Saturnalia

Det fanns en högtid som firades i december i Rom. Det är nödvändigt för varje förståelse av vad som händer vid jul. Den högtiden benämndes Saturnalia. Det var festivalen för Saturnus till vilken invånarna i Latium, latinarna, tillskrev jordbruket och konsten, nödvändig ett civiliserat liv (Smith’s Dictionary of Greek and Roman Antiquities, 2:a utg., London 1851, sid. 1009). Den inföll vid slutet av december och sågs av befolkningen som en tid för absolut vila och glädje. Under dess varaktighet så stängde rättsalarna. Ingen allmän handel kunde genomföras. Skolorna höll lov. Att inleda ett krig var inte fromt och att straffa en brottsling medförde förorening (ibid.). Slavar var befriade från hårda sysslor och tillåtna att bära pileus eller frihetsmärket. De gavs rätten till fritt tal och betjänades på en speciell bankett av deras mästare vilkas kläder de bar (ibid.).

Människor av all rang hängav sig själva till firandet och gladdes med presenter utbytta mellan vänner. Enkla vaxljus gavs av de fattiga till deras herrskap. Mängder av folk trängdes på gatorna och Smith säger att många av vanorna och sederna bar en slående likhet med de kring jul och de italienska karnevalerna (ibid.).

Öppet spel och vadslagning var översett av myndigheterna vilket senare även kortspel var, till och med av de mer rigida i senare tider vid julaftonen. Hela befolkningen kastade bort togan och bar endast den mindre formella rocken kallad synthesis och gick omkring med en pileus på sina huvuden. Smiths Dictionary äger att denna vana bär likheter med de dominoer, spetsiga hattar och andra förklädnader som bars vid senare tiders julfestivaler med maskerader och mimföreställningar. Cerei eller vaxljus användes troligen så som moccoli används på karnevalens sista natt. Vår tradition med juleljus härstammar troligen från denna tradition.

Slutligen, till nöje i den privata sfären, så förekom framröstandet av en ’fånkung’ som omedelbart känns igen i ceremonin kring trettondagsafton (ibid.). Vi kommer att stöta på detta igen senare.

Sir James George Frazer, säger i sin klassiska studie av magi och religion (The Golden Bough, McMillan, 1976. (I svensk översättning, Den Gyllen Grenen, Natur och Kultur Stockholm, 1994 (4 utg. (citat här av översättaren från den engelska texten hos Frazer och inte enligt den svenska översättningen, sidhänvisningar i denna text till det engelska originalet. övers. anm.)), att denna ’fånkung’ var en anspelning tillbaka på de idylliska tiderna av Saturnus styre och det tillfälliga frigivandet av slavar vid den här tiden gick tillbaka till dessa Saturnus tider då alla var fria och saker och ting var rättvisa (ibid., ix, sid. 308 ff). Romerska soldater stationerade vid Donau under styret av Maximianus och Diocletianus upptecknas (av Franz Cumont) att ha valt en ung och vacker man av dem genom lottdragning trettio dagar före festivalen. De klädde honom i kungliga attiraljer till att likna Saturnus. Han tog sig runt offentligt omgiven av ett följe av soldater och hängav sig åt sina lustar oavsett hur låga och skamliga de än var. Vid slutet av de trettio dagarna skar han själv sin strupe på altaret till den gud han personifierade. Under år 303 föll lotten på den kristna soldaten Dasius, men han vägrade att spela rollen som den hedniske guden och att befläcka sina sista dagar med depravering. Han vägrade att ge efter för hotelser från hans befälhavande officer Bassus och halshöggs följaktligen av soldaten Johannes vid Durostorum fredagen 20 november år 303 som var månens tjugofjärde dag vid den tjugofjärde timmen (Frazer, ibid.).

Denna historiska händelse har bekräftats, efter dess publicering av Franz Cumont, av upptäckten i kryptan i Katedralen i Ancona av en vit marmorsarkofag med en inskription karaktäristisk för Justinianus tid med en inskription på grekiska som i översättning lyder:

Här vilar den helige martyren Dasius, hämtad från Durostorum.

Sarkofagen hade hämtats dit från kyrkan i St Pellegrino år 1848 där den vilade under högaltaret och upptecknats finnas där år 1650 (Frazer, sid. 310).

Frazer säger att detta kastar ett nytt ljus över naturen av Herren av Saturnalia, den antike Herren för Misshälligt styre som regerade över vinterfesterna i Rom (ibid., sid. 311).

Här ser vi utsträckningen av traditionerna och inslagen av mänskliga offer sträckte sig över festivalerna i både december och vid vintersolståndet.

Dasius, den kristne, led martyrskap hellre än deltog i dessa festligheter. Eftersom Saturnus var en antik nationalgud i Latium, så förlorar sig instiftandet av Saturnalia i en avlägsen forntid (ibid.).

Det finns tre traditioner förknippade med den.

1. Det tillskrivs Janus som vid sin välgörares plötsliga försvinnande från människornas värld, reste ett altare för honom som gudom på forumet och påbjöd årliga offer.

2. Enligt Varro är det tillskrivet Pelasagis vandringar vid deras första bosättningar i Italien. Herkules sägs sedan, efter sin återkomst från Spanien ha tagit bort dyrkandet och utövandet av de mänskliga offren; och

3. Den tredje traditionen tillskriver Saturnalia till Herkules efterföljare som upprättade den efter hans återvändande till Grekland.

I båda de senare ser vi en gemensam nämnare. Praktiserandet av denna jordbruksfestival har således speciella element gemensamma med vårfestivalen Easter (hedniska påsken, övers. anm.) som vi kommer att se senare. Inslaget av mänskliga offer som är gemensamma för alla traditionerna kan även spåras till dyrkandet av Moloch som Månguden Sin samt även till Ishtar (se uppsatsen Den Gyllene Kalven (Nr. 222)). Denna offeraspekt förekom även i dyrkandet av guden Attis (se nedan).

Uppförandet av tempel i historisk tid är upptecknad, så som till exempel under Tatius styre, Tarquinius superbus, till konsultjänsten för A Sempronius eller M Minucius (497 f. Kr.) eller i det om T Larcius föregående år. Det verkar som om ceremonierna vid vissa tillfällen negligerades eller förstördes och därefter återupprättades och utökades (ibid.).

Saturnalia inföll ursprungligen på 14 Kalend Januari. När den julianska kalendern infördes förskjöts den till 16 Kalend januari vilket skapade förvirring bland de mer okunniga och Augustus påbjöd att tre hela dagar (nämligen 17, 18 och 19 december) skulle vara helgade i all kommande tid (ibid.). Någon okänd myndighetsperson lade till en fjärde dag och Caligula lade till en femte dag kallad Juvenalis. Denna föll i obruk och återinfördes senare av kejsare Claudius.

I strikt mening avsattes endast en dag till religiöst firande under republikens dagar, dock varade firandet över en mycket längre tidsperiod. Historiskt talar Livius om den första dagen av Saturnalia (Liv. xxx, 36). Cicero skriver om den andra och tredje dagen (ad Att., v 20; xv 32). Från Novius (Attelanae) användes termen sju dagar av Saturnalia och denna fras användes även av Memmius (Macrobius, i, 10) och Martialus (xiv, 72; jfr. Smith, ibid.). Martialus talar också om de fem dagarna som skapades av Caligula och Claudius.

Dessa fem dagarna hade en kalendarisk betydelse också.

1. Smith säger att i verkligheten var tre festivaler involverade i firandet över denna tidsperiod. Den riktiga saturnalia inleddes den 17 december (16 Kalend december).

2. Detta följdes av Opalia (14 Kalend Januari eller 19 december) vilken historiskt sammanföll med Saturnalia. Dessa två tillsammans varade i fem dagar. Denna högtid firades i till ära för Opis som påstods vara Saturnus maka. Ursprungligen firades de på samma dag och således är temat om Modergudinnan och älskaren tydligt i högtidens ursprung. Vi kommer att möta detta tema genomgående. Opis efterföljare visade sin vördnad sittande och berörande jorden för vilken hon var gudinna (Smith, ibid., art. Opalia, sid. 835).

3. Den sjätte och den sjunde dagen upptogs av Sigillaria vilka omnämndes för de små keramiksaker som fanns till försäljning vid tiden som leksaker som skulle ges till barn.

Således sträckte sig tiden från 17 december fram till 23 december under den julianska kalendern då presenter gavs till barnen.

Vi skall nu närmare undersöka teologin bakom dessa festivaler. Gemensamheten i traditionerna för festivalerna är alltför tydlig för att bortses.

Den Himmelska Jungfrun som Modergudinna

Frazer noterar att:

Dyrkan av Gudarnas Stora Moder och hennes älskare eller son var väldigt populär under det romerska riket (v, sid. 298 ff),

Av inskriptionen vet vi att de två [som Moder och älskare eller Moder och son] erhöll gudomlig ära inte bara i Italien, utan i alla provinser – speciellt i Afrika, Spanien, Portugal, Frankrike, Tyskland och Bulgarien (ibid.). Deras dyrkan överlevde upprättandet av kristendomen av Konstantin.

Således är inte symboliken av den Himmelska Jungfrun och det nyfödda barnet som paraderas på årlig bas av kristet ursprung. Vi kommer att se mer av detta senare.

Frazer noterar att Symmachus skriver om den Stora Moderns högtid. Under Augustinus dagar så paraderade fortfarande hennes kvinnliga präster gatorna och torgen i Kartago, och likt medeltidens tiggarmunkar bad om allmosor av de förbipasserande (ibid., jfr. S Dill Roman Society in the Last Century of the Western Empire, London, 1899, sid. 16; och Augustinus City of God, vii, 26).

Grekerna å andra sidan förkastade de mer barbariska riterna till förmån för de liknande men mer stillsamma riterna i dyrkan av Adonis (ibid.).

Frazer säger att samma delar som chockade och avskräckte grekerna var vad som attraherade romarna och barbarerna i väst (ibid., sid. 298-299).

De extatiska orgierna som misstogs för gudomligt inflytande, skadandet av kroppen och tesen om en pånyttfödelse och förlösning av synden genom blodsspillan, har samtligt sitt ursprung i barbari (ibid.).

Frazer menar att deras sanna karaktär ofta maskerades under till anständighet under en slöja av liknelser och filosofisk tolkning, vilket drog de mer kultiverade till ting som kanske annars skulle ha fyllt dem med skräck och avsky. Modern pingströrelse drar sin påverkan och inspiration från föreställningarna bakom dessa religiösa festivaler.

Religionen om den Stora Modern var endast en av en mångfald av liknande orientaliska trosriktningar som spreds över det romerska imperiet och trängde sig på européerna. Enligt Frazer så undergrävde detta gradvis hela den grundläggande väven i den antika civilisationen.

Hela grekiska och romerska samhället var grundat på konceptet om underordnande för individen under staten och ens hela liv var hängivet samhällets fortlevnad. Om någon drog sig undan från gudomliga offer så föreföll det aldrig någon att de skulle handla av annat än av själviska, onda och fega avsikter. Österländsk religion lärde ut i motsats till denna doktrin.

Den framhävdade föreningen mellan "Själen" och Gud och dess eviga frälsning som de enda syften med existensen och i jämförelse var framgången och till och med existensen av staten helt obetydliga.

Den ofrånkomliga följden av denna själviska och odödliga doktrin var att dra individen mer och mer ifrån den offentliga tjänsten och fokusera i individen ett förakt för det rådande livet.

Det felaktiga användandet av dessa mysteriedoktriner eller österländska religioner och deras tillämpning i gnosticism, när de placerades i den bibliska berättelsen om Guds Stad som ett andligt edikt, skulle komma att få katastrofala följder för samhällets ordning. Effekten skulle komma att lätta på banden för familjen och staten och till att upplösa statens politiska omfattning. Samhället började återfalla till sina individuella delar och därigenom till barbari. Civilisation är endast möjlig genom aktivt samarbete av individerna och underordnandet av individens intressen under det hos en gemensam nytta (ibid., sid. 301).

Folk vägrade försvara sina länder och till och med att försäkra fortlevnaden av deras egen art i asketiskt celibat (ibid., se även uppsatserna Vegetarianism och Bibeln [183] samt även Vin i Bibeln [188]).

Frazer menar att denna besatthet varade i tusen år. Han anser att det endast förändrades vid slutet av medeltiden i och med återinförandet av den romerska lagen, av den aristoteliska filosofin och av den antika konsten och litteraturen till vettigare och mer manlig syn på världen. Faktum är att om den sanna bibliska modellen skulle införas så skulle inga sådana problem ha existerat. Problemet uppstod ur orientaliska mysterier som i kombination med det gnostiska systemet är mer förhärskande idag. Frazer menar att vågen av denna österländska invasion hade vänt till slut och var på väg att ebba ut. Han hade fel i detta hänseende trots att han också erkänner att dåligt styre och ett ruinerande ekonomiskt system är två större orsaker vilka slår ned civilisationer så som de gjorde med det turkiska Ottomanska riket under hans dagar.

Vi skall se på effekterna av religionen om den Stora Modern och Mithrassystemet och dess anpassning under gnostisk påverkan på kristendom för att se att det fortfarande finns där, lika starkt som någonsin i mer sofistikerade former. Ändå är mycket av dess traditionella fällor desamma.

Mithras

En av de gudar som tävlade om dyrkan i väst var den persiska gudomen Mithra.

Den otroliga populariteten hos denna kult skall inte underskattas. Monument dedicerade till detta system finns spridda över hela det romerska riket och över hela Europa (en karta över monumentens utbredning återfinns i David Ulansey The Origins of the Mithraic Mysteries, Oxford, New York, 1989, sid. 5).

Detta var en hemlig kult vilkens mysterier aldrig skrevs ned och därför är lite känt exakt om deras ritualer förutom vad vi kan sluta oss till från dess helgedomar och platser för dyrkan. Vi känner dock till att de hade två former av dyrkan. Den privata och hemlig formen var Mithraism. Den offentliga formen var dock Elagabalism och vi känner till mer av dess system av detta. Båda var baserade på Soldyrkan.

Mycket av dess religion liknade religionen om Gudarnas Moder och också det som senare skulle komma att uppfattas som kristendom (jfr. Frazer, ibid., sid. 302).

Likheten slog även de kristna lärde själva och det förklarades för dem som djävulens verk, genom att djävulen förfalskat en version av den sanna läran (ibid.). Tertullian förklarade hur fastorna för Isis och Cybele liknade kristendomens fastor (De jejunio 16).

Justinus Martyren förklarar hur döden, återuppståndelsen och uppstigandet av Dionysius, Perseus jungfrufödsel, och Bellerophons uppstigande på Pegasus var parodier på sant kristna historier skrivna av demoner i förväg, ända till historien om Kristus ridande på en åsna som fanns i Psaltaren som en profetia (jfr. Apol., i, 54).

Konflikten mellan mithraismen och kristendomen var så stor för en tid att utgången hängde och vägde. Faktum är att resultatet avgjordes genom upptagandet av deras traditioner och vanor och att ge dessa kristna namn. Den enskilt viktigaste reliken för denna hedniska synkretism är den om julen vilken Frazer säger att Kyrkan verkar ha lånat direkt från sin hedniska rival (sid. 303).

Armen blev hängivna till Mithras och det är uppenbart från uppteckningar rörande dasius att Saturnalia hölls i samverkan med dyrkan av Mithras. Således föregick Saturnalia helt enkelt festivalen och högtiden för vintersolståndet och blev en del av det.

Julen och den Himmelska Jungfrun

I den julianska kalendern ansågs 25 december som vintersolståndet (Frazer, ibid., sid. 303; jfr. Plinius Natural History, xviii, sid. 221). Det ansågs som solens födelse eftersom solens dagar började bli längre och längre och dess kraft tilltog efter den vändpunkten för året.

Födelseritualen, menar Frazer, så som den firades i Syrien och Egypten var otrolig. Firarna drog sig tillbaka in i speciella helgedomar från vilka de vid midnatt upplät ett högt skrik: Jungfrun har framfött! Ljuset blir starkare! (ibid., jfr. Cosmas Hierosolymitanus, se fotn. 3 till sid. 303).

Egyptierna representerade till och med den nyfödda Solen genom en avbild av en nyfödd som, på hans födelsedag (vintersolståndet), de bringade fram och uppvisade för sina dyrkare (ibid., jfr., Macrobius Saturnalia, i, 18, 10).

Frazer säger:

Utan tvekan var Jungfrun, som befruktades och födde en son den tjugofemte december, ursprungligen den stora orientaliska gudinnan som semiterna kallade för den Himmelska Jungfrun eller enbart den Himmelska Gudinnan; i semitiska områden var hon en form av Astarte (ibid., anm. Franz Cumont s.v. Caelestis i Pauly-Wissowa’s Real-Encyclopädie der classischen Altertumswissenschaft, v, 1, 1247, sqq).

Detta är ursprunget om doktrinen om den eviga oskulden hos Jesu Kristi moder. Den har ingen grund i Bibeln eller i fakta. Kristi moder hette inte Maria (Mary i engelskan i Coxs original, övers. anm.) och Bibeln är klar och tydlig över att hon födde andra barn. Vi återkommer till denna myt senare.

Legenden om de tre kungarna

25 december var en antik högtid för soldyrkande och de tre kungarna som förknippas med det verkar inte vara besläktat med de vise männen från östern i den bibliska berättelsen utan till en möjligtvis äldre tradition besläktade med de så kallade tolv dagarna av julen. Följden av tolv dagar associeras med de tre kungarna i Frankrike, Spanien, Belgien, Tyskland och Österrike. Deras namn är Caspar, Melchior och Balthasar. I Tyskland och Österrike är det känt som de Tre Kungarnas dag (Dreikonigstag) och i Frankrike som Kungarnas festival (Fête des Rois). Kungarna går runt i vissa områden representerade av utklädda människor som sjunger och ber om gåvor i hushållen. Det anges ha en kristen grund men det finns ingen grund i Bibeln för antagandet att det skulle vara tre personer (annat än de tre sorternas gåvor) eller att de var kungar. De upptecknas vara magi eller vise män. Detta verkar ha en annan grund (jfr. Frazer, ix, sid. 329). Från vanorna i France-Comte samt även Vosgesbergen, antas Melchior ha varit en svart kung och ansiktena på de pojkar som spelar honom svärtas (ibid., sid. 330). Dessa tre åkallas för helande med ritualer som innehåller tre naglar placerade i jorden. Detta har en smak av det treeniga systemet av kelterna i Frankrike långt innan det kristna systemet.

I Tjeckiska och Tyska Böhmen finns ritualer med desinficering genom ångning, rökelse och kryddor som används på den tolfte dagen. Initialerna C.M.B (Caspar, Melchior och Balthasar) tillsammans med tre kors skrivs på dörrar efter rökningen för att skydda gentemot ond påverkan och infektionssjukdomar. De åkallades under orden ’be för oss nu och vid timmen för vår död’.

Misstyrets Herre och Bönkungen

Även i denna tradition ser vi Herren för Misshagligt styre stiga upp bland traditionerna. Den fullständiga utsträckningen av tid för detta var från Allhelgonaafton (31 oktober, aftonen före Alla Helgons dag) fram till Kyndelsmäss (2 februari). I allmänhet var den dock begränsad till julens tolv dagar, kallade de tolv nätterna. Misstyrets Herre valdes ur Monarkens Hov i England vid varje av dess kontor i landet. Denna Misstyrets Herre valdes också vid Merton College Oxford som Bönkungen (jfr. Frazer, ix, sid. 332).

Dårarnas festival

I Frankrike var motsvarigheterna till Misstyrets Herre maskerade som ’fån’präster, biskopar, ärkebiskopar, påvar och abbotar. Denna dag kändes som Dårarnas Festival och hölls antingen på juldagen, St Stefans dag (26 december), nyårsdagen eller trettondagen beroende på plats.

Vid dessa tillfällen förekom parodier av de mest högtidliga ritualer hos kyrkan där präster bar masker och ibland kvinnokläder och dansade in i kören och sjöng obscena hymner; lekmän förklädda till munkar rörde sig bland prästerskapet och altaret ändrades till ett utskänkningsställe där diakonerna och underdiakonerna åt korv och blodpudding och spelade tärning och kort under näsan på de firande. Rökelsekaren var fyllda med bitar av gamla skor som fyllde kyrkan med en dålig stank.

I vissa områden i Frankrike, till exempel i Autun, leddes en åsna in i kyrkan där en parodi på mässan hölls över den. En regelrätt latinsk liturgi sades över den och den firande prästen uppgav en åsnas gnäggande (Frazer, sid. 334-335).

I Beauvais den 14 januari red en ung kvinna med ett barn i sina armar på ryggen av en åsna enligt påståenden i imiterande av flykten in i Egypten. Hon leddes i triumf från katedralen till St Stefanskyrkan där hon och åsnan placerades på den vänstra sidan av altaret. En lång mässa uttalades bestående av bitar lånade hämningslöst från många gudstjänster genom året. Sångarna släckte sin törst i omgångar, vilket även församlingen gjorde och åsnan utfordrades med mat och vatten. Efteråt leddes åsnan från utsidan av altaren till insidan och hela församlingen, prästerskapet och lekmännen dansade kring den och gnäggade likt åsnor. Efter vesper fortskred en stor procession till en teater mitt emot kyrkan där de såg fräcka farser.

Allt detta liknar ritualerna i Nordafrika av de kvinnligt utklädda prästerna i systemet kring Modergudinnan och Saturnalia. Frazer säger att det inte finns något direkt bevis för att den ena härrör ur den andra, men Saturnalia, med sina tillåtna utsvävningar och handlingar som karaktäriserade det och det tillfälliga styret av en ’fånkung’ gör att det verkar vara så (ix, sid. 339). Dessa traditioner hölls fram till artonhundratalet då det Viktorianska England och Napoleons Frankrike i följden efter revolutionen avskaffade dem i viss mån. De ersattes som vi skall få se med andra former av samma felaktigheter. Mycket av den moderna dårskapen härrör från USA och dess kommersialism.

Tolva dagar av jul, kakor, böner och pengar
Bönkungen är också förknippad med Dårarnas Festival i Frankrike och det finns en mer uråldrig betydelse i den. Dårarnas Festival pågår fram till den Tolfte Dagen av Jul (trettondagen i Sverige eftersom man här inte inleder julfirandet på julens första dag, juldagen, utan dagen innan, övers. anm.) (Den Tolfte Natten är natten den 6 januari). Aftonen, som är den 5 januari och således markerar trettondagsfirandet den 6 januari slutet på de två perioder av förkristna festligheter som är förknippade med Saturnalia och Soldyrkansystemet som inleds med vintersolståndet den 25 december och fortsätter fram till den 5 januari.

I vissa områden har kungen en drottning till hustru vilka båda har en jordbruksbetydelse och som även verkar vara relaterade med riterna för Saturnalia. Kungen och drottningen utväljs genom lottdragning den Tolfte Natten (Trettondagen, den 6 januari) eller på aftonen till den högtiden den 5 januari. Detta var vanligt i Frankrike, Belgien, Tyskland och England. Det hålls fortfarande i vissa delar av Frankrike. Hovet erkände vanan och varje familj valde sin egen kung. På aftonen före festivalen bakades en stor tårta eller kaka med en böna i. Den delades i portionsbitar – en för varje medlem i familjen, en för Gud; en för den Himmelska Jungfrun och ibland en för de fattiga. Den person som fick biten med bönan utropades till Bönkung (Frazer, ix, dis. 313). Ibland placerades en andra böna i kakan för väljandet av drottningen. I Blankenheim nära Neuerburg, i Eiffel bakades en svart och en vit böna in i kakan – den svarta för kungen och den vita för drottningen. I France-Comte brukade de lägga så många vita bondbönor i en hatt som det var personer närvarande. Två färgade bönor inkluderades och allt drogs slumpmässigt av ett barn. De som fick de färgade bönorna blev kung och drottning.

I England var det vanligt att lägga en böna i hatten för kungen och en ärta för drottningen. Dock blev endast kungen vald genom lottdragning i vissa områden och han valde sedan sin drottning själv. Ibland var ett mynt ersättning för bönan i kakan. Denna tradition följdes i södra Tyskland så tidigt som vid den första halvan av femtonhundratalet. Detta anses dock av Frazer att vara en variant på den tidigare bönan. Det visar tillräckligt klart att traditionen att placera mynt i julpuddingen härstammar från denna vana från gamla tider (i Sverige skall jämföras med mandel eller kanelstång i julgröten till exempel, övers. anm.).

I Frankrike placerades det unga barnet under ett bord. Det tilltalades som Phoebe eller Tebe och det svarade på Latin Domine. Bitarna av kakan delades ut enligt barnets direktiv. Etymologin har blivit tillskrivet till Apollos orakel av vissa forskare. Frazer tror att det kan vara härrört helt enkelt från ordet för böna (Lat. faba, Fr. fève).

Varje gång kungen eller drottningen drack så skrek sällskapet att kungen eller drottningen drack också gjorde de alla likadant. Var och en som misslyckades att göra det fick sina ansikten svärtade av korkar eller sot eller bottensats från vin. I vissa delar av Ardennerna var vanan att sätta stora pappershorn i håret och sätta stora glasögon på deras näsor. Dessa bars till festivalens slut. Detta är troligen ursprunget till Dummerkåpan.

Detta firas fortfarande i norra Frankrike där en miniatyrfigur av porslin ersätter bönan och denna dras av ett barn. Om den dras av en pojke så väljer han sin drottning; om den dras av en flicka så väljer hon sin kung. Dessa kungar och drottningar placerar vita kors på takbrädorna till husen för att skydda mot elaka vättar och väsen, häxor och otyg. Det fanns dock en mer allvarlig betydelse för vissa i ämbeten. I Lorraine sades höjden på hampan kunna bestämmas av höjden på kungen och drottningen. Om kungen var den längre så skulle den hanhampan bli högre än honhampan och vice versa. I Vosgesbergen på gränsen till France-Comte, utövades dans på taken för att få hampan att växa hög.

I många områden togs bönorna som användes i kakorna för att bli välsignade av prästerskapet och spådom användes på trettondagen för att bestämma den månad under året som priset på vete skulle bli som bäst.

Traditionen att tända eldar genomförs fortfarande i vissa områden och, vid tiden som Frazer skrev, så genomfördes det fortfarande i Montagne du Doubs på trettondagsafton (ix, sid. 316). Detta framgick vara för att försäkra fruktbarheten hos grödan. Det verkar finnas ett klart, om än avlägset, släktskap med de hedniska julfirandet (Yule, övers. anm.)

Medan eldarna brann dansade folket kring dem och sjöng Gott år kom tillbaka, Bröd och vin kom tillbaka!

De unga i Pontarlier bar facklor över de sådda markerna skrikandes couaille, couaille, blanconnie; vilkets innebörd har gått förlorat i svunna tider.

I Bocage i Normandie, på samma dag, är det fruktträden som eldas. Dessa skimrande ljus och eldar finns överallt när bönderna firar Ceremonierna över Mullvadarna och Åkersorkarna (Taupes et Mulots). Byar tävlar i storlek på eldarna och skogar och häckar kammas igenom efter material för eldarna. Fälten genomsöks i jakt på mullvadar och åkersorkar och således, tror de, skall de försäkra att skörden blir större till hösten.

Eldarna på trettondagsafton hade man också i Ardennerna. Det är bra att här se vanorna när det gäller högtiderna för gudinnan Hekates i i Rom och Europa i allmänhet och fälten och de kors som fanns involverat i det (jfr. uppsatsen Korset: dess ursprung och betydelse [039]).

Liknande traditioner med eldar som tänds finns i Storbritannien i Gloucester och i Hertfordshire med tolv eldar vid slutet av tolv odlingsområden (Gloucester) som skapas för att skydda mot mögel och svampangrepp i vetet. Det finns en trettonde större brasa som tänds i båda fallen – i det senare på en kulle (Frazer, ix, sid. 318).

Traditionen om att tända tolv brasor av halm ich dricka skål i cider eller öl kallas för Wassailing och är väldigt gammal. Oxen skålas även i denna underliga ritual i vissa områden med en kaka placerad på hornen till ledaroxen och kastas sedan genom kittling av oxen.

Förklaringen till traditionen att tända eldar och speciellt denna största återfinns i undersökning om vanan inte bara i Storbritannien och Frankrike, utan även i Makedonien. Den större elden är för att bränna häxorna och allt det onda som stryker över fälten under natten. De kallas av makedonierna för karkantzari eller skatzanzari. De besegras genom bindandet av ett halmrep. De återfår sin mänskliga skepnad under dagen. Över julens tolv dagar måste de besegras genom en hård ansträngning. Vissa platser börjar på julafton och på andra så fortsätter det, eller sker på trettondagen.

På julafton bränner vissa människor karkantzari genom brännandet av järnekskvastar som kastas ut på gatorna vid tidig skymning. Här har vi återigen referenser till druidernas Yule-festivaler. De senare ekkvastarna var lämningar av den tidigare vedbränningen.

På Irland satte de upp kornkärvar. Detta gjordes i Roscommon där de höll trettondagen vilket är den gamla juldagen som är större än juldagen själv (Frazer, ix, sid. 321).

De satte upp tretton ljus i kärven, tolv mindre och ett större i mitten och tillskrev dem till apostlarna vid den sista måltiden; men detta sker vid jul och inte vid påsken. Tretton ljus döpta efter varje familjemedlem (eller släktingar för att komma upp i rätt antal) placeras i högar av kodynga och bränns för att bestämma livslängden för varje person (ix, sid. 322).

Ursprunget för ljusen

Användandet av ljus går tillbaka till den antika Aryanska religionen, som använde dem vid julceremonien (Yule) för att jaga bort gudarna för åskan och stormen (Frazer, x, sid. 264 (not 4) samt även sid. 265). De tändes och bands till den heliga eken (ibid., ii, 327).

I vissa områden (Ruthenien och i Europa i allmänhet) användes de av tjuvar och rånare för att framkalla sömn hos deras offer (Frazer, i, sid. 148-149) och i detta fall tillverkades de av mänsklig talg (ibid., i, sid. 236). Delar av den mänskliga anatomin användes även som ljus eller mänskliga ben som var fyllda med talg gjort av fettet från hängda människor (ibid., sid. 149). Ibland tillverkades ljus från fingrar från nyfödda barn, eller, vilket de föredrog, ofödda barn. Så sent som vid sextonhundratalet i Europa brukade rånare mörda gravida kvinnor för att kunna ta ut sådana ljus från den mördades livmoder (ibid.).

Ljus brändes för att jaga bort häxor. De inträdde i kristendomen genom den katolska eller ortodoxa kyrkan (jfr. Frazer, ibid., i, sid. 13).

Den antika aryanska traditionen fortsatte bland germanerna som tändande av eldar som stora brasor vid Easter (den hedniska påsken, övers. anm.) och utskickandet av pinnar för att tända eldar vid varje hem för att jaga bort gudarna för åska och storm. Vanan introducerades i katolicismen som påskljuset. Detta stora och ensamma ljus tändes vid den hedniska påsken på lördagskvällen före påsksöndagen och därefter tändes alla kyrkans ljus på det. Detta fortsatte under året fram till nästa påsk då ett ensamt påskljus tändes igen.

Vanan att tända jus verkar ske kvällen före solens dag som en del av det gamla systemet för soldyrkan.

I Templet brändes rökelse. Ljus tändes inte annat än som Menorah.

Denna tradition att bränna ljus liknade den som fanns i Saturnalia. Vi vet från Baruks bok 6:19 ff att vanan att tända ljus inför avgudabilder som överdragits med ädla metaller var en babylonisk sed. Seden att tända många ljus inträdde troligen till judendomen från den babyloniska ordningen. Vi kommer att behandla detta mer i detalj senare i delen om Easter (påsken, övers. anm.).

Menorah var sjuarmad och befalld av Gud för Templet. I Salomos Tempel fanns det tio bord med sju ljus som symboliserade Elohims Råd av vilket Sanhedrin var en kopia. De nio grenarna ges en mystisk symbolik. Det finns ingen biblisk auktoritet för dem.

Väder

Vädret för de tolv dagarna för jul sas avgöra vädret för det kommande året. Det baseras på vad som verkar vara en form av antik zodiakisk uppdelning av de tolv dagarna till fyra kvadranter om tre dagar per kvadrant.

Detta gjordes på de brittiska öarna och det utsträcktes genom Tyskland och Österrike in i västra Europa. Av vädret för var och en av de tolv dagarna var det möjligt att förutsäga vädret för det var och en av de kommande månaderna under året. Det ansågs vara fullt riktigt och gällde även för trettondagen (den tolfte dagen, övers. anm.) själv då vädret för varje tima skulle förutspå vädret för motsvarande månad. Dagarna var således ett system för spådom för det kommande året i dess jordbruksmässiga aspekter.

I Schwabien (Schwäbischen, övers. anm.), kallades dagarna för de tolv lottdagarna. Mer exakt spådom bestämdes genom att göra tolv cirklar som indelades i fyra kvadranter. Varje kvadrant representerade en kvarts månad. Dessa ritades på papper och hängdes upp över dörren. Allt eftersom varje av de tolv dagarna passerade från jul till trettondagen så skuggades vädret för varje kvarts dag och vädret för varje kvarts månad bestämdes. I Schweiz, Tyskland och Österrike genomfördes detta med viss variation. På julen, nyårsdagen eller på en anna av de tolv dagarna så delades en lök i två delar och skalades i tolv skikt som var och en ströddes med en nypa salt. Av fukten som fanns kvar i dem nästa morgon ansågs det som möjligt att bestämma vädret för nästa års kommande månader.

Detta var inte slutet till de germanska stammarna eller teutonerna – det återfanns även i Frankrike bland kelterna i Bretagne och i Skottland. I Bocage i Normandie, spåddes temperaturen för året genom temperaturen för de tolv dagarna. Detta ansågs mer riktigt än förutsägelserna i Double-Liégois. I Cornouaille, Bretagne, bestämdes dagarna från julen till trettondagen – varande de sista sex dagarna i december och de första sex för januari. I andra delar av Bretagne och i Skottland bestämdes de tolv dagarna från den 1 januari. De kändes i Bretagne som gour-deziou eller manliga dagar. Det sägs korrekt betyda de extra dagarna eller tilläggsdagarna. Detta koncept tar oss tillbaka till ett annat koncept om kalendern och de fem extra dagarna för året.

Skottarna bestämmer genom sin almanacka, från den sista dagen i december eller den första dagen av januari (beroende på plats) vädret för det kommande året av det för de tolv dagarna för julen. Således bestäms januaris väder för vädret den 31 december och så vidare som en ofelbar regel.

Kelterna i Skottland som annorstädes i Frankrike är av delad uppfattning om början av dagarna antingen vid jul på 1 januari eller den 31 december. Frazer anser detta som en viktig indikator på ursprunget för tron (ibid., ix, sid. 24).

Detta koncept är mycket gammalt och återfinns hos aryanerna från den vediska tiden i Indien. Detta föregår Kristus med många århundraden.

Även de verkar ha gett dagar under midvintern en särskild helig karaktär då de tre Ribhu eller årstidernas andar vilade från sitt arbete i solgudens hem och dessa tolv dagar kallade de ‘en bild eller en kopia av året’ (Frazer, ix, sid. 324-325).

Frazer följer A Weber i denna förklaring till de gemensamma synerna mellan öst och väst (jfr. fotn. 3 till ix, sid. 325).

Systemet var således ett antikt system från Aryanerna som invaderade och erövrade Indien från stäppen med användandet av järnålderssaker och tämjda hästar omkring år 1000 f. Kr.

Deras släktingar tog samma högtid västerut in till Europa. Dessa rörelser är del av spridandet av mysterierna för det gamla babylonska systemet som fanns sin väg till de nomadiska shamanerna. Denna religion var animism.

Antika kalendersystem

Uppdelningen av de tolv dagarna kom från den gamla aryanska kalendern som var uppdelad enligt månens faser och inte solens. De olika Indo-ariska språken har namn för månaderna som namnen för månen. Månaderna alternerar mellan tjugonio och trettio dagar varannan månad. Dessa dagar blir vid femtionio gånger sex tillfällen kortare än det verkliga solåret av närmast tolv dagar (elva och en kvarts dag).

Detta verkar ha varit en interkalation för att justera månåret efter solåret vilket var en förvridning av det riktiga interkalationssystemet som antogs av hebreerna och assyro-babylonerna och grekerna och romarna. Det verkar således ha varit en förvridning av soldyrkan från de tidigaste dagarna av rörelser för stammarna i Mellersta Östern. De keltiska hittiterna, som var de första att flytta in till Europa, tog systemet med sig och dess implementation förstörde följande kolonisation från de assyriska omflyttningarna och rörelserna för den Parthiska och Gotiska horden.

Vi känner numera till mycket mer om kalendersystemt i bruk i Europa och midvinetrsolståndet i dess användning i Europa och storbritannien. Cirklarna skapades för att bestämma midvintersolståndet exakt på midvinterdagen. De tolv dagarna var skiljda från de fem dagarna och de verkar ha varit tillagda olika, till eller i kombination, i olika områden.

Det verkar som att de fem extra dagarna för året som gjorde de 365 dagarna, över de 360 dagarna som ansågs vara det normala året, är en väldigt uråldrig tro och ett system för interkalendarisk utövning, som människor, från mayaindianerna från Yucatan till Egypten och dess pyramider, ansåg meningslösa för religiösa och civila syften och inte gjorde någonting på dessa dagar.

Detta kan även utgöra en viss grund för utövandet. Texten i pyramiderna nämner uttryckligen de fem dagarna som är över året som bestod av tolv månader om trettio dagar (ibid., sid. 340). Aztekerna och det amerikanska systemet har däremot arton månader om tjugo dagar och följde således inte något månårssystem. De fem dagarna ansågs på grund av dess matematiska betydelse och värde i uppdelningen av kalendern att vara meningslösa och föremål för inget arbete och en allmän leda för samhället. Detta hade ingen relation till det hebreiska profetiska året om tolv trettiodagars månader vilka symboliserar en idealisering av den verkliga rörelsen hos den sanna interkalendariska nittonårscykeln. Denna religiösa symbolik och struktur finns beskriven i Bibeln.

Följden av fem dagar var förhöll sig till kalendern i bruk hos system sol följde eller dyrkade solen. De tolv dagarna var en justering av månåret till solåret vilket man kan förvänta sig finna i det äldre Mån-Sol-Morgonstjärnesystemen vilka var vanliga vid tiden för utvandringen (Exodus (se uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).

Solguden

25 december förknippades även med Mithras, eftersom han var solguden.

Den katolske liturgisten Mario Righetti (tillsammans med Duchesne samt även Cullman) ansåg att:

Efter freden för Kyrkan i Rom, befanns det passande (sic), för att skapa en acceptans för tron hos de hedniska massorna att instifta den 25 december som högtiden för den tillfälliga födelsen av Kristus, för att avleda dem från den hedniska festen, firad på samma dag i ära till den "Oövervinnliga Solen" Mithras, erövraren över mörkret (fotn. 74, II, sid. 67 citat även i Bacchiocchi, From Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rom, 1977, sid. 260).

Således var Mithras guden för festivalen och högtiden för vintersolståndet den 25 december, vilken omedelbart följde vidare från Saturnalia. Med denna gudom ser vi söndagsdyrkan träda fram i Rom.

Dedikationerna till Mithra var som Soli invicto Mithrae eller den oövervinnerlige solen – Den oövervunne eller icke erövrade solen som Frazer kallar det (sid. 304). Det refererades även till honom som Sol Invictus Elagabal i den offentliga formen av religionen.

Termen Fader var en rang som innehölls av prästerna till Mithra. Termen är förbjuden för kristna (Matt. 23:9). Den trädde in i kristendomen genom mysteriekulturen.

Vad som verkligen skedde var att den de ursprungliga kalenderna för det romerska systemet inledde veckan på lördag och var i bruk under de första åren av Augustus tid (år 27 f. Kr. till år 14 e. Kr.) som följer av upptäckten av kalendern i Nola (jfr. A Degrassi, fotn. 26, sid. 104; jfr. Bacchiocchi, ibid., sid. 244). Denna struktur verkar vara besläktad med Mithrassystemet (som vi känner från den epikureanska Celcus (c:a. år 140-180 e. Kr.) där solen innehade den högsta platsen på stegen för uppstigande genom de sju portarna för den mithraiska stegen från Saturnus till Solen. Detta är klassisk shamanism och utövas av animistisk religion över hela världen. I Origenus Contra Celsum, 6, 21-22 ser vi att Celsus räknar upp planeterna i omvänd ordning som möjliggör för Solen att inta den betydelsefulla sjunde positionen.

Vi ser senare detta system utveckla som den åttonde dagens symbolik i det romerska systemet för veckans början på Satrunus dag eller lördag (Saturday på engelska, övers. anm.) och slutande vid Solens dag eller söndag vilken alltid var en vilodag. Den planetariska veckan var heller inte i den accepterade ordningen för planeterna och människorna kunde inte förklara skillnaden (jfr. Plutarch Complete Works, III, sid. 230; jfr. Bacchiocchi, ibid., sid. 246).

Skillnaden kan även ses genom jämförande med ziggurat i det babyloniska systemet och de sju nivåerna för att där uppstiga till månguden (jfr. uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).

Uttalandet av Tertullian (Ad Nationes, 1, 13, ANF, III, sid. 123), försöker bestrida anklagelserna om söndagsdyrkan. Tertullian erkänner att, vid den tiden, kristna hade inlett att be böner mot östern och gjort söndagen till en dag av högtidligheter. Han förlägger genast ansvaret för söndagsdyrkan framför sabbaten hos de soldyrkande kulterna där han säger att de valde dagen som de föredrog före den föregående dagen i veckan (här Sabbaten eller lördagen) (jfr. Bacchiocchi, sid. 248–249). Dock dyrkade de både vid den tiden på den dagen så väl som på den kristna Sabbaten.

Böner till Solen i Öster

Uppenbarligen uppstod beendet av böner mot öster som böner mot Jerusalem som Irenaeus omtalar som ebioniternas seder (Adv. Her., 1,26, ANF, I, sid. 352). Vid tiden för Klemens av Alexandria och Origenes ser vid en orientering mot ljusets källa som skingrar nattens mörker trots att Klemens fortfarande nämner de antika templen (Stromateis, 7, 7, 43, GCS, 3, 32; jfr. Bacchiocchi, sid. 255).

Bacchiocchi slår fast att förknippandet av den kristna söndagen och den hedniska vördnaden för solens dag inte är tydlig före Eusebius tid (c:a. år 260-340 e. Kr.). Trots att tidigare skriftställare förknippade honom med det sanna ljuset och rättvisans sol, så gjordes inga avsiktliga försök före Eusebius att rättfärdiga söndagsdyrkan genom medel av symbologin hos solens dag (ibid., sid. 261).

Denna process inträdde i kristendomen genom medel hos den tidigare decemberfestivalen vilken ursprungligen härrörde från dyrkan av Saturnus och Opis i Saturnalia, och dess förknippande med den Himmelska Jungfrun eller Modergudinnan och hennes nyfödda barn.

Evangelierna säger ingenting angående dagen för Kristi födelse och de tidiga kyrkan firade den inte.

Vanan att fira Kristi födelse inleddes i Egypten som en utveckling av Modergudinnekulten där, och de kristna där firade denna dag den 6 januari.

Vid det fjärde århundradet så hade den blivit allmänt upprättad i Östern (Frazer, v, sid. 304). Den västra kyrkan hade aldrig erkänt den 6 januari som det sanna datumet och i sinom tid blev deras beslut accepterat av den östra kyrkan. Vid Antioka blev denna förändring inte introducerad förrän omkring år 375 e. Kr. (Frazer, ibid.).

Ursprunget till seden är klart upptecknat av de syrianska kristna som vi ser av Frazer även citerande Credner och Momsen samt även Usener (v, sid. 304-305).

Orsaken att kyrkofäderna flyttade firandet från den sjätte januari till den tjugofemte december var denna. Det var en sed hos hedningarna att på densamma tjugofemte december fira solens födelsedag, vid vilken de tände ljus som ett tecken för festligheterna. I dessa hyllningar och firanden deltog även de kristna. Följaktligen, när de lärde i kyrkan, förnimmade att de kristna hade en förkärlek för denna högtid, rådslog de och beslutade att den sanna Födelsen skulle bli helgad på den dagen och att trettondagsfirandet på den 6 januari. Följdriktigt i linje med denna vana så behölls seden att tända ljus fram till den sjätte.

Således ledde Saturnalia fram till vintersolståndet då presenter gavs till barnen från 23 december eller numera på julafton den 24 december enligt den gregorianska kalendern. Riterna runt vintersolståndet togs sedan över från den ursprungliga Saturnalia men perioden förlängdes därefter från tre till sju dagar till vilka lades till de tolv dagarna.

Då vi räknar fem dagar från 25 december kommer vi till 31 december från vilken kelterna och germanerna börjar räkna. Tilläggandet av St Stefanos dag (eller Boxing Day i engelskspråkiga länder) bringar femdagarsperioden från den 27 december fram till den 1 Januari.

Det hedniska ursprunget för julen är även tydligt hos Augustinus då han kräver sina bröder att inte fira denna helgade dag likt de hedniska för solen, utan för Honom som gjorde solen (Augustine Serm., cxc, 1; i Migne Patriologia Latina, xxxviii, 1007). Leo kallad den Store förkastade likaså den moraliskt förkastliga föreställningen att julen var helgad på grund av solens födelse och inte på grund av Kristi födelse (Frazer, ibid.; jfr. Leo the Great Serm., xxii (al xxi) 6 och Migne, liv, 198).

Dock var det vid det laget en hopplös sak. Hela systemet var endemiskt med kristendomen och kulten av Modergudinnan var innesluten.

Frazer säger:

Så det verkar som om den kristna kyrkan valde att fira födelsedagen av dess Grundare på den tjugofemte december för att kunna överföra hedningarnas hängivenhet från solen till honom som kallades Rättfärdighetens Sol (sid. 305).

Det framfördes en teori av en viss Mgr Duchesne att 25 december växte fram ur konformiteten med vårdagjämningen den 25 mars och att detta var dagen då Kristus dödades samt även den dag då hans moder befruktades. Detta gräver ett ännu djupare hål eftersom den 25 mars verkligen ursprungligen antogs i Afrika och på andra håll som dagen för korsfästelsen. Dock var det på en söndag det enda året som 14 Nisan kunde ha infallit den 25 mars. Det är således destruktivt mot den teorin.

Dessutom är den 25 mars förknippad med festivalen för guden Attis som Frazer noterar i sin fotnot till sidan 305. Vi skall undersöka detta i sektionen nedan.

Geten och Björnen

På de tolv dagarna ser vi även mimare som spelar rollen som geten och björnen.

I de skotska högländerna och i St Kilda ända fram till den andra halvan av 1700-talet skulle åtminstone en koherde svepa sig i ett skinn på nyårsafton. De unga mötte honom och med käppar slog de skinnet som en trumma och gick från hus till hus där den som hade skinnet på sig sprang runt tre gånger runt deiseil, det vill säga det håll som solen roterar (medsols, övers. anm.). Han förföljdes av folkmassan som skrek på gaeliska vad som kan översättas med:

Låt oss höja vrålet högre och högre och låt oss slå skinnet (Frazer, viii, p. 323).

De gick från hus till hus åter repeterade verser. När de steg in så kallade de ned välsignelser över huset och dess boskap, stenar och timmer, dess välstånd och hälsa. En del av skinnet tändes sedan på och räcktes fram till näsorna på alla personer och husdjur för att skydda dess invånare mot sjukdom och olycka under det kommande året.

Den sista dagen på året kallas Hogmanay.

Var och en i sällskapet trädde i gengäld in, efter att rimmen uttalats och Rann Calluin eller julrimmet hade repeterats, och fick förfriskningar. Det vanligaste ting som brändes i stället för remsan av skinn var en Casein-uchd gjord av en bröstbit av ett får (eller hjort eller get) som virades runt spetsen av en shintyklubba (shinty är ett hockeyliknande spel med klubbor, övers. anm). Denna besjöngs i elden och fördes tre gånger runt i familjen och till allas näsor. Inga drycker intogs förrän ceremonien hade avslutats. Syftet var att skydda hushållet mot häxkraft och sjukdomar.

På Isle of Man, användes en fågelfjäder (viii, sid. 324).

Vanan verkar vara besläktad med en äldre vana som inkluderade mänskliga offer. Frazer noterar att Khond slaktade ett mänskligt offer som en gudomlighet och tog honom från us till hus och alla tog en relik av hans heliga kropp (jfr. i, sid. 246 ff). Kohuden ersatte utan tvekan detta offer. Nattvarden ersatte gudens kropp och blod.

Medan dessa seder kanske inte har haft samband med jordbruk, så har den liknande seden om Plogmåndag verkligen det och processionerna som vi ser i Europa med människor klädda som djur identifieras troligen med sädanden. De kan ha samband med Gilyakprocessionen för björnen och indianprocessioner för ormen (ibid.).

Ofta i dessa processioner (som under den sista dagen vid karnevalen i Böhmen) var en man lindades i ärtstrå och halmrep (Frazer, ibid.). Detta går tillbaka i wiccamannen (trollkarl, hednisk magiker, övers. anm.) i det antika Britannien.

Dessa jordbrukshögtider förknippades både med midvintersolståndet och vårdagjämningen – båda firande återkomsten av tillväxt och värme och liv som solens kraft och naturens sommar.

Den böhmiska mannen går under namnet förfastetid eller karnevalsbjörnen (Fastnachtsbär)(läs carne=kött, val=farväl, det vill säga karneval=fasta, övers. anm.).

Efter att han har dansat vid varje hus med flickorna och möerna och husmor själv så drar sig alla tilbaka till ölstugan:

För vid förfastetiden, och speciellt vid fettisdagen så måste alla dansa om linet, grönsakerna och säden skall frodas (Frazer, viii, sid. 326).

Halmstråna från björnen läggs i redena hos hönor och gäss. Björnen representerar fruktbarhetens ande. Syftet med dansandet är att göra både djur och gröda fruktbar i alla hänseenden.

I delar av Böhmen kallas denna person kallas denna person inte för en björn utan för en vete-get.

I det preussiska Litauen viras en man på trettondagen in i ärtstrån för att representera björnen och en annan i vetestrå för att representera geten.

I Marburg i Steiermark (Österrike, övers. anm.), uppträder män som både en varg och en björn (Frazer, ibid.).

Manne som slog det sista slaget vid tröskandet kallas för vargen. Han behåller namnet Varg fram till jul då han lindas i ett getskinn och leds från hus till hus som en ärtklädd björn, bunden vid änden av ett rep. Hans dräkt som en get utmärker honom och verkar förknippas med symbolerna för geten och björnen i denna uråldriga ritual för majsanden.

I Skandinavien förekommer sädesanden som en get i allmänhet (ibid.). I Sverige, ledd omkring med horn på hans huvud, symboliserar han julgeten. I delar av Sverige så låtsas man slakta geten, som därefter återvänder till livet (ibid., sid. 327). De två männen som slaktar honom sjunger verser som handlar om de olika mantlar av olika färg, röda, blå, vita och gula, som de lägger på honom.

Efter kvällsmaten på julkvällen dansar människor "ängeldansen" för att försäkra sig om en god skörd. Julhalm, antingen av vete eller råg, binds till att likna en get (julbock, övers. anm.) och kastas bland dansarna med skriket fånga julgeten. I Dalarna kallas den julbaggen. I Danmark och Sverige är det vanligt att baka kakor av fint mjöl i form av getter, bockar och vildsvin (Frazer, ibid., sid. 328). De görs ofta av den sista delen av den sista skörden och behålls fram till tiden för sådd då den delvis blandas med sådden och delvis äts av folket och de plöjande oxarna i hopp om att försäkra en god skörd. Likheterna med sederna från de brittiska öarna till Europeiska fastlandet och Skandinavien och Österlandet fastställer bortom tvivel den uråldriga traditionen av blidkandet av sädesanden och de uråldriga gudarna. Förekomsten av en bagge eller ett svin är också uråldrig och vida spridd.

Stråbjörnen bevittnades i Wittlesy Cambridgeshire, där den genomfördes som det hade gjorts i århundraden vid dagen efter Plogmåndagen, av Professor Moore Smith från Sheffield University i januari 1909 (se brev av den 13 Januari 1909; jfr. Frazer, viii, sid. 329).

Plogmåndagen är den första måndagen i januari efter trettondagen. Det är bortom alla diskussioner att vi har att göra med uråldriga jordbrukshögtider vilka är inriktade på att blidka de gamla jordbruksgudarna i följd till midvinterhögtiden som löper från Saturnalia till solståndets höjdpunkt och därefter vidare till de tolv dagarna av den så kallade julen (här Christmas i Coxs text, läs Christ=Kristus, mas=mässa, alltså mässa för Kristi födelse, det svenska jul, härrör etymologiskt direkt från det hedniska Yule, övers. anm.) till plogfestivalen om Plogmåndagen och Fettisdagen.

De verkar i antiken ha varit förknippat med mänskliga offer – kanske i var och en av de tre aspekterna eller kanske som enskilda högtider.

Plogmåndagen i England var vanligtvis förknippad med een samling av mänskliga plogtjurar, av vilka en var förklädd som en gammal kärring som kallades Bessy. De gick runt och hoppade och dansade på det värsta sätt antagligen för att förmå säden att växa så högt som de hoppade. Detta var liknande seden med stråbjörnar och julgetter på kontinenten och på andra platser i Storbritannien.

Samma seder återfinns i Thrakien och Bulgarien på samma dag, alltså måndagen i den sista veckan av karnevalen. En dansare (Kuker) är en man klädd i getskinn. En annan dansare (Kukerica), förklädd i underkläder som den gamla kvinnan eller baba, har "hennes" ansikte svärtat.

Björnar representeras av hundar lindade i björnskinn. Ett låtsashov eller en rätt är uppförd av en kung och en domare och andra ämbetsmän. Spelandet av Kuker och Kukerica är vilt och lustfyllt.

Mot kvällen okas två människor till en plog och Kuker plogar några fåror och sår lite säd. Därefter tar han av sin förklädnad och belönas för sin ansträngning.

Folket tror att den personen som spelar Kuker begår en dödlig synd och prästerna gör också tröstlösa försök att få bort dessa seder. Kuker i Losengradområdet har en kaka med pengar i som delas ut bland de närvarande. Om en jordbrukare får myntet så kommer skörden bli god; om en herde får det så kommer hjorden att frodas. Kuker plogar även symboliskt marken och vaggar fram och tillbaka för att imitera den svajande säden. Mannen med myntet binds och dras i fötterna över marken för att påskynda fruktbarheten för marken. Denna lottdragning liknar den för offren i Saturnalia som vi såg ovan.

I Bulgarien själv har festivalen den Gamla Kvinnan eller Modern som den ledande rollen, och den spelas av en man i kvinnokläder. Kuker och Kukerica är underordnade till den "Gamla Kvinnan ". De bär fantastiska masker med människoansikten med djurhorn eller fågelhuvuden och skinn med en gördel av limebark. På deras rygg finns en puckel gjord av lump och trasor. Denna festival i Bulgarien sker på den sista måndagen av karnevalen, som kallas Ostmåndagen. Den är inte desto mindre förenad med Plogfestivalen.

Samma ritual som förknippas i västra Europa om att gå runt husen och välsignelsen som överförs av den "gamla kvinnan " angående fruktbarheten i byn är det främsta i sinnet hos dem alla. Plöstliga anfall av maskerade människor från någon annan by ses som ett hot och ett bortdragande av fruktbarheten i byn. Sådana anfall försvarar man sig emot.

Likheten mellan den Gamla Kvinnan med svärtat ansikte och det svarta ansiktet hos Demeter och de två hjälpredorna Pluto och Persefone ligger troligen bakom ursprungen till seden med de tre kungarna, med den svarta Melkior representerande Demeter.

Festival för Befana i Rom vid natten innan trettondagen är klart och tydligt besläktad med denna festival för Demeter och termen Befana är uppenbarligen en förvrängning av Epiphany (det engelska namnet på trettondagen som, högtid som hålls till minne av de tre vise männens besök hos den nyfödda Jesus Kristus, övers. anm.). Hon är helt klart en gammal häxa och oljuden vid denna festival är klart förknippad med den antika och uråldriga seden att frigöra området från ond påverkan (se även nedan). Samma ceremonier som fanns i Befana på trettondagsafton var eller är också följda i Toskanska Romagna och på andra platser i Italien (Frazer, ix, sid. 167).

Frazer ser riktigt referenser i den Bulgariska Gamla Kvinnan och det Thrakiska systemet till sädes Modergudinnan demeter som i form och likhet av en gammal kvinna bringade välsignelser till Celeus, kung av Eleusis, hus, och återupprättade den förlorade fruktbarheten till de osådda Eleusiska fälten. Kuker och Kukerica, de manliga och kvinnliga mimarna representerade Pluto och Persefone. Dessa ritualer finns fortfarande från öst till väst och representerar de äldsta av religiösa festivaler och högtider (Frazer, viii, sid. 334-335).

Vi är således direkt i mitten av de Eleusiska Mysteriekulterna och länkade med samma mysteriekulter från antik tid från Apollokulten i det tidiga Europa och för Dionysius och för jordbrukssymboler i kulten för dyrkan av solguden. De tjurslaktande kulterna är således inblandade och vi ser från tiden för dedikationen av tjurar som offrades av grekerna i Magnesia efter dess dedikation i början av såningen att vi har en gemensam föreställning för festivalen. Zeus är Demeters partner och den slutgiltiga produkten är slaktandet av tjur till Zeus i motsvarigheten till månaden maj.

Julved, järnek och murgröna, och mistel

Sommar- och vintersolståmdet sågs som de stora vändpunkterna för året. Eldar tändes vid båda solstånden. Midsommareldarna tändes i det fria och de unga hoppade över eldarna. Denna sed återfinns hos kelterna på Irland, britannien och i Gaul men även bland nordafrikanerna i Marrocko och Atlasbergen. Deras seder är mycket äldre än den Islam som de också erkänner.

Seden att tända eldar skedde i äldre tider bland hedningarna på första maj och vid Alla helgons dag (1 november). Den asymmetriska naturen hos dessa högtider med den för solstånden skall noteras. Högtiden Walpurgis (Valborg på svenska, övers. anm.) på den sista dagen i april som föregick den första maj är högtiden för att bränna häxor. Denna typ av högtider är också förknippad med de tolv dagarna mellan jul 25 december och Trettondagen 6 January.

Eldar av tallkåda tänds dessa nätter för att hålla häxorna borta. Eldarna är i allmänhet större på trettondagsdagens kväll. I Silesia, brände folk eldar av tallkåda mellan jul och nyår för att driva bort häxor från bondgårdarna. Detta var den "riktiga tiden för utdrivning av mörkrets krafter ". På julafton och nyårsafton skjuts skott över fälten och människorna virar halm kring fruktträden för att hindra de onda krafterna från att göra dem skada. I Biggar i Lancashire, Storbritannien så är nyårsnatten den traditionella tiden för dessa eldar som tänts sen urminnes tider.

År 1644, brändes nio häxor av kött och blod i Leith Links i Skottland (Frazer, ix, sid. 165).

Eldar tänds på hösten men är inte lika betydelsefulla. Högtiden för Jungfruns födelse den 8 september hörde traditionellt ihop med oljud och våldsamheter som förknippades med Befana i Rom och som traditionellt innehöll mord och avrättningar. Prof. Housman noterade att när han bevittnade högtiden på Capri år 1897, så mördades några fler än de vanliga åtta till tio stycken (Frazer, x, sid. 221).

Eldar tänds även traditionellt vid midvintersolståndet den 25 december. Skillnaden mellan eldarna vid midsommar och midvinter är att midvintereldarna tänds inomhus och utgör en del av ritualen för åkallan av solguden till hans ställning och plats som överhöghet i himlen. Så midvintereldarna utvecklade en mer sluten eller familjär typ av atmosfär.

Det är möjligtvis av betydelse att på Shetlandsöarna, så började julfirandet (Yule eller Christmas) sju dagar innan jul och slutade vid Antinmas, alltså den tjugofjärde dagen efter jul.

Människorna på Shetlandsöarna kallade detta firande för Yule. Sju dagar före jul släpps alverna, som kallas Trows av invånarna på Shetland, fria från sina hem i jorden och vistas över mark om de så vill. Detta är troligen ursprunget för alvsymboliken om och med Santa Claus (jultomten, övers. anm.). Det verkar vara besläktat med misstyret hos de sju dagarna i Saturnalia som ledde fram till 25 december.

De viktigaste ritualerna i Yule var sanerandet vilket var tvunget att utföras riktigt för att kunna ha att göra med gråfolket som alverna kallades.

De moderna myterna som kommer från USA om grå utomjordingar är inget annat än en återkomst av alverna vid Yule.

På den sista dagen för helgen, den tjugofjärde dagen efter jul, som kallas up-helly-a, eller Uphalliday på Shetland, alla dörrarna öppnades och en hel del pantomimisk jagande skedde för att bli av med de elaka alverna.

Folk läste fromt Bibeln och viftade sturvulet med järn "för det är välkänt att alver inte klarar av åsynen av järn." Spädbarnen vaktades försiktigt och renades av lärda visa kvinnor. Utan tvekan har vi här tecknet för det onda ögat inblandat som en antik sed (jfr. även uppsatsen Korset: Dess Ursprung och Betydelse [039]).

När dagen grydde efter den tjugofjärde natten så försvann Trow eller Gråfolket och julen (Yule) hade tagit slut.

Seden att förbanna onda krafter och häxor under en natt satt åtsidan för detta syfte under perioden för vintersolståndet och högtiderna kan spåras från Rom och Kalabrien i söder likväl som så långt norrut som Shetlandsöarna. Det sträcker sig även från Irland till stäpperna (Östeuropa till Centralasien, övers. anm.) och ned till Afrika.

Vedträet

Vi vet att germanerna brände jul- (Yule) vedträet som var en antik sed redan vid 1000-talet. År 1184 upptecknar prosten i Ahlen i Münsterland seden att ta ett träd för att tända högtidselden vid Herrens födelse (Frazer, x, sid. 247). Detta återfanns i Britannien i antika tider och var lik den hos teutonerna att tydligen kelterna. John Brand citeras av Frazer som sägande att Yule-blocket är en motsvarighet till midsommareldarna som hålls inomhus på grund av det kalla vädret vid vintersolståndet (ibid., not 2). Detta var ingenting annat än den felaktiga tillskrivningen till 25 december för solståndet vilken sattes åt sidan för dyrkandet av solen (Frazer, x, sid. 246). Tändandet av trädelden var för att hjälpa solen att åter tände sin falnande lampa, och hela systemet med eldar och ljus vid födelsen inför den Himmelska Jungfrun är den uråldriga dyrkan av Modergudinnan och hennes nyfödda barn Solen. Lamporna hjälper till att tända den himmelska elden för Solen och detta är den grundläggande föreställningen bakom flammorna och deras användning inom Zoroastrianismen.

Julvedträet hölls även bland europeiska grupper och lades på elden för att jaga bort åska och stormarnas inverkan. Så förhållandet är tydligt mellan de gamla gudarna hos teutonerna för åska och blixt och väder och julvedträet vid solståndet.

Mistel

Misteln var helgad i druidernas religion. Druiderna som kom via Egypten som magi togs upp av Milesianerna i Spanien från bland Gadelianerna före Scoto-Milesianerna för till Irland. Därifrån spred de sig in till Britannien och Europa (MacGeohagen The History of Ireland, Sadlier, NY, sid. 42; jfr. Frazer, ii, sid. 358, 362; xi, sid. 76 ff, 301).

PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA

Jul