksammades i väldig tidig tid att en tillräckligt noggrann kompensation uppnåddes genom att infoga en månad tre gånger var åttonde år (under vilken tidsrymd skillnaden uppgår till 87 dagar). De grekiska olympiska spelen vart fjärde år byggde redan på ett erkännande av denna åttaårscykel (‘octaeteris’), den fyraåriga cykeln fick man helt enkelt genom att halvera den

[Alltså är Olympiaden (tidsrymden mellan två olympiska spel. Övers. anm.) baserad på månkalendern]. Schurer fortsätter:

Så tidigt som det femte århundradet f. Kr. hade astronomen Meton av Aten satt upp ett än mer exakt system med kompensation i form av en 19 årig cykel, vilket en månad skulle infogas vid sju tillfällen. Detta system överglänste avsevärt den åttaåriga cykeln i noggrannhet, för att under nitton år kvarstod en skillnad av endast lite mer än två timmar, medan i den åttaåriga cykeln var skillnaden en och en halv dag. Bland senare astronomer som skapade ännu mer noggranna beräkningar förtjänar Hipparchus av Nicea (c:a 180-120 f. Kr.) ett speciellt omnämnande. Faktumet att efter nitton år, så sammanföll solen och månen återigen närmast exakt på samma ställe, var även välkänt av babylonierna. Faktum är att inskriptioner i cuneiform har ansetts visa att det regelbundet använde en nittonårig cykel så tifigt som vid Nabonnassars tid, långt före Meton därmed. Även om detta ännu inte är till fullo bevisat, så kan användadet av en nittonårig cykel under den persiska och seleucidiska eran inte desto mindre anses bekräftd, även om det inte är helt säkert om det skall tillskrivas grekerna eller (vilket är troligt) babylonierna.

Så babylonierna innehade kunskapen om en nittonårig cyklisk månkalender. De förstod detta långt före filosofen Meton. Även om det ännu inte är bevisat hos babylonierna. Det skall framgå att detta sedan länge föregick även babylonierna.

Schurer anmärker:

Att den nittonåriga cykeln var i bruk i Arsacidernas kungarike under de första århundradena f. Kr. samt e. Kr., och har visats av Th. Reinach från mynt på vilka åren 287, 317 och 390 av den Seleucidiska eran uppträder som interkalendariska år. Hur långt hade judarna i tiden mellan Testamentena utvecklats i dessa ämnen? De hade självklart en viss allmän kunskap om detta, men om vi inte är helt och håller förda bakom ljuset, så hade de ännu inte, under tiden för Jesus, någon fixerad kalender, utan en byggt helt på empiriska iakttagelser, och inledde varje ny månad med uppträdandet av nymånen, och på liknande sätt grundat på observationer lade till en månad på våren vid det tredje eller andra året i enlighet med regeln att under vilka omständigheter som helst, så måste Påsken infalla efter vårdagjämningen.

Citatet börjar med den mellantestamenteliga perioden och Schurers kommentarer till kalendern. Guds kalender sträcker sig ända tillbaka till skapelsen. Guds kalender är inte beroende på vad judarna gjorde vid tiden för Jesus Kristus, och därtill, skall vi se varför Schurer varken är korrekt eller omfattande i detta ämne. Vi vet att systemet som bygger på observationen introducerades vid en senare period överensstämmelse med beräkningarna av sambandet till synes för att rättfärdiga traditionerna. Akademiker är i princip överens om att samariterna och saducceerna båda hade samma system, vilket var baserat på detta samband och beräknade och proklamerade minst åtta månader i förväg, säkert så i fallet samariterna. Vi kommer att undersöka denna sak vidare. Schurer tar inte ett logisk steg i sitt argumenterande för att visa varför judarna kom att verka genom observation, när de visste bättre och definitivt inte när det gäller varför de kom att introducera grunden för observationerna över huvudtaget vid slutet av Tempelprioden. Vi kommer definitivt att se att fariseerna inte hade makt att introducera detta under Tempelperioden genom sin egen slughet.

Det kan vara säkert accepterat att samariterna hade samma kalender under åtminstone 2500 år och att kalendern och Sabbaterna och ordningen de använder idag, som baseras på konjunktionerna, är samma kalender och Sabbater som de använde under Tempelperioden och bortom denna. Kommentarerna av Ibrahim ibn Ya’kub, den samaritiska bibelns kommentator, visar att det samaritiska utövandet var i enlighet med konjunktionen. De inledde dagen i aftonen eller skymningen. De höll den tvådagars högtiden vid den fjortonde och femtonde, så som kyrkan som höll Sabbaten har gjort i tvåtusen år (jfr. The Role of the Fourth Commandment in the Historical Sabbath-keeping Churches of God (No. 170), 1998 edition). De höll offret på Nisan 14 under kvällen vid slutet av dagen den fjortonde och inledde måltiden vid kvällen den femtonde Nisan, allt bestämt i enlighet med konjunktionen. Mer därtill så höll de, liksom saduceerna under Tempelperioden, pingst på söndagen femtio dagar efter ulloffret i det Osyrade Brödets högtid (jfr. John Bowman (red. och övers.), Samaritan Documents Relating to Their History, Religion and Life, Pittsburgh Original texts and Translation Series Number 2, sid. 223-237).

Det finns inga bevis till stöd för något fall att samariterna skulle ha ändrat denna ordning, eller att de, och de andra folken som nämnts ovan, inte skulle ha haft förmågan att beräkna konjunktionen exakt, långt i förväg för hela perioden för det andra Templet. Om judarna hade ’förlorat’ denna kunskap vid slutet av perioden för det andra Templet, så gjorde de detta medvetet för att introducera deras traditioner. Kyrkan har aldrig följt dem i bestämmandet av kalendern och Nymånadsdagarna förutom under dess mer okunniga period av judaisering under tiden efter reformationen. Rabbinsk judendom introducerade även hedniska högtider och system in i deras kalender från Babylon under det tredje århundradet. R. Samuel Kohn, huvudrabbi i Budapest, och författare över samaritiskt praktiserande, skriet i Budapest år 1894, noterar utövandet av den samaritiska kyrkan över tiden för reformationen. Han anmärker att den samaritiska kyrkan där bestämde kalendern i enlighet med konjunktionen (med en förändring till de samaritiska vanorna). Han överväger också det faktum att senare judaiserande (efter Simon Pechi) i Transylvanien följde Rosh HaShanah eller Nyåret som firades i Tishri, var bevis för det judiska inflytandet. Han konstaterar att Rosh HaShanah inte infördes i judendomen förrän efter Tempelperioden under det tredje århundradet. Dr. Kohn nämner detta viktiga faktum i verket ’Sabbathållarna i Transylvania’ där han slår fast att det uppträdde vid det tredje århundradet och en efterbiblisk period (hänför till Talmud Rosh haShanah 8a vid n. 18 till kap. 7) (Red. W. Cox, övers. T. McElwain och B. Rook, CCG Publishing, USA, 1998, sid. v, 58, 106 ff., et. seq. och nn.). Bibliskt sett är Nyåret i Abib vilken är den första månaden

Utvecklingen från den ursprungliga rent bibliska kalendern till den rabbinska kalendern infördes från Babylon först under rabbi Hillel II år 358 e. Kr., och den var ganska lång eftersom traditionerna var tvungna att bli fast förankrade för att rättfärdiga dessa gradvisa förändringar. Mishnah, som sammanställdes runt år 200 e. Kr. och på vilken Talmud senare var skriven som kommentar, upptecknar mer eller mindre denna process genom kommentarerna och de auktoriteter den citerar.

Vi kommer att se nedan att kalendern vid tiden för Tempelperioden följde sadduceernas uppfattning och den fariseiska uppfattningen eller systemet, kom bara i effekt efter förstörelsen av Templet 70 e. Kr. Mishnah tar upp många handlingar, vilka den moderna judiska kalendern är skapad för att förhindra. Denna kalender var inte fullt utformad ens under Hillel II från c:a 358 och undergick modifiering fram till det elfte århundradet. Detaljer av dessa förändringar och konflikter finns upptagna i uppsatsen The Calendar and the Moon: Postponements or Festivals? (No. 195).

Mishnah (c:a 200 e. Kr.) visar att de heliga inföll före och efter Sabbaten vid upprepade tillfällen, vilket innebär att traditionerna och systemet som fariseerna hade uppfunnit för att skydda traditionerna, inte var på plats så sent som fullbordandet av Mishnah (jfr. Soncino Talmud: Shabbat 114b; Menachoth 100b; och Mishnah Besah 2:1; Shabbat 15:3; Sukkah 5:7; Arakhin 2:2; Hagigah 2:4). Sabbater intill varandra var vanliga Texten i Hagigah 2:4 visar konflikt som höll på att utvecklas vid den tiden (200 e. K.r) mellan de som var för och de som var emot söndagspingsten (jfr. ibid. (No. 195) och se nedan).

Det är omöjligt för uppskjutandet av ordningen och den nuvarande eller judiska kalenderna att ha varit på plats vid tiden för Kristus.

Mishnah konstaterar också att det finns fyra nyår och att den första dagen av Nisan är nyåret för kungar och högtider. Detta utreds också i uppsatsen The Night to be Much Observed (No. 101) som undersöker de samaritiska utövandet av Påsken. Vi kan också utläsa av dessa tidpunkter i Mishnah att dateringarna rörande Esra och Nehemja var i enlighet med Nisan 1 och inte Tishri 1 (jfr. Reading the Law with Ezra and Nehemiah (No. 250)). Tishri användes vid den tiden för uppfattandet av åren, för Sabbatsår och Jubileer (Rosh Hashanah 1.1 E (3)). Vi ser att uppfattningen om Tishri, vilken kom från Babylon, först upptecknades i Mishnah som framförd av R. Eliazar och R. Simeon (ibid. 1.1 D). Det följdes inte som nyår under Tempelperioden. Mishnah försöker också skilja begynnelsen för tiondet vad gäller boskap till Elul 1 (ibid. 1.1 C). Shammai Hus ansåg att nyåret för träd var Shebat 1, emedan Hillels hus ansåg att det var den femtonde dagen den månaden. Nyåret vid fullmånen är en direkt hedninsk tradition, som också infördes från Babylon, utan tvekan förknippad med planteringen efter måncykler. Allt detta bestämmande är rabbinsk judendom efter Tempelperioden. Inte förrän under det tredje århundradet ser vi Tishri upprättas av rabbinerna. Det och det efterföljande systemet höll nu grepp om judendomen i motsats till Guds ord. Hornstötar är ofta inte på molad vilket är konjunktionen och Guds Heliga Dagar är uppskjuten genom olydnad till andra dagar som Gud inte har föreskrivit.

Encyclopedia Judaica erkänner detta faktum i sin artikel rörande Fastställande av Rosh HaShanah (Nyårsdagen).

Fastställande av Rosh HaShanah (Nyårsdagen). Året tar sin början på Tishri 1, vilket knappast är dagen för molad, eftersom det är fyra hinder eller överväganden, som kallas dehiyyah, när det gällaer fastställandet av den första dagen i månaden (rosh hodesh). Varje dehiyyot kan orsaka ett uppskjutande av två dagar (1) huvudsakligen i syfte att förhindra att Försoningsdagen (Tishri 10) infaller på en fredag eller söndag, och för att förhindra att Hoshana Rabba (den sjunde dagen i Sukkot, Tishri 21) från att infalla på en lördag, men i delar också för att tjäna ett astronomiskt syfte (2) helt och hållet av astronimska orsaker, om molad är vid middagstid eller senare försens Rosh HaShanah med en dag (ibid. Sid. 44).

De tredje och fjärde dehiyyah är mer komplexa regler som involverar speciella tider för molad och det efterföljande uppskjutandet av Tishri 1. Dessa molader är indexerade med speciella förskjutningar som finns beskrivna i artikeln i Encyclopedia Judaica. Denna regel fanns inte i bruk vid tiden för Kristus och vid tiden för Talmuds sammanställande. Mishnah och Talmud som kommentarer, visar klart att Försoningsdagen inföll på fredagar eller söndagar fram till tiden för sammanställandet av Mishnah och därför också vid tiden för Kristus, två århundraden innan det.

Vi ser också att förekomsten av månader var annorlunda från vad som är under den judiska kalendern.

(Arakhin 2:2): De räknar inte mindre än fyra fulla månader under året och [för skriftlärda] har aldrig förekommit mer än åtta.

Det är således omöjligt för uppskjutandet att ha varit i verksamhet vid tiden för Kristus. Vi fortsätter:

Det nuvarande systemet förväntades bli ersatt [emfas tillagd] återigen av ett system baserat på sanna värden [i motsats till onda värden] mer likt den tidigare judiska kalendern i vilken Nymånadsdagarna (dagar av faserna [exempelvis längden på intervallet från den sanna konjunktionen till den första iakttagelsen av den nya månskäran]) och beräkningar var proklamerade på basis av både iakttagelse och beräkning (ibid., sid. 47).

Notera att kommentarerna här visar att beräkningarna var i enligt den sanna konjunktionen i enlighet till fasen, vilken inte är synlig och observationerna vilka var introducerade för att bekräfta vad som redan var känt för månader och år i förväg. Termen faser för månen kom från termen fasis och har alltid gällt nymånen som helt mörk, fullmånen och det första och andra kvarteret. Månskäran har aldrig ansetts vara en sann fas för månen i så motto att det användes för nymånen.

Historiskt. Enligt en tradition citerad i namn av Hai Gaon (d. 1038), blev den judiska kalendern introducerad av patriarken Hillel II år 358/59 e. Kr. Medan det är utan reson att tillskriva Hillel II fastställandet av den ordinarie ordningen av beräkningarna, är hans fulla del i den nuvarande fastställda kalendern tveksam (ibid., sid 48).

Notera här att den moderna judiska kalendern inte blev egentligt fastställd förrän under det elfte århundradet så som Encyclopedia Judaica erkänner. Judaica inför då ett koncept av oregelbundenhet i beräknandet genom att påstå att detta var oregelbundet,

Beräkning som varande delvis grundat på det förevarande tillståndet i diverse jordbruksprodukter och sociala tillstånd. Tillståndet hos säd är slutligen bestämd av solens position på sin årliga bana (ibid., p. 49).

Dock vet vi att saducceerna och samariterna inte hade sådana problem med oregelbundenhet och nymånen proklamerades genom eldar som tändes på Oljeberget öster om Kidrontemplet (jfr. the paper Messiah and the Red Heifer (No. 216)). Det var endast senare som samariterna blev anklagade för att tända förledande eldar när fariseerna tog över efter förstörelsen av Templet och introducerade förskjutningar genom observationer.

Inget sådant problem inträffade under Tempelperioden. Johannes Hyrcanus hade förstört tabernaklet på Gerizimberget under Mackabeernas tid men deras religion var lämnat intakt. Hyarcanus förtryckte fariseerna och bara under nio år under Alexandra hade de spelrum. De var förtryckta även under Herodes för deras intrigerande. Sadduceerna och deras system hade kontroll över Templet mer eller mindre kontinuerligt fram till dess övertagande under den sista perioden och dess förstörelse år 70 e. Kr. (jfr. ibid., Nr. 101)). Fariseerna anklagade Kristus själv för att vara en samarit (Joh. 8:48). Detta var som vi ser av texten nedan, för att han förnekade sanningen i deras läror och traditioner. Han höll Tempelfestivalerna vilka var baserade på de sadduceiska och samaritiska systemen bestämda av konjunktionen, vilket var den ursprungliga Tempelordningen (se nedan). I John Bowmans arbete The Samaritan Problem Studies in the Relationships of Samaritanism, Judaism, and Early Christianity (Övers. by Alfred M Johnson Jr., Pittsburgh Theological Monograph Series Number 4, The Pickwick Press, Pittsburgh, Pennsylvania, 1974, kap. 1, sid. 1 ff.) ser vi att samariterna fanns i det norra kungariket även efter utspridningen år 721 f. Kr. och att en samaritisk diaspora existerade i Egypten och Syrien från antiken fram till det artonde århundradet. John Bowman säger:

Eftersom många samaritiska manuskript finns tillgängliga i Europeiska bibliotek, så har det alltid varit ett mysterium för mig varför kristna akademiker, som har känt till, sedan tiden för Joseph Scalinger (1540-1609), samariternas överlevnad, ändå fortfarande upprepar samma uppfattningar om samariterna, som hades av judarna i Mishnaic och Talmudisk tid, efter Babylon, och vilken har kommit via kyrkofäderna in till den kristna akademiska traditionen.

Upptäckten av Qumran har numera fått vissa akademiker att ifrågasätta den frekvent använda och alltför enkla accepterade föreställningen om ’normativ judendom’ och de rabbinska källorna så som pålitliga kriterier för kärnan i judendomen under det första århundradet. Konsekventuellt framgår det vore på sin plats att än en gång undersöka exakt huruvida samariterna, som den första judiska sekten som inte hade oberoende traditioner och vanor, hade bevarat vanor och åsikter vilka är äldre än de för rabbiner under det andra århundradet e. Kr. (och senare) som de försökte göra skyddade och heliga genom att föra fram dem som oral tradition från Moses tid, vilken hade blivit överhänt till dem såsom beskyddare för det enda och sanna Israel.

Orsaken till att den samaritiska ståndpunkten inte är öppet studerad är lika mycket ett fel begått av de samaritiska prästerna själva, såväl som det är judarnas.

Guds Kalender

Första Mosebok 1:14-19 14 Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år.15 De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. 16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17 Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18 att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Ordet för ljus här är m’aor som betyder ljushållare eller lampor (2 Mos. 25:6; 27:20; 35:14). I Första Mosebok 1:3 är texten ’låt det bekomma till ljus’. Det är inte verbet ’att bli’ (Companion Bible, fotnot. till v. 3). Således talar vi om det systemets förekommande tillstånde för de efterföljande handlingarna.

Ljuset var inte förlagt förrän på den fjärde dagen av skapelsen enligt Första Moseboks berättelse. Detta visar på en ordning för Guds handlande under skapelsen. Handlingen för det fjärde elementet i skapelseordningen var för att upprätta ljusen för uppdelandet av natten och dagen och som tecken och som orsak för dagar och år (1 Mos. 1:14).

Ordningen för kalendern så som den upprättades av Gud i skapelsen, är bestämd av himlakropparna. Således är rörelserna och positionerna för himlakropparna den bestämmande faktorn för kalendern. Detta kan ses framgå och utvecklas genom hela Bibeln och är centralt för lagen.

Psalm 104:19 Du gjorde månen, som visar årets tider, och solen, som vet när den skall gå ner.

Månen är alltså den avgörande faktorn, och inte solen. Solen är operativ enbart för dagen och som en punkt för årets begynnelse genom vårdagjämningen.

Dagen

Det noteras även att kvällen och morgonen bestämmer dagen. Kvällen föregår morgonen eller dagen. Dagen är således bestämd från solnedgången den föregående kvällen till solnedgången den nämnda dagen (EENT).

Tredje Mosebok 23:32 Det skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Från kvällen den nionde dagen i månaden till nästa kväll skall ni hålla denna sabbat.

Denna syn att dagen började vid kvällningen, att det sker efter det att solen gått ner, var kontinuerligt följd även bland judarna vid tiden för Mishnah. Det var den normala metoden att bestämma dagen för de flesta folken och nationerna och var det vanliga bland engelsktalande folk fram till runt början av artonhundratalet (se nedan).

Mishnah:

(Besah 2:1) På en högtid som sammanföll med sabbatsaftonen [Fredag] skulle en människa inte laga mat till att börja med på högtidsdagen. [Fredag] Utan han förbereder mat för högtidsdagen, och om han lämnar något till övers, så har han det över för bruk under Sabbaten. Och han förbereder ett tillagat mål på aftonen för högtidsdagen [Torsdag] och han förlitar sig på det (till att förbereda mat på fredagen) för Sabbaten också.

(2-2) Om en högtid sammanfaller med dagen efter Sabbaten [Söndag] så säger Shammais hus, "De nedlägger allting före Sabbaten". Och Hillels hus säger," Redskap skall nedläggas före Sabbaten. Men man kan nedlägga dem på Sabbaten själv."

Shabbat 15:3: De viker ihop klädnaderna upp till fyra eller fem gånger. Och de bäddar sängarna på Sabbatens afton för användande på Sabbaten, men inte på Sabbaten för användande efter Sabbaten. D. R. Ishmael säger, "De viker sina kläder och bäddar upp sängar på Försoningsdagen för Sabbaten".

Denna text visar att Försoningsdagen också inföll på en fredag vid tiden då Mishnah sammanställdes.

(Sukkah 5:7): Tre gånger per år delar alla i den prästerliga vakten lika bland högtidens offer och i uppdelandet av skådebrödet. Vid Pingst skulle de säga till honom,"Här har du det osyrade brödet, här är det syrade brödet för dig". Den prästerliga vakten vilkens tjänstgöringstid är schemalagd för den veckan är den som som offrar de dagliga heloffren, offren som frambringas av löften eller fri vilja, och de andra allmänna offren. Och de offrar allting. På en högtidsdag som kommer vid sidan av en Sabbat, antingen före eller efter den, var alla i den prästerliga vakten jämlika i delandet av skådebrödet.

Sabbat sida vid sida var normalt.

Berättelsen om Paulus skeppsbrott visar att dagen inleddes vid skymningen och att natten följdes av dagen i tjugofyratimmarsföljden. Vi ser också från denna text att dagen inte började vid midnatt under det första århundradet heller.

Apg 27:27-33 27 På fjortonde dygnet av vår färd över Adriahavet började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28 De lodade och fann att djupet var tjugo famnar. Strax efteråt lodade de på nytt och fick det nu till femton famnar. 29 De fruktade att vi skulle drivas mot klippor och lade ut fyra ankare från aktern och önskade bara att det skulle bli dag. 30 Sjömännen gjorde ett försök att överge fartyget och firade ner skeppsbåten under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31 Då sade Paulus till officeren och soldaterna: ”Om inte de där stannar kvar ombord är ni förlorade.” 32 Då kapade soldaterna linorna och lät skeppsbåten driva i land. 33 Innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. ”Nu har ni varit utan mat i fjorton dagar och inte fått någon näring.

Dagväxlingen vid midnatt var en senare uppfinning av den Romerska Kyrkan och hade ingenting att göra med den tidigare perioden. Det verkar som om med undantag av italienarna, hade alla andra folken samma eller en liknande ordning för dagens början.

Skrifterna och texterna i Bibeln från Moses tid, visar att dagen uppfattades börja vid skymningen och som vi har sett, hölls Försoningshögtiden från solnedgång till solnedgång, med början den nionde dagen av månaden vid solnedgången och fortsatte till den tionde dagen av månaden vid solnedgången (3 Mos. 23:32). Tidpunkten för denna term, solnedgång, är stärkt av andra texter.

Detta utförande hölls intakt som vi ser med upprättelsen under Nehemja, då Sabbaten var skyddad av portarnas stängande i staden från skymning till skymning.

Nehemja 13:19 När mörkret föll över Jerusalems portar på kvällen före sabbaten gav jag order om att dörrarna skulle stängas och inte öppnas igen förrän sabbaten var över. Jag ställde också några av mina män vid portarna för att inget gods skulle föras in på sabbaten.

Denna text visar att det började att bli mörkt före Sabbaten. Verbet som används är ’tsalal’ (SHD 6752) och är

förbundet med ’tsel’, ’skugga’ och visar ’när portarna började att ha skuggor på sig’ eller ’att kasta långa skuggor’ (jfr. Soncino fotnot till v. 19)

Denna förklaring som erbjuds i Soncino är viktig för traditionerna i att placera tiden fram till solnedgången. Det är förstått att vara vid mörkret infallande (jfr SHD 6751 och 6752).

De ’långa skuggorna’ infaller sent på eftermiddagen i skymningen alldeles innan mörkret faller. Vi kan dra slutsatsen av denna text att Sabbaten i realiteten började när det var mörkt. Således inleds dagen vid den tidpunkt som vi känner som Evening Nautical Twilight (Nautisk kvällsskyming) när det blir mörkt. En rabbinsk distinktion var att dagen började när det blev omöjligt att urskilja färgen på röda eller blå trådar. Denna brist på ljus infaller vid End Evening Nautical Twilight (EENT) (Slutlig nautisk kvällsskymning). De fyra skymningarna är: 1) Allmän skymning, när solen är tre grader från horisonten vilket används för gatljus. 2) Beginning Evening Nautical Twilight (BENT) (Begynnande nautisk kvällsskymning) när solen är sex grader under horisonten. 3) EENT infaller när solen är nio grader under horisonten, och; 4) Astronomisk skymning vilket är när solen befinner sig tolv grader under horisonten. Vid EENT är det MÖRKT. Vid BENT börjar det bli mörkt vid horisonten.

Alla nationer inklusive det antika Israel och Juda stammar inledde dagen vid natten och efterföljde natten med dagen genom att räkna nätter. Deta var på detta sätt med Germanerna i allmänhet. Följande citat från John Brady (Brady’s Clavis Calendaria I-II, London, 1812, sid. 98) säger:

Olika nationer har haft olika, och till och med varit oense, angående tiderna för inledningen på deras dagsberäkningar. Turkarna och Muhammedanerna räknar från kvällens skymning, medan italienarna inte bara påbörjar sin första timme vid soluppgången, utan räknar de tjugofyra timmarna utan upprepning, och sålunda inte två tolvslag, som är brukligt i Australien och många europeiska länder i allmänhet, om man bortser från vissa delar av Tyskland, där de också räknar med tjugofyra timmar vilket de kallar för ’italienska timmar’ (Sverige kan sägas använda båda systemen, ett för talspråk, tolvtimmarssystemet, och ett officiellt, tjugofyratimmarssystemet, övers. anm.). dock, eftersom kyrkodagen i hela Italien börjar vid midnatt, och riterna i den romerska kyrkan i alla hänseenden är reglerade av denna ordning, är det än mer anmärkningsvärt och underligt, att den allmänna dagen skulle vara tillåten att skilja sig i sin periodiska följd, och således stå i särskillnad till användandet, inte bara med övriga Europa, utan även med deras egna förfäders ordning, särskilt genom variationerna i soluppgångens tid, vilket styr den allmänna dagen.

Vi ser så att år 1812, under Napoleons tid, och återtåget från Moskva, så började dagen, och även slutade, vid kvällsskymningen, inom Islam och annorstädes, eller vid soluppgången bland italienarna. Begynnelsen av dagen vid midnatt var år 1812 fortfarande En avvikelse enligt den Romersk Katolska Kyrkan och det från denna källa som det uppträdde i Europa och västvärlden. Det är ett kyrkopåbud utan sanktionering från Bibeln. Vad mer är, så talade Kristus om tolvtimmarsdagen och natten vilken har kommit att bli mätt som tjugofyra timmar, så som det gjordes av italienarna och astronomerna. Ingen påbörjade någonsin dagen vid gryningen, annat än som den andra tolvtimmarsperioden. Tjugofyratimmarsdagen med början vid midnatt är ett senare ändrande för standardiseringen av klockor till att komma i fas med tidsbestämmandet hos den Romerska kyrotraditionen. Standardiseringen av tiden lika väl, och skulle ha blivit, satt från tidpunkten för skymning och mörker vid vårdagjämningen med de Första timmarna infallande efter solnedgången (vilket skulle vara den tid vi kallar för sex på eftermiddagen (klockan 18.00 svensk tid. Övers. anm.)) som följer klockan 1, istället för 7 på eftermiddagen (19.00 svensk tid. Övers. anm.). Klockan 5 på eftermiddagen (17.00 svensk tid. Övers. anm.) skulle ha kvarvarit som den elfte timmen så som den var i nära sextusen år. 7 på morgonen skulle då istället korrekt kallas för 1 på eftermiddagen. Med en tjugofyratimmars klocka skulle det vara 13.00. Detta skulle ha verkat i enlighet med Kristus lärande och skall införas igen från Jerusalem vid återupprättelsen.

Orsaken till att kyrkoföljden kom att vara från midnatt, var dess betydelse för fastandet, eftersom de hade en annorlunda fastevana än den i Bibeln och för den tidiga kyrkan. Brady hävdar att termen middag (noon på engelska. Övers. anm.) ursprungligen betydde den nionde timmen. Räknat från klockan 6 på morgonen var det klockan 3 på eftermiddagen ’vid vilken tidsången var, enligt antika kyrkoregler, sjungen.’ (ibid., sid. 99). Middagen (noon) infaller numera numera mitt på dagen, antingen för att munkarna alltid bröt fastan, eller för att den allmänna måltidstimmen var mitt på dagen (jfr. ibid.). Vi skall ha detta faktum i tankarna även när vi läser tidigare skrifter som nämner middag (noon). Ordet lunch (luncheon på engelska. Övers. anm.) kommer ursprunligen från en felstavning av ordet ’nuncheon’ ellen ’noon song’(middagssång).

Inte vid något tillfälle i historien har beskrivningen i Daniel 7:25 passat ett samhälle och ett folk mer, än för Europa under artonhundratalet fram till dags dato. Det inleddes från Rom under det andra århundradet och är hastigt på väg att nå sin slugiltiga effekt.

Termen härstammar från det saxiska Dæg. Ordet verkar vara besläktat med det romerska Dies eller Diis. I antiken gavs namnen på planeterna för dagarna, vilka de benämnde Dii eller gudar (ibid. Sid. 100) och ordet blev tillskrivet till den tjugofyratimmar långa rotationen för jorden.

Bland saxarna, gjordes Skriften tillgänglig på det saxiska modersmålet av kung Athelstan c:a 940 e. Kr. vilken uppförde böter för trafik på söndagar när det hade blivit satt att ersätta Sabbaten i det Romerska systemet från det fjärde århundradet. Söndagen och den hedniska påskordningen hade blivit ålagt på Britannien genom saxarnas makt från synoden i Whitby år 663. Fram till dess var den största delen av Britannien Quarto-Deciman Sabbatshållare. (jfr. uppsatsen The Quartodeciman Disputes (No. 277)). Edgar (c:a. 960) deklarerade att dagen skulle hållas helig från 3 på eftermiddagen (15.00) på lördag fram till måndag vid soluppgången (jfr. Brady ibid., sid. 103-104). Så var förberedelsetiden på fredagen överförd till lördagen och en helt ny period om tolv extra timmar hade infogats igen. Detta är den enda kända avvikelsen för förlängning av dagen som slutade vid skymningen (förutom från dyrkan av Ra i Egypten).

Termen ’dag’ är vanligen förstådd på två sätt, både som en tolvtimmars- och en tjugofyratimmarsperiod. Den senare perioden kom att bli kallad, av astronomerna av den moderna eller industriella eran för en Nychtemeron. Dock kunde de i antiken levande bli ursäktade för att helt enkelt använda termen dag för båda perioderna. Detta var onekligen fallet med termen när Bibeln översattes och så är fallet vanligen även idag (jfr. Brady, p. 97). Första Mosebok 1:5 anses lyda ... Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Denna följd skulle helt enkelt läsas Dag Ett eller Dagen den Första. Soncino återger denna text rörande den Första Dagen som kväll och morgon, en dag (jfr. Soncino Chumash sid. 2). Skillnaden baseras på Rashis tolkning, som slutleder att eftersom Gud var ensam på denna dag så som Den Ende, då Han skapade de andra himmelska väsendena på den andra dagen. Det tål inte granskning i Sconcinotexten självt och är inte tolkat på detta sätt av någon annan auktoritet (jfr. Greens The Interlinear Bible). Rashi har fel och introducerar helt i onödan mer felaktigheter i förhållande till Första Mosebok 1:1-2.

Orden för kväll (ereb jfr. arab att ’mingla’, blanda sig, att röra sig bland folk) och morgon (boker jfr. bakker att söka eller undersöka) visar skillnaderna mellan dag och natt. Ereb uppvisar ljusets uppblandande från skymningen och boker visar det klara ljuset för dagen som söker sig och som är tiden då det är möjligt att urskilja den precisa kvalitet som karakteriserar det (ibid.).

Ordet ’dag’ här är termen SHD 3117 yôwm vilket kommer från en oanvänd rot som betyder ’att vara het’; vilket innebär dagen och de varma timmarna. Det är använt, som Strng säger, till att visa perioderna, antingen bokstavligt från soluppgång till solnedgång, eller från en solnedgång till nästa, eller bildligt, som en tidsrymd definierad av en förknippad term och ofta använt som adverb för att således representera en tid. Att föreslå att detta användande är begränsat till timmarna i dagsljus enbart är absurt.

Termen som används för att begränsa tiden för dagsljusets timmar enbart är: SHD 3119 yôwmâm som betyder dagligen eller i dagsljus (jfr. 5 Mos. 28:66; Jos. 1:8; etc.); eller, SHD 7837 shachar som betyder tidigt ljus när solen stiger upp (jfr. Josh. 6:15).

SHD 4283 (jfr. 1Sam. 30:17; Jona 4:7) mochorath eller morrow används för att visa på nästa dag eller i morgon (tomorrow på engelska. Övers. anm.).

SHD 1242 boqer eller boker (jfr. Dom. 16:2; 19:26; 2 Sam. 13:4) när det används bokstavligt från morgon till morgonanvänds det för att innebära från dag till dag, och är möjligtvis orsak till förvillelse för vissa om det används isolerat för sig själv.

Vi ser således från dessa detaljer att åtminstone vid Moses tid i skapelseberättelsen, betydde och användes termen ’dag’ för att innebära både kväll och morgon så som en dag, eller en tjugofyratimmarsperiod. Det finns inget annat rationellt sätt att granska detta argument.

Vi såg att Paulus i Apostlagärningarna 27 hade samma uppfattning som vi finner i Nehemja och som vi såg i instruktionerna från Moses när det gäller Försoningshögtiden och samma uppfattning som vi såg var i användning fram till artonhundratalet. Det är endast under den senaste tiden som lagarna och tiden har ändrats till den utsträckning att det påverkar dagens verkan.

Veckan

Ordet för ’vecka’ är i hebreiska härrört från ordet shabuwa eller shabua (SHD 7620). Detta ord är i sin till härlett ur ordet shaba’ (SHD 7650) som betyder ’att bli fullkomligt’ eller ’att bli komplett’. Detta är en grundrot, vilken kommer från och används i betydelsen av SHD 7651 sheba eller shibah. Detta ord är det primära kardinalnumret sju som det heliga fullkomliga talet. Därför innebär termen vid SHD 7650 att sjua ens själv. Detta innebär att svära en ed.

Ordet för veckan är alltså grundat eller härrört från de heliga antalet dagar som uppgår till sju. Sabbaten är således obönhörligen sammanlänkat med den lingvistiska roten för sju och fullkomlighet. Ordet för vecka förekommer i Första Mosebok 29:27-28 och Daniel 9:27. Det betyder bokstavligen att bli sjufaldigad. Därför är det en vecka (sju dagar) eller en period av sju år.

Ordet för vecka i det Nya Testamentet är ett grekiskt ord av hebreiskt ursprung – nämligen Sabbaton (SGD 4521 från SHD 7676 Shabbath). Det är begreppet för sju nätter eller perioden mellan två Sabbater.

Veckoperioden är också bestämd från en fras som betyder fullständig eller perfekt Sabbat. Denna fras finns närvarande i lagen om Pingst.

Tredje Mosebok 23:15-21 15 Sedan skall ni låta det gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till offer. 16 Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya skörden till Herren. 17 Hemifrån skall ni ta med bröd att lyftas till offer, två stycken. De skall bestå av två tiondels efa siktat mjöl och bakas med surdeg; de är en förstlingsgåva åt Herren. 18 Förutom brödet skall ni föra fram sju felfria, årsgamla lamm, en ungtjur och två baggar. De skall offras som brännoffer åt Herren, med tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd. 19 Sedan skall ni offra en bock som syndoffer och två årsgamla lamm som gemenskapsoffer. 20 Och prästen skall lyfta upp dem till ett offer inför Herren tillsammans med de första bröden av skörden och två lamm. De skall helgas åt Herren och tillhör prästen. 21 Till samma dag skall ni utlysa en helig sammankomst. Helig skall den vara för er, då får ni inte utföra några sysslor. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled, var ni än bor.

Den period om femtio dagar som inleddes efter den veckoliga Sabbaten i det Osyrade Brödets högtid, har sju perfekte eller fullkomliga Sabbater. Detta var benämnt som Veckohögtiderna i det Gamla Testamentets texter (2 Mos. 34:22; 5 Mos. 16:10,16; 2 Krön. 8:13). Samma ord SHD 7620 shabua används. Pingst är hänfört ur termen för femtio. Termen för perfekt så som i begreppet perfekta Sabbater är SHD 8549 tamiym som betyder helt och hållet, fullständigt. Använt som ett substantiv betyder det integritet eller sanning – därför, utan fel, komplett eller fullt. Därför, femtio dagar av pingst innehåller sju kompletta, fullständiga och perfekta eller felfria veckor. Detta inleds från dagen efter den veckoliga Sabbaten och slutar på dagen efter den veckoliga Sabbaten – nämligen en söndag. Pingst kan således inte infalla på 6 eftersom räkningen då blir bruten och det inte är sju fullständiga och ofelade veckor eller Sabbater.

Ordet för Sabbat (SHD 7676) är annorlunda än det för högtidssabbater vilka benämns Shabbathown (SHD 7677). Denna term gäller för alla högtidliga Heliga Dagar med meningen för en Sabbatism eller Helig Dag förutom för Försoningsdagen vilken benämns som en a Shabbath shabbathown. Betydelsen dupliceras således eller lägger emfas vid begreppet hos en väldigt Helig Dag. Termerna involverade i denna text i Tredje Mosebok i uppräkningen för Pingst är Sabbater och inte shabbathown och därför är det absolut klart från distinktionerna som görs i kapitlet att den veckoliga Sabbaten är inräknade och inte de heliga Dagarna och att Hillel och den moderna judiska kalendern är felaktig genom att följa Sivan 6. Konflikten är uppenbar i Mishnah, som visar att fariseerna hade infört Sivan 6 som Pingst, vilket kunde och föll intill en Sabbat vid den tiden. I Tempelordningen och med samariterna hade Pingst alltid infallit mellan den Första Dagen för Veckan, eller Söndagen.

(Hagigah 2:4) Om pingst som sammanföll med en fredag – säger Shammais Hus, ” dagen för slakt [offret frambringades helt för att fullborda det som krävdes för framträdandet inför Herren] är dagen efter Sabbaten”. Och Hillels Hus säger, ”dagen för slakt [hela offrandet] är inte efter Sabbaten”. Men de fastslår att om det sammanföll med Sabbaten, så skall dagen för slakten [hela offret] vara efter Sabbaten. And översteprästen skall inte sätta på sig sina klädnader. Och de är tillåtna att genomföra en mässa eller att hålla fasta, så att inte bejaka åsikten hos de som säger: Dagen för Pingst [måste alltid infalla] efter Sabbaten [på söndag].

Ansträngningar görs av vissa att söka stöd i Septuagint (LXX) för argument för Pingst vid Sivan 6. Dock var den versionen, trots att den var standardtexten för den tidiga kyrkan, förkastad av den rabbinska judendomen från Jamnia efter förstörelsen av Templet och förskingringen i varje fall. Texten i det Gamla Testamentet var till och med märkbart förändrad för att stödja rabbinsk judendom för den tiden och blev till den Masoretiska texten. Hela frågan om Pingst i LXX har undersökts i uppsatsen The Omer Count to Pentecost (No. 173). Argumenten som konstruerats kring denna text för Sivan 6 är felaktiga i varje fall.

Pingst hölls på en söndag under Tempelperioden både av Templets prästerskap och samariterna säger FF. Bruce.(The Illustrated Bible Dictionary, J. D, Douglas & N. Hillyer, redaktörer, IVP, 1980; artikel. Calendar, Vol. 1, sid. 225)

I allmänhet följde den judiska kalendern i Nya Testamentets tid (åtminstone före år 70 e. Kr.) den saducceiska uppfattningen, eftersom det var efter den uppfattningen som Tempeltjänsten reglerades. Således var dagen för Pingst uppfattad som den femtionde dagen efter uppvisandet av den första skördade kärven av säd, som exempel, den femtionde dagen (inklusive) från den första söndagen efter påsk (jfr 3 Mos. 23:15f); eftersom den alltid inföll på en söndag, så som den gör i den kristna kalendern. Den fariseiska uppfattningen, som blev standard efter år 70 e. Kr., tolkar Sabbath i Tredje Mosebok 23:15 som högtidsdagen i det Osyrade brödets högtid och inte den veckoliga Sabbaten, i så fall infaller alltid Pingst på samma dag i månaden [Sivan 6].

Samariterna och Kyrkan har inte ändrat sitt praktiserande i förhållande till Pingst, sedan det första århundradet. Endast judendomen ändrade sina iakttagelser och detta gjordes för att bevara dess introducerade traditioner. Den trinitära kyrkan påverkade veckan i vilken Pingsten inföll genom sin manipulation för datumet för den hedniska påsken, men det var alltid på en söndag så som det hade varit under Tempelperioden och sedan tiden för den Assyriska fångenskapen och innan det vid tiden för Moses. Samariternas praktiserande kom från innan skövlingen av det första Templet och Judas fångenskap år 587 f. Kr. och reflekterar därför med korrekt de som praktiserades under perioden för det tidiga första Templet. Traditionerna blev introducerade i Juda och fariseernas system gradvis från den Babyloniska fångenskapen och senare. De hade inte någon effekt i utövandena i templet ända fram till perioden för dess fall och förstörelse.

Sjudagarsveckan

Konceptet med sjudagarsveckan är bestämt från Andra Mosebok 20:8-11.

Andra Mosebok 20:8-11 8 Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. 9 Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, 10 men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. 11 Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

Veckan är alltså reglerad och obligatorisk religiös ritual är upprättad med fokus på Sabbaten eller den sjunde dagen av veckan, vilket är, och alltid har varit, dagen som vi känner som lördag. Termen på engelska (Saturday. Övers. anm.) härrör från det saxiska ordet ’seator’ (eller även som synes från ’crodo’ jfr. Bardy) vilket vanligtvis är förknippat med den romerska gudomligheten Saturnus (Brady, sid. 122-123). Denna dag är benämnd inom språken hos många folk som Sabbaten eller i termer som härrör ur det ordet. Samuele Bacchiocchi utvecklar heladenna historia (From Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rome, 1977).

Månaden

Ordet månad kommer från ordet för måne. Det hebreiska ordet är chadash eller chodesh (SHD 2320) vilket betyder en Nymåne – därav betyder det en månad. Nymånen är alltså det medel med vilket man bestämmer starten för månaden. New Brown-Driver-Briggs-Gesenius Hebrew-English Lexicon säger om detta ord (sid. 294) att det betyder Nymåne eller månad...1. nymåne som dag, tiden för nymåne som en religiös högtid. 2. Månad som begynnelse med nymånen. Det finns inget tvivel att historiskt sett månaden inleddes med nymånen. Månen var också alltid en högtid under Tempelperioden och översteprästen inträdde i templet på denna dag så väl som på Sabbaten.

Ordet är besläktat med SHD 2314 châdar att omringa eller stänga in, att dölja eller beslöja. I sin not till 2314 fortsätter lexikonet (på sid. 294) (som någonting som omger) [från] II. Dölja bakom en ridå, dölja, innesluta. IV. Dölja sig själv, även bida, stanna eller kvarvara bakom, även som att stoppa ett svärd i svärdskidan.

Meningen för basen för termen är klart den om Nymånen dold i dess fulla mörker och inte den senare månskäran. Ämnet rörande månskäran är undersökt i uppsatsen The Golden Calf (No. 222).

Ett annat ord för månad är SHD 3391 yerach (1 Kung 6:37-38; 8:2; 2 Kung 15:13; Sak. 11:8). Detta är från en oanvänd rot av okänd vikt som betyder månvarv, till exempel en månad eller måne. Ett annat ord är det Kaldeiska SHD 3393 yerach (Esra 6:15) vilket överensstämmer med SHD 3391.

Ordet för måne när det används i betydelsen av ’sol och måne’ är SHD 3394 eller SHD 3391. Det kan SHD 3842 (Jes. 24:23; 30:26). Ordet för Nymåne (SHD 2320) är översatt som månad (month) i engelskan. Undantagen gör det klart att en specifik dag är menad (1 Sam. 20:5,18,24; 2 Kung 4:23; Ps. 81:3; Jes. 66:23; Hes. 46:1,6; Amos 8:5). Månaderna är således den första, andra, tredje osv. Nymånaderna.

Nymånen är således den centrala eller bestämmande punkten i månaden. Den utgör grunden för beräkning av perioderna inom en månad. Det är så med alla Heliga Dagarna, inte minst de som är Nymånadsdagar själva (se uppsatsen The New Moons (No. 125); The New Moons of Israel (No. 132); samt även The Harvests of God, the New Moon Sacrifices, and the 144,000 (No. 120)). Kommentarena för månaderna som görs i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132) är genomgångna igen nedan för att visa på följden och betydelsen av deras användning.

Det saxiska ordet Almanac (sv Almanacka. övers. anm.) härrör från arameiskan ord al och manach vilket betyder räknandet. Verstigan hävdar dock, som det enda undantaget att det kommer från ’al mon aght’ i betydelsen ’al mon ’följd’’eller följandet av månarna. Konceptet med dagarnas begynnelse och slut i kvällningen vid skymningen är verkligen troget detta österländska ursprung (jfr. Brady, sid. 42-43). De ursprungliga almanackorna var måncykelkalendrar, som ristats på fyra trästycken, baserade på 30 och 29 dagars följder som överensstämmer med varaktigheten hos månen i hänseende av konjunktioner och fullmåne. Den alternativa ordningsföljden för dagen var också den arabiska metoden. En kopia av ett original av en saxisk almanacka finns i Brady vol. 1, mellan sid. 42-43. En väldigt antik sådan finns i St Johns College Cambridge.

Årets månader

Månen är också symbolisk på grund av att den befinner sig i sina faser. Nymånen representerar begynnelsen av varje cykels aktivitet. Det finns tolv månader under året (förutom de mellankalendariska månaderna) (1 Kung 4:7; 1 Krön. 27:1-15). De uppfattas i allmänhet att ha en längd av 30 dagar och det är därför de refereras till profetiskt (1 Mos. 7:11; 8:3-4; 4 Mos. 20:29; 5 Mos. 21:13; 34:8; Est. 4:11; Dan. 6:7-13).

Påskmånaden som är Nisan eller Abib är speciellt befalld av Herren för att vara årets början (se även 4 Mos. 9:1-3; 33:3; Jos. 4:19; Hes. 45:18,21). Denna begynnelse symboliserar Israels förlösning av Gud från det världsliga systemet (Gal. 1:4; Upp. 14:4).

Abib bestäms från nymånen närmast vårdagjämningen i den norra hemisfären, vilken påbörjar sommarsäsongen. Höstdagjämningen i norra hemisfären påbörjar vintersäsongen. Dessa är de två säsonger eller årstider som nämns av Bibeln (1 Mos. 8:22; Ps. 74:17). Beräkningen är väl förstådd:

Observationen av höstdagjämningen, i betydelsen ’årets utgång’ (se 2 Mos. 23:16), och om vårdagjämningen, kallad 'årets återkomst' (1 Kung. 20:26; 2 Krön. 36:10), var viktigt för att kunna kontrollera kalendern och följaktligen högtiderna. Så började året med nymånen närmast vårdagjämningen när solen var i vädurens tecken (Jos., Ant. 3.201 [se bättre i Ant. (Antiquities of the Jews) III.x.5]), och påsken på den fjortonde dagen i Nisan sammanföll med den första (2 Mos. 12:2-6). (The Illustrated Bible Dictionary, J D Douglas & N Hillyer, redaktörer, IVP, 1980; art. Kalender, Vol. 1, sid. 223).

Månaderna numreras i följd så att året kan bli identifierat och inte senare hopblandat (2 Mos. 12:2; 13:4; 2 Krön. 30:2; Neh. 8:2). Månaderna och prästernas förhållningar är samtliga upptecknade i Första Krönikeboken 27:1-15. Nymånadsdagarna fanns upptecknade bland dagarna för dyrkan med Sabbaterna och de Heliga Dagarna i Fjärde Mosebok 28 och 29 (speciellt Fjärde Mosebok. 28:1-2,11,14).

Metoden för att fastställa den första månaden för året (kallad Nisan eller Abib) är att Påskperioden över 14 och 15 Nisan måste infalla efter vårdagjämningen. Således kan förberedelserna för den 14 Nisan infalla på vårdagjämningen men den 15 Nisan måste infalla efter vårdagjämningen. Dessa var de två huvudsakliga bestämmande reglerna fram till Hillels revision. Schurer noterar denna regel angående Påsken i sitt Appandix för Kalendern

Månaderna var vanligtvis numrerade och inte alla månader upptecknas vid namn i Skriften. Årets månader är:

1. Nisan (Mars-April) (eller Abib; Kanaanitisk)

2. Iyyar (April-Maj) (eller Ziv; Kanaanitisk)

3. Sivan (Maj-Juni)

4. Tammuz (Juni-Juli)

5. Ab (Juli-August)

6. Elul (Augusti-September)

7. Tishri (September-Oktober) (eller Ethanim; Kanaanitisk)

8. Marcheshvan (Oktober-November) (eller Bul; Kanaanitisk)

9. Chislev (November-December)

10. Tebeth (December-Januari)

11. Shebat (Januari-Februari)

12. Adar (Februari-Mars)

De babyloniska motsvarigheterna är:

1. Nisanu: offermånaden

2. Ayaru: processionsmånaden

3. Simanu: den fastställda årstiden eller tiden för tegeltillverkning

4. Du-uzu: månaden för Tammuz fruktbarhetsguden

5. Abu: månaden för facklor

6. Elulu eller Ululu: månaden för rening

7. Teshritu: månaden för begynnelse

8. Arah-samna: den åttonde månaden

9. Kislimu: oklar betydelse

10. Tebitu: månaden för nedsänkning (in i vatten)

11. Shabatu: månaden för stormar och regn

12. Adaru: månaden för tröskningsgolvet.

Cykeln om tolv månader baserade på månen (354¼ days) blir kortare än solåret (365¼ days).På grund av att vårens Påsk-Mazzoth högtid, vilken inleder cykeln av jordbrukshögtider, var tvungen att hållas vid en bestämd tid på året, är det tydligt varför de interkalendariska månaderna placerades i Adar vid årets slut.

Påsken måste sammanfalla med den första skörden [vilken följer vårdagjämningen] och således inleds året beroende på placeringen av månen för den period under vilken sädesskörden börjar ske.

Abib betyder gröna öron och de gröna öronen (skotten) skördades och rostades då de ännu inte var vita för skörden. Det första av skörden av de gröna öronen skars och bands och inledde skördeoffret som leder till omer-räkningen till pingst. Händelseföljden i Josua var att de tog det Heliga Landet och därefter åt av det gamla kornet på morgonen efter påsk i exemplet givet den femtonde av den första månaden och mannan upphörde (Josua 5:11f). De gröna skotten nämns inte eftersom de rostade de gröna skotten för Abib efter skördeoffret vilket inte hade skett än. Därför nämns bara det gamla kornen som konsumerats. Skördeoffret symboliserade Messias som var den förstfödde från de döda.

Den andliga symboliken är överväldigande. Högtiderna är beroende av Nymånadsdagarna och inte tvärtom. Namnet på den interkalendariska månaden WeAdar (eller och Adar) enligt M. Ned VIII.5 (se Interpreter’s Dictionary of the Bible, Vol. 1, sid. 487). De rabbinska beräkningarna visar att sju av varje nitton år har en extra månad som vi benämner Adar II.

Som vi kan se är månaderna bestämda av Nymånadsdagarna och hela planen för frälsning är visad från varje nymåne genom beräkningen av högtiderna och deras uppvisande i cykeln av den verkligt fysiska skörden. Året baseras på ett symboliskt eller profetiskt år om 360 dagar, bestående av tolv månader om 30 dagar (se uppsatsen The Harvests of God, the New Moon Sacrifices, and the 144,000 (No. 120) för konsekvenserna för högtiderna och de 144,000). Detta är känt som en tid. Denna period kan också utsträckas profetiskt på en år för dag basis till 360 år. Sju gånger är det 2520 år, med halva den perioden (eller 1,260 years) som är ännu en tid, två tider och en halv tid i Daniel 12:7.

Det framgår av uppsatsen Moses and the Gods of Egypt (No. 105) att Gud tog itu med det egyptiska systemet och dess gudar med utvandringen. Gud tog itu med det babylonska systemet genom det korrekta upprättandet av kalendern och Kyrkan. Det skall noteras att det babylonska systemet började året från månaden för inledningen, Teshritu eller Tishri. Från denna månad skall Messias upprätta den Nya Begynnelse som symboliseras av Hornstötshögtiden, Försoningsdagen och Lövhyddehögtiden.

Tishri bestäms av Nymånadsdagen, som är hornstötarnas högtid. Det visades i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132) att inledningsmånaden gjordes till den sjunde månaden. Det noterades att denna sekvens representerade upprättandet under Messias av de sju faserna hos de sju Kyrkorna. Betydelsen förklaras i uppsatserna om Nymånadsdagarna. Förklaringen för symboliken hos högtiderna upprepas (åter citerad nedan från uppsatsen The New Moons (No. 125):

Årets lades att inledas i offermånaden vilken representerade Påskoffret av Messias. Denna månad inledde skörden, vilken också var den första i skördeföljden, det vill säga, kornskörden. Gud fortsatte sedan processen av skördar genom varje fas vilka är tre skördeperioder. Dessa är Herrens påsk och det Osyrade Brödets högtif, Veckohögtiderna och Lövhyddehögtiden eller hopsamlandet. Veckohögtiden symboliserar Kyrkans skörd innan Messias återkomst. Detta är en pågående process.

Således inleds Pingst av en följd som följer genom de fem Nymånadsdagarna från Sivan eller Tishri, även då det är sju i följd från Nisan till Tishri. Dessa fem är stenarna som David slungade (se uppsatsen David and Goliath (No. 126)). Sardis och Laodicea är uteslutna. Sivan inleder tegelmakandet för Guds Tempel. Följden inkluderar återfödelse (Du-uzu: Tammuz), facklorna (Abu: Ab) eller Kyrkans ljus och reningen (Elulu: Elul) av de utvalda. Därav månaderna från Simanu (Sivan) till Teshritu (Tishri) är täckta i Kristen symbolism som således eliminerar den babylonska. Eldarna vid 9-10 Ab tilläts på grund av Israels avgudadyrkan av babylonskt utövande.

Månaderna är tolv inalles med en trettonde månad sju gånger under nitton år. De nitton åren utmärker en fullständig cykel. Denna period bestäms av månaderna själva, allt eftersom de roterar genom årstiderna. Det är nitton år i cykeln. Offren är femtiotvå Sabbater, sju Heliga Dagar plus tolv Nymånadsdagar och Skördeoffret (Adar II inträffar sju gånger varje nittonårscykel). Hornstötarna är förstås ett dubbelt offer, som både en Nymånadsdag och en högtid (4 Mos. 29:1-6).

Skördeoffret, när det ses tillsammans med högtiderna och Nymånadsdagarna, har en stor betydelse vilket behandlas i uppsatsen The Harvests of God, the New Moon Sacrifices, and the 144,000 (No. 120). De interkalendariska månadernas förhållande har en relation till Guds styre inom Israel och även i det himmelska systemet, som framgår i uppsatsen The New Moons of Israel (No. 132). Alla av Guds handlingar i skapelsen är behandlade i symboler som speglar inte bara i himlarnas rörelser utan också utgivandet av organisationen och ansvaret för Israel. Israel både som nation och Kyrkan inom förbundet är bestämt på dessa förhållanden (se uppsatsen The Covenant of God (No. 152)).

Citatet från (No. 125) fortsätter:

Förhållandet bestäms av funktionen hos de interkalendariska månaderna så som de inträffar inom de tolv normala månaderna. Israel representerar detta system genom stammarna. Israel har tolv stammar. Dessa är, från norr: Dan, Asher Nafhali, Juda, Issaskar, Zebulun, Reuben Simeon, Gad, Efraim, Manasse, Benjamin (se 4 Mos. 10:11; jfr. Hes. 1:4 ff.). Levi stam är koncenterad vid eller kring tabernaklet. Det är alltså tolv stammar men Josef har förstfödslorätten och den är effektivt sett uppdelad i två delar med Levia stam uppgivande sin del för att utföra funktionen som prästerskap. Således var ritningen för funktionerna för det fysiska Israel uppsatt i stjärnrna vid skapelsen. Adar II representerar prästerskapet som den trettonde månaden och stammen. Denna månad infaller sju gånger i en cykel.

Denna cykel representerar Guds sju andar då de utför sina förpliktelser under änglarna av de sju Kyrkorna. Detta problem kan inte lösas eller förstås utan förståelsen för Nymånadsdagarna.

Nymånadsdagarna var centrala i systemet för dyrkan så som den framlades i den hebreiska kalendern. De var tvungna att hållas korrekt, och förståelsen för dem var central för förståelsen av Frälsningsplanen. Det Israelitiska systemet avföll och blev kontinuerligt underminerat. Varje gång blev det tvunget att återupprättas av en utsedd företrädare för Gud. Det var många upprättanden och många sönderfall i bestämmandet av ordningen.

Vi kan se att Nymånadsdagarna var den centrala utgångspunkten för beräkningen för den religiösa kalendern. Detta föll till missbruk många gånger. Den sista och kontinuerliga tiden för Juda var under Rabbi Hillel II år 358 då Sabbaterna hade blivit så otympliga genom introduktionen av traditionerna, att hela systemet för beräkningar var tvunget att ändras, för att göra det möjligt att hålla traditionerna som upprättats av fariséerna. Iakttagelserna gjordes till instrument för att kontrollera Nymånadsdagarna så att traditionerna kunde hållas. För att kunna kontrollera människorna som annars kunde utmana deklarationen av Nymånadsdagarna, så infördes andra restriktioner, som vem eller vilka som kunde vara pålitliga vittnen om nymånen. Kvinnor eliminerades som vittnen, så var fallet även med kategorier av människor som kunde vara oberoende observatörer, så som duvhållare (se Mishnah för kategorierna).

Låt oss se på kommentarerna rörande den historiska hållningen från uppsatsen Nymånadsdagarna [125]:

Allmän Historisk Hållning

Nymånadshögtiden känd bland judarna som Rosh Hodesh, inträffade vid den första i månaden vid uppträdandet av den första av månens faser (Hayyim Schauss The Jewish Festivals History and Observance, övers. Samuel Jaffe, Schocken Books, New York, 1938, sid. 275). Det är således knutet till uppträdandet av nymånen.

Det fanns en tid når Rosh Chodesh var en större högtid, mycket viktigare än den veckoliga Sabbaten ... En orsak för dess betydelse vilade i det faktum att dateringen för alla judiska högtider berodde på Nymånadsdagen (ibid., sid. 274).

Denna slutsats är ett antagande. Bibeln visar att det var viktigt, men inte mer viktigt än Sabbaten. Det var viktigare än högtiderna som vi kommer att se.

Bibeln jämställer klart och tydligt Nymånadsdagarna med högtiderna (4 Mos. 10:10). Nymånadshögtiden var en högtidsdag och den firades dagen efter att nymånen sågs (New Catholic Encyclopedia, Vol. 10, McGraw Hill, NY, 1967, sid. 382)

I tidig rabbinsk tid fastställdes Nymånadsdagen av Sanhedrin i Jerusalem, efter att man accepterat bevisen av ögonvittnen som hävdade att de hade sett nymånen. Ibland kunde rabbinerna medvetet skjuta upp Rosh Hodesh för att förhindra Försoningsdagen från att infalla på en fredag eller en söndag. Den permanenta kalender fastställdes av Hillel II år 358 e. Kr. och denna tillhandahöll det exakta datumet för varje Rosh Hodesh baserat på astronomiska och and matematiska beräkningar (The Ency. of Judaism, Geoffery Widoger, Macmillan, NY, 1989, sid. 502).

Notera att detta var i tidig rabbinsk tid. Detta är långt efter Templets fall år 70 e. Kr. Således var den rabbinska manipulationen av Nymånadsdagarna inbäddad i Hellels kalender från år 358 e. Kr. Detta har ingen biblisk myndighet.

Här har vi bevis för det medvetna uppskjutandet före Hillelkalendern. Notera att vi inte har att göra med perioden för det andra templet utan den senare tidiga rabbinska tiden. Dock visar antagandena rörande uppskjutandet till den följande dagen hos New Catholic Encyclopedia en okunnighet angående tidpunkten för dessa uppskjutanden. Nymånanen antogs utveckla den synliga månskäran efter sex timmar från konjunktionen. Således skulle den bli förskjuten endast om konjunktionen eller den helt mörka nymånen inföll efter klockan 12.00. Denna regel fastslogs vid förskjutandet. (citatet fortsätter):

Det råder inget tvivel om att Nymånadsdagarna i antiken var åtminstone lika viktiga som Sabbaten.

Nymånadshögtiden stod i antiken åtminstone på samma nivå som Sabbate (J Wellhausen, Prolegomena to the History of Israel, 1885, sid. 113).

Nymånadsdagen var definitivt en helig tid, och var också, om vi skall tro på vissa moderna akademiker, firad på dagen efter siktandet av nymånen. Detta är en åsikt grundad på otillräcklig information som är baserad på rabbinsk propaganda. Det gjordes inte på det sättet. Den nya begynnelsen grundades på speciella offer (4 Mos. 28:11-15) över vilka hornen blåstes (4 Mos. 10:10; Ps. 81:3). Vanligt arbete utfördes inte. Kungen höll speciella högtider vid Nymånadsdagen. David nämner betydelsen i Första Samuelsboken 20:5. David skulle ha varit utebliven från hovet, för hans stol vid bordet skulle ha varit tom. De kände i god tid i förväg till den annalkande nymånen.

Första Samuelsboken 20:18 ”I morgon är det nymånadsfest”, fortsatte Jonatan, ”då märks det att du är borta när din plats står tom.

Nymånadsdagarna var alltså obligatoriska sammankomster för Israels hov, och kända i förväg. Detta gör nonsens av varje försök att tala för ett system baserat på iakttagelse. David höll Nymånadsdagarna med Sabbaterna och högtiferna med räkning i enlighet med den ordning som de befallts med (1 Krön. 23:30-31). Det fanns alltså en nummerordning från antika tider. Dessa Dagar följdes också av Salomo. Detta var en föreskrift för evigt för Israel.

Nymånadsdagarna nämns i uppräkning som viktigare än högtiderna.

Andra Krönikeboken 2:4 Nu vill jag bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn och helga det åt honom. Där skall man tända välluktande rökelse inför honom, lägga fram skådebröden och offra brännoffer morgon och kväll och vid sabbater, nymånadsfester och Herrens, vår Guds, högtider, så som det för evigt skall vara i Israel.

Nymånadsdagarna följdes, tillsammans med Sabbaterna och de fastställda högtiderna, av Elisha (2 Kung 4:23) och av Hesekiel så som det är skrivet i Herrens lag (2 Krönn. 31:3). Detta utövande fortföljdes av Esra (Esra 3:5) och Nehemja (Neh. 10:29-33). Detta utövande fortsatte fram till tiden för Kristus och apostlarna, och kalendern, inklusive Nymånadsdagarna, följdes vid Kolossae (Kol. 2:16). Syftet med kalendern när det gäller Sabbaten och Nymånadsdagarna och de fastställda högtiderna var att de skulle vara en åminnelse för Israel inför Gud och för försoning (4 Mos. 10:10, 33). Detta påbud är uppsatt i samma följd och kapitel så som Slagordningen för Israel är. Kalendern är således en integrerad del av Guds Förbund och med syftet inom Guds Plan för Frälsning.

Nymånadsdagarna måste behandlas som en dag för dyrkan och församlande, så som också Sabbaterna och högtiderna är (1 Sam. 20:5,18; Jes. 66:23; Hes. 46:1-3). Offer är inte frågan eftersom det fullföljdes i Messias. Lydnad är frågan (Jer. 7:22-24; Heb. 10:1-6).

Citatet fortsätter från (Nr. 125):

Nyåret på Nymånadsdagen den första månaden Abib var av en särskild betydelse (Ps. 81:3-5; jfr uppsatsen. The Moon and The New Year (No. 213)). Nymånadsdagen den sjunde månaden var också särskilt helgad (3 Mos. 23:24-25; 4 Mos. 29:1-6).

Andra Kungaboken 4:23 menar att både Nymånadsdagen och Sabbaten var ansedda att tillhandahålla möjlighet att konsultera profeterna, och Hesekiel utmärker Nymånadsdagen som en speciell dag för dyrkan (Hes. 46:1,3).

Psaltaren 121:6 menar att månen var kapabel att påverka individen, möjligen från dess förhållande till sinnet så som vi förstår termen mångalen (lunacy i Coxs text. övers. anm.)

[Judaica och modern Judaism tillskriver att]: Ursprungligen påstods Nymånadsdagarna inte vara fastställda genom astronomiska beräkningar, utan högtidligen proklamerade efter att vittnen hade avlämnat vittnesmål angående att månskäran åter blivit synlig. De rabbinska myndigheterna höll vid den trettionde dagen varje månad en samling med medlemmarna i det högsta rådet på en gårdsplan i Jerusalem vid namn Beit Ya'azek, där de väntade på att ta emot vittnesmålet från två tillförlitliga vittnen, därefter helgade de Nymånadsdagen. Om månskäran inte siktades på den trettionde dagen, så firades Nymånadsdagen automatiskt på den trettioförsta dagen. För att informera befolkningen om begynnelsen av den nya månaden tändes bål på Oljeberget och därefter över hela landet och i delar av diasporan.

[Det sägs sedan att] Dock, började samariterna senare att tände missledande eldar och det Högsta Rådet sände ut budbärare till grupper som flyttat långt. De judar som levde på stort avstånd från Jerusalem firade alltid på den trettionde dagen i månaden som Nymånadsdagen. Vid dessa tillfällen då de blev informerade av dess uppskjutande till den trettioförsta dagen så uppmärksammade de även denna andra dag som Nymånadsdagen (RH 1:3-2:7). Vid mitten av det fjärde århundradet hade de lärde etablerat en permanent kalender och det offentliga proklamerandet av Nymånadsdagen fortsatte inte. En relik av det ursprungliga utövandet kvarstod dock i vanan att i Synagogan annonsera Nymånadsdagen vid Sabbaten som föregick dess firande (Ency. Judaica, Vol. 12, p. 1039).

Denna process är bevis för manipulationen av kalendern av rabbinerna. Det finns ingen månad som är längre än trettioen dagar och de kände till det faktumet. Märk även John Bowmans kommentar rörande samariterna och accepterandet av denna rabbinska propagande ovan. Det urpsrungliga systemet var genom beräkning i enlighet med konjunktionen och samariterna och sadducceerna gjorde bägge detta. Märk kommentaren här att senare började samariterna tände missledande fyrbåk: varför senare? Samariterna hade inte ändrat sitt system. Det har behållits likadant för men än 2500 år oberoende av judendomen, vilken själv har förändrats avsevärt efter templets förstörelse. Det var Juda som började leka med kalendern baserat på rabbisnka traditioner som inte var tilåtna eller accepterade under tempelperioden. Manipulationen av kalendern skedde på grund av att myndigheterna inte hade utvecklat ett precist system för fastställandet av förskjutningarna för att skydda traditionerna. Detta påverkade antalet trettiodagars månader som ingick i året så som vi kommer att se senare. En sådan effekt blev oigenkännlig och oförenlig med de antika traditionerna.

Nymånadsdagarna är inte omnämnda i Tredje Mosebok 23 för att det inte är en komplett lista av dagarna för dyrkan för Israel och den Heliga kalendern. Fjärde Mosebok 28 och 29 är den enda kompletta listan av dagarna för dyrkan. Dagen för offrandet av kärven är inkluderat i Tredje Mosebok 23, trots att det inte är en Helig Dag, för att det än en intregrerad del av det Osyrade Brödets högtid och är den primära delen av Guds Skörd. Sädeskärveoffrandet måste hållas lika väl som högtiderna (jfr. uppsatsen The Wave Sheaf Offering (No. 106b).

Det kan ses av historien att den moderna judiska kalendern inte hade påbörjats att fastställas förrän mitten av det fjärde århundradet, enligt judiska myndigheter. Detta blev sedan än mer manipulerat och ändrat fram till det elfte århundradet. Den exakta beräkningen av Nymånadsdagarna tog bort varje osäkerhet i beräkningen, eller det internationella firandet av Nymånadsdagarna.

Den antika judiska proceduren var således att när Nymånadsdagarna inte kan följas på den dag på vilken de infaller, till exempel då den infaller vid dagsljus, så skall den iakttas den följande dagen. Detta är i verkligheten ett bedrägeri eftersom Nymånadsdagen faller i denna kategori som regel. Detta är även den regel som introducerades vid den tidiga tiden efter Templet för iakttagandet av Nymånadsdagrna. Det har ingenting att göra med beräkningen av Moladen för Tishri, som upprättades från det fjärde århundradet under Hillel II. Nyligen har detta degenererat ytterligare så som var förklarat i uppsatsen Nymånadsdagarna [125]. Fortsatt citat:

Det blev på modet med sociologins anländande och studierna av religionsutveckling att behandla de bibliska kraven på Sabbaterna och Nymånadsdagarna som konkurrerande element för lojaliteten hos de hebreiska folken – Nymånadsdagarna behandlades som spår av lämningar av kulten för dyrkan av Månguden. Schauss hade denna syn då han skrev The Jewish Festivals (sid. 274). Han behandlade och Moseböckerna som om de vore skrivna i två omgångar, den äldre skriven före den babyloniska exilen, och den senare delen efter återkomsten. Han hävdar att den äldre delen inte nämner högtiderna. Han drar denna slutsats av det faktum att Nymånadsdagarna inte nämns i Andra Mosebok 23:14-19; 34:17-26; Femte Mosebok 16, och inte heller i Tredje Mosebok 23. Han drar då slutsatsen att Fjärde Mosebok måste vara en senare del. Han framlade inga bevis för denna slutsats. Denna sorts argumentation är typisk för moderna apologister. Den sanna orsaken för denna situation är att återkomsten från exilen inte satte i kraft en fullständig återupprättelse.

Efter åt

PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA

Guds Kalender

Veckan

Sjudagarsveckan

Månaden

Årets månader